The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

Då Solena fixat allt i lägenheten, gick hon till David och öppnade. Hon tyckte han förtjänade en förklaring till allt då hon var lugn då hon kunde styrasig själv lite, kväva monstret inom sig. Hon öppnade och såg på honom med matta röda ögon utan den vanliga glansen.

David såg upp då hon kom in ocj kröp ihop lite. Det syntes att han var rädd för henne. Men han mötte hennes blick och mumlade "Solena...".

"Jag måste prata med dig." sa hon tog ett djupt andetag och satte sig vid väggen för att inte flyga på honom eller något. Hon gav honom en målad tavla med guldram. En bild på en adelsfamilj framför en stor herrgård. En man och kvinna i kavaj och stor klänning. De hade två barn en son och en dotter. Dottern var något yngre än Solena såg ut att vara nu. Men hon bar en böljande blå sidenklänning och midjan smal av en korsett. Hon såg på David om han skulle förstå.

David tog emot tavlan och studerade den, men han förstod redan, han hade gjort det länge. Han gav tillbaka tavlan. "Jag förstår, du är en vampyr och föddes för länge sedan".
David var tyst en stund. "Jag älskar dig än, men....Du...". Plötslig flög han i gråt och skakade. "Du våldtog mig Solena! Varför?".

Något i Solanas blick glimmade fram svart och sorgset.
"För att ge igen för Edward, för de som är som han, för de som förrått mig, för att du var otrogen." sa hon och hennes ögon blev rödare vid det sista.
"Jag har kunnat mota undan monstret, Edward kunde inte finna mig och jag kunde leva ett normalt liv." sa hon men det var han som väckt det och nu orkade hon inte kontrollera det, bara detta samtlal krävde mycket energi och kraft.

David förstod henne, men det gjorde ont ändå och han skakade av gråt. "Så är det såhär det ska vara nu? Du ska hålla mig fången och leka med mig när du vill?". Han kröp ihop i en ynklig hög på sängen.

"Jag vet inte, gå nu medans du har chansen." sa Solena bedrövat och höll sig undan honom.
"Gå innan hon är tillbaka." sa hon endast och lämnade rummet, med hon menade hon sitt andra jag som säkerligen kunde hämta tillbaka honom.

David reste sig tillslut och gick efter henne. "Men jag vill inte lämna dig Solena...Jag vill bara inte vara fången här...Jag vill bara att vi ska kunna älska varandra igen". Han tog hennes hand och såg in i hennes röda ögon med sina våta. "Du och hon är en och samma personlighet, förena dem och det blir bra. Då är du stark och kan kontrollera dig" sa han mjukt.

Solena skakade på huvudet och såg skrämt på honom, hennes ögon skiftade nu mellan svart och rött.
"Hon är inte jag." sa hon förskräckt och en rysning gick genom henne.
"Så sant finns inte plats för oss båda." väser hon sedan fram med de röda ögonen. Hon vände undan sin blick och darrade lätt då han höll i henne. Det var så svårt, han ville stanna och hon kunde snart inte kontrolera sig längre.

David kramade om hennes hand och kysste hennes hjässa. "Jo, jag tror på dig älskade". Han använde sitt smeknamn på henne. "Du kan, försök bara" sa han mjukt och visade inte sin rädsla då hon började tappa kontrollen.