Otänkbart - M.I. High

Omg! Bästa ever!

Jag vill börja med att be om ursäkt (som vanligtXD) och tacka för alla fina kommentarer ni ger mig. Ni anar inte hur mycket de betyder och den här ff:en skulle inte kunna existera utan er, det svär jag på!!

Kapitel 11 - Brevet

"Men--Åhhh!!! Kan det inte bara finnas ett jä... Ett himla mikroskop nånstans, menar jag."
"Jag är ledsen miss, men du får helt enkelt ta och traska
iväg någonannanstans, vi kan inte sälja något som vi inte har. Och ditt uppförande just nu är minst sagt lite upprörande."
"Jag vet. Det var inte meningen. Jag är ledsen herrn, jag behövde verkligen skaffa ett mikroskop idag bara... Jag... Ber om ursäkt för mitt beteende."
"Det gör absolut ingenting. Men vi har fortfarande inget mikroskop, tyvärr."
"Äsch, det spelar ingen roll. Jag får gå nån annanstans och leta, så är det inte så mycket mer med det."
"L-lycka till miss!"

Jag lämnade kvar butiksexpiditen i affären och suckade när jag kände huvudvärken rulla in i lite halvstarka vågor.
Ja, jag är alltså Amy Jones. En vanlig tjej på tolv år, med ett liv jag försöker ändra på. Jag misstänker nämligen att det finns en knarklangare på min skola.
Många skulle nog anse att jag överdriver, med mikroskop och allting, och det gör jag väl kanske. Men min åsikt är att antingen går man fullt ut med något, eller så gör man det inte alls, även om det kan låta fånigt i andras öron.

Jag vet inte varför jag kände mig så frustrerad -- Jag visste ju att mikroskop inte var något som fanns i vanliga butiker, att jag skulle behöva leta. Trots det hade jag gått runt i timmar från butik till butik, helt utan resultat.
Nu var jag helt slut och kunde knappt tänka klart.
Jag hade lyckats skaffa mig en kartonglåda att ha mina saker i, om det nu skulle bli nåt, men mer än så hade det inte blivit att bära.

Däri låg lite praktiska saker man skulle kunna ha användning av, förstoringsglas (i olika storlekar), minispeglar i olika typer och former, två stycken kikare, mikrofoner, minikameror som jag knappt hade någon aning hur man använde, fler anteckningsblock och pennor, små hyll/brädhakar, böcker om polis och agentur, "spionglasögon" från en skämtaffär, bara massa saker jag kunde tänkas komma bra till hands. Men inget mikroskop...

Jag suckade igen och vände tvärt, började gå kvickt mot utgången från det tredje köpcentrumet för idag. Det var dags att gr upp. Jag kunde ändå inte bära mera, så vad var så svårt egentligen?

På bussen hände nåt skumt. Det var stor trängsel av någon anledning, så jag hann aldrig se hans ansikte. Men en man hade gått förbi och råkat knuffa till mig. Inte särskilt konstigt kan man ju tycka. Det tyckte inte jag häller.
Men när jag kom hem igen hittade jag en lapp, datorskriven, i kartonglådan. Eller lapp och lapp, snarare ett brev. Jag tog förvånat upp brevet och undrarde om mannen som sprungit in i mig kunde ha tappat det där, men sedan började jag läsa av ren nyfikenhet och förstod att han måste vara någon slags avlämnare, för brevet var addresserat direkt till mig.

Var vänlig överlämna inte detta till någon annan än: Amy Jones. Detta är privat brev. Till dig, från oss, ett brev.
Vi har fått information om att du varit med om ett inbrott på senaste tiden och vi måste be dig att hålla tyst om det.

Vi vet varför det skedde och vad det gällde. Rör inte oss och vi rör inte dig. Ett snedsteg och vi är vid din dörr för att föra bort dig. Mvh. Arbetarkåren på Mallory-Internatet-Nio.

Awsome!

Awesome!!

Ååååh! Spännande!! Längtar efter nästa kapitel!
Du är jätteduktig på att skriva

Sååååå spännande!!♥

Älskar genrens, bevakar solklart!

Åååååh! Tack så himla mycket för alla superfina kommentarer, ni är så sjukt snälla!!!!
Jag är ledsden att det dröjer så och jag har ett meddelande till er...
Jag tänker ta en liten paus ett tag....
Stopp, höj inte facklorna än!!!
Hrm... Jo... När jag vill veta vad som ska hända brukar jag ligga och fantisera om det när jag ska somna. Då tänker jag all dialog på engelska, eftersom det är originalspråket och det blir mycket lättare för mig att fånga allas personligheter ordentligt.
På senaste tiden har jag börjat översätta den till engelska, för jag planerar att lägga upp den på typ Fanfictions.net eller nånting och har märkt att det förstört min kreativitet och gett mig stor idé-torka, vilket har fått mig att köra fast.
På senaste tiden har det känts jättekrävande och verkligen otroligt jobbigt att skriva på svenska först.
Därför skulle jag gärna ta en paus för att komma ikapp med min översättning och sedan fortsätta hela fanficen på engelska istället-MEN!-jag översätter därför från engelska till svenska istället, och inte tvärtom, men jag lägger självklart upp på svenska här!!
Tack för att ni läst allt det här var typ TUSEN ÅRS LÄNGD även om år är tid och inte längd....
Tack så hemskt mycjet föe att ni finns! Ni får mig att le när livet ssuger!! Så... Tack!!

Jag kommer vänta om det så tar tusen år.♥

Jag med <4