Krig mellan 2 riken (ÖPPET ROLLSPEL)

( nej rike 1)

Elaneth väntade på att alla skulle samlas i salen så att drottningen kunde ge sina order, hon ville alltid få det överstökat så tidigt som möjligt på morgonen. Visserligen så var drottningen kanske inte orättvis, men hon tyckte om att alltid veta vad det var hon skulle göra på dagen, då kunde hon sätta upp mål och bestämma när hon skulle göra vad.

[Skriver ganska kort haha, förlåååååt ]

[Jag vet att det här kanske blev något långt och konstigt då jag kände att jag behövde korta ned det lite. Om jag skrivit något konstigt angående politiken, inte för att jag skrev mycket om det eller något annat får ni säga till mig. Hoppas ni inte blir för arga på mig. C: Hade en vag tanke att han skulle tas inför "rätta". Hahahahaa, x) Äsch. Känner mig babblig. Ursäkta. Har nog druckit något för mycket kaffe. Hej. ]


Det dröjde inte länge förrän Ramuh fann ett värdshus. Lika slitet och nedgånget som resten av området han befann sig på var. I luften hängde lukterna av urin, gödsel och spya men också doften av nybakat bröd vilket var den som hade lockat honom till huset med en tupp på en skylt som hängde ovanför ingången. En man satt utslagen på den uppkörda vägen som endast bestod av lera som antingen sov ruset av sig eller hade frusit ihjäl under natten då temperaturen hade sjunkit.

Ramuh stegade förbi den illaluktande mannen och öppnade dörren. Värmen som slogs emot honom var mycket inbjudande och inte många av värdshusets gäster hade ännu vaknat men en ung kvinna befann sig bakom baren i det stora samlingsrummet. Ramuh drog av sig huvan och harklade sig så hon skulle upptäcka att han befann sig där. Hon ryckte till, som om hon blivit påkommen med att göra något dumt för att sedan rodna på ett för Ramuh mycket attraktivt sätt.
”Ursäkta, miss ifall jag skrämde dig”, sade Ramuh hest. Den enda han pratade med var Orhin men trotts det hade han inte glömt hur man uppförde sig även om i de här delarna så fanns det många som glömt. ”Jag skulle vilja ha ett mål med frukost och en säng i natt.”
Han såg hur den unga kvinnan granskade honom och hans kläder som inte riktigt passade in även om de passade in bättre i de fattigare delarna än i de rikare. Hon själv hade på sig en mycket enkel klänning som framhävde hennes byst.
”Jag har pengar”, sade han och grävde fram ett mynt ur sin börs. Mynten tillhörde inte det här riket men han trodde inte att hon skulle protestera. Pengar var pengar och han fick rätt i det.
Hon ropade till sig en äldre kvinna, som inte kunde vara annat än hennes mor som visade honom till ett slitet gammalt rum med en maläten säng.

Då han väl var tillbaka till det större samlingsrummet hade resten av huset börjat vakna till liv. Medan Ramuh åt det nybakta brödet som inte smakade särskilt mycket och dessutom var en aning bränt lyssnade han till gästernas prat. Det ryktades om oroligheter, höga skatter som skulle betala något nytt påfund och så ryktades det om hur människor försvann, spårlöst.
Ramuh visste inte vad han skulle tro på och vad som endast var rykten men lät sig tro på allt och inget.

Så kände han hur någon stötte till honom så att hans bägare med vatten föll ut över det skitiga bordet. Ramuh flög upp på fötter.
”Se dig för, din lymmel”, morrade Ramuh fram mellan sammanbitna tänder.
Mannen i fråga som stött till honom var både större och bredare än Ramuh och då han vände sig om såg Ramuh hur hans stora ögon blixtrade.
”Vad kallade du mig, tölp?” frågade han något långsamt som om han inte riktigt hade uppfattat Ramuhs ord.
Ramuhs hand nuddade vid svärdhjaltet vid hans byxlinning med ena handen och dolken med den andra. Bågen hade han inte strängad utan den låg i dess skydd som hängde över hans axel under manteln.
”Lymmel, ser du inte vad du gjort. Du fick mig att spilla ut min dryck men du kanske har rätt, lymmel är nog inte rätt ord. Kanske drummel, klump eller kluns. Stoppa mig då du tycker jag träffat rätt.”
Med de orden log han lätt emot mannen och då slaget föll steg han endast ett steg undan. Mannen var stor, tjock och framförallt långsam.
Mannen tog några stapplande steg innan han åter igen fann balansen och vände sig sedan om emot Ramuh igen. En låg grymtning kom över hans läppar och han visade tänderna emot Ramuh vars ansikte fortfarande pryddes av ett leende.
Mannen grymtade något till en bekant som kastade honom ett svärd och då Ramuh drog sin egen klinga ljöd rummet av stål.

