Divergent

"Jag var ärlig jag med." muttrade Sol och såg på perrongen för ett ögonblick skrämd, men hon ville inte bli lämnad.
"Jag kommer dö." mumlar hon tyst och hoppar sedan, dock inte alls lika snygg landning som Kai. Hon landar på båda fötterna men de viker sig under henne av kraften och hon faller på alla fyra.
Lätt darrande kommer hon upp på fötter och borstar av sig dammet innan hon ser åt Kais håll.

Kai svarade inte då han redan hoppat vid det laget. Han granskade Sol när hon hoppade och skrattade kort.
"Om du har svårt att landa stadigt blir det lättare att springa ett par steg när du redan är i farten, så läggs inte hela tyngden på fel ställe. Jag brukade göra så när jag var yngre. Och du har missat lite damm där!" sade han och pekade på hennes ena knä.

Hon borstade bort där han sagt och log faktiskt, lika soligt som då hon fötts då hon fått sitt namn Sol.
"Tack." sa hon uppriktigt.
"Tack, för tipset." sa hon även om hon tvivlade på att hon skulle kunna det igen. Hon skulle aldrig ge sig ut ensam och Kai ville säkert inte ha med henne. Hon drog handen genom det svarta håret och kom vid honom, hon hade slagit i knäna men det var inget hon tänkte nämnvärt på.

Kai höll tyst. Han brukade aldrig bli tackad, så han hade ingen som helst aning om vad han skulle säga. Bättre att inte säga något alls, helt enkelt.
Han log vagt och började gå nerför trapporna som ledde mot de lärdas kvarter. Det var tomt på gatorna vid det här laget men väl övervakat så man fick vara försiktig. Kai hade varit här många gånger och smög sig med otrolig smidighet över gatorna. Han kunde alla gångar och ställen man kunde gå.

"Är vi.........är vi hos de lärda?" viskade Sol fram med skräckblandad förtjusning.
"Vad ska du göra här?" frågar hon för ordet vi skulle låta konstigt då han inte hade tänkt ta med henne, ville ha henne här.
Det fanns ett stort, vad hon trodde var bibliotek och parker. Hon smög efter honom, ljudlöst som en skugga, att utplåna sig själv var hon bra på.

"Ja." svarade Kai lågt och smög sig in i en liten gränd som man skulle trott inte existerade om man aldrig lyft bort soptunnan. "Kom!" viskade Kai och sprang fram genom den smala gränden. De kom ut vid andra sidan och Kai såg sig om innan han som en osynlig smög fram till en stor skyskrapa. Han såg upp på den mer än hundravåningar höga byggnader och kände hur leendet spred sig i hans ansikte. "Tyst nu!" mumlade han och tryckte in en kod på dörren. Kai hade spanat och spejat omkring här, för att utöka sin skicklighet gällande att bryta sig in hos folk. Det pep till och dörren öppnades upp Kai gick in och öppnade upp ännu en dörr med samma kod. De stod nu i trapphuset, ända platsen i byggnaden som var obevakad. Här fanns inte ens mikrofoner. Ändå sa Kai ingenting, bara sprang uppför trapporna.

Sol följde efter, hon kunde inte göra annat. Trots att det kändes fel var det värre att lämnas ensam på en okänd plats. Trapphuset var mörkt mer kunde hon inte säga...trappor av sten eller cement. Sol la inte så stor vikt vid det utan tog sig efter Kai. Men hon hamnade på efterkälken, hennes styrka och uthållighet var bedrövlig. Det var många långa trappor men hon tog sig tappert upp en efter en.

Efter tvåhundra trappor var även Kai trött. Han pustade lätt oh torkade lite svett från pannan. "Det var ett tag sedan sist!" kommenterade han. Han öppnade dörren och fick en sval vindpust mot sig. Den rufsade till hans hår och han log när han kom ut på talet av byggnaden. Härifrån syntes hela Chicago. Kai gick upp en sista trappa och satte sig under det lilla vindskyddet på taket. Soffan hade tydligen fått utbytta kuddar, och en och annan filt. Kai tog en av filtarna oh slog den om sig. Sedan lät han sig njuta av lugnet och utsikten och värmen från filten.

Efter ett tag kom Sol upp och hon blev bara stående ett lågt tag, utsikten var gudomlig.
"Wow" fick hon ur sig och gick fram mot kanten av taket och såg ner. Det var hisnande högt upp och hon tog snabbt ett stek bakåt. Hon såg knappt marken, här skulle man bli mosad om man ramlade.

Kai betraktade Sol med fundersam blick. Han förstod sig inte på henne riktigt. Flickorna i de tappra var rättfram och visste vad de ville, och gjorde allt för att få vad de nu ville ha. Sol var inte alls lik dem, tyckte Kai. Men han gillade det, han gillade Sol. Hon var fruktansvärt jobbig och väldigt fräck ibland, men Kai tyckte det var kul att träffa annorlunda människor som kompensation för att han endast skulle få bo i en falang hela sitt liv. Han mumlade något om att hon inte fick hoppa och log vagt.