Rummet hade tystnat. Några män såg ytterst roade ut medan kvinnan som ägde värdshuset viskade något i sin dotters öra som snabbt försvann ut genom dörren.
”Ta tillbaka det”, muttrade mannen emot Ramuh som dansade undan mannens utfall.
Innan Ramuh hann svara gjorde han ännu ett utfall som Ramuh dansade undan. Adrenalinet hade börjat pumpa igenom hans kropp och han kände hur han saknat den berusande känslan av en strid. Ramuh hade dock ingen avsikt att skada honom permanent utan lekte endast med honom tills han tröttnade. Mannen blottade sin vänstra sida. Ramuh gav honom ett ytligt sår vid axeln innan han drämde svärdfästet i mannens ansikte. Läppen sprack och han föll bakåt, landade med ett enormt brak.

Ramuh torkade slarvigt av sitt svärd på mannens kläder innan han lät det smekas ner i skidan igen och skulle precis sätta sig för att fortsätta sin frukost, trotts blickarna han fick då två soldater i uniform kom inspringande med den unga kvinnan hack i häl.

”Han”, utbrast värdinnan och pekade ut Ramuh. ”Han började bråka och slog mannen här medvetslös.”
I nästa stund hade soldaterna grabbat tag i Ramuh och dragit upp honom ifrån stället han satt. Han visste bättre än att reta upp några soldater så han gjorde inget motstånd då de förde iväg honom.

I tystnad fyllde Grace sitt glas med någon lila vätska och drack, hon var inte så värst hungrig.
Ingen la märke till henne så värst mycket, de var väl vana att ha trollkvinnan här ändå.
Hon lyssnade intresserat på när kungen och drottningen utbytte den korta konversation.
Det störde henne otroligt mycket att de såg ner på folk sådär! Alla gör misstag, till och med dem, och då är det minsann okej?
Ögonen skiftades till av ilska och hon ansträngde sig mycket för att inte kasta någon förbannelse över dem. Det var oroliga tider och hon behövde den senaste uppdatering på kriget.

Själv var Grace inte så stolt över sitt rikes sätt att hantera situationen, men hennes far hade dött i strid mot vad hon kallade ”skogs-folket”. Sedan dess har hon svurit på att åtminstånde stå på sitt egna rikes sida, och hatet för de andra hade även växt.

Hon förde upp glaset mot munnen ännu en gång, djupt inne i tankarna.

Nu hade åtminstone de flesta satt sig vid bordet.

Kungen berättade då om sin plan. Alla runtom lyssnade helt oavbrutet. Kungen berättade om sin plan att genom stt först samla ihop en armé och sedan inom tre dagar bege sig nerför berget. Sedan skulle de gå längs de dimmiga slätterna tills de kom till skogsfolkets mörka skog.

När de kom fram var det bara att hitta och erövra riket. Busenkelt tänkte kungen, och alla som hjälpte till skulle tjäna på det.

"Vad tycker ni om saken"? Frågade han sedan.
Detta behövde nog diskuteras mer.

Grace fnyste lätt och gjorde en oengagerad handuppräckning. Utan att vänta på ordet, ställde hon sig upp, lade ner sin dricka på bordet och började tala.
”Och du tror inte dem har något försvar alls?” Frågade hon slött. Rösten lät retande och orden flöt ut så man hörde att hon inte alls brydde sig om konsekvenserna av sina ord.
Några bland tjänarna gapade stor och flämtningar hördes. Grace bara la händerna över bröstet och så ner på kungen.

Elio nöjde sig med att bara hitta enkla vägar att ta sig upp och återgick sedan till skogen där hon började plocka blommor, ärter och svamp.

Luciana tittade Otåligt omkring sig. Vad var det som fördröjde alla att komma i tid?

Hon slog ett öga runt sig.

" Vill nån vara så vänlig att hämta hit alla!,röt hon

Grace lyssnade i början, på det där artiga sättet, men i slutet surnade hon till. Hon behärskade sig tillräckligt för att inte gå fram till kungen och skada honom men det hindrade henne inte från att tänka alla möjliga sätt att döda honom.

”Bara om dem sover...” Började hon lågt, sedan nickade hon bekräftande lite och vände sig. Hon började gå runt lite i rummet och mumlade orden om och om igen innan hon åter igen vände sig mot kungen.
Grace klev framåt och slog nävarna i bordet för att fånga kungens blick.
”Bara om dem sover?” Röt hon till ilsket. ”Hur kommer det då sig att min far, en av de bästa i armén, omkom i en attack?” Frågade hon och borrade in sina ögonen i kungens.

Den här mannen började verkligen gå henne på nerverna. Menade kungen att hennes far varit svag? Tanken hjälpte inte det hela och det började bli svårt att inte kasta ur sig förbannelser.
Ljusen omkring dem skimrade och blinkade redan.