Nästa Generations Krigare

Timmarna passerar, drömmar rullar in, förbi och blir till nya drömmar. Macon sover lätt och är fortfarande uppmärksam på allt som sker runt omkring honom, men hans hjärna är bra på att sortera ljuden han hör så att han bara vaknar om det är ett hot som närmar sig. Solen skiner starkt men den börjar att vandra mot kanten av himlens tavla.

Macon har sovit i snart 7 timmar, dagarna är kortare den här tiden på året, natten är lång och Macon föredrar det så eftersom han oftast förflyttar sig i skydd av mörkret. Han slår upp sina ögon och låter dem glida runt omkring honom för att se så att allt är som det ska. Han sätter sig långsamt upp och ser Zóiline sova bara några centimeter från honom. "Hons er fridfull ut..." Tänker han och Zane kryper fram, han har legat virad runt Macons nacke under natten och gäspar nu stort innan han ser upp på Macon med sina röda ögon.
- God morgon Zane, redo för en ny natt? Frågar han Zane med en låg, viskande röst. Zane vikar upphetsat på sin lilla skära nos och hans ögon piggnar till.
- Haha, jag trodde nästan det. Maocn ser rakt upp i trädkronan,
- Zane, har du sett? Han sträcker sig upp mot trädkronan och med ett mjukt hopp når han de lila små frukterna som dinglar ovanför dem. Gömda bland de gula löven.
- Perkos, vill du ha? Zane sätter sig upp på bakbenen och Macon skär bort det hårda skalet från frukten, han räcker halva frukten till Zane och stoppar den andra halvan i munnen. Frukterna är inte så stora men de är rika på vitaminer och mineraler. Han plockar ner tre stycken till.

Han skalar den andra perkon omsorgsfullt och delar den med Zane.
- Zóiline, det är dags att vakna. Säger han sedan och ser mot flickan medan han skalar den tredje perkon.

Zòiline slår långsamt upp ögonlocken. Den senaste timmen hade hon pendlat mellan dröm och vakenhet. Hon satte sig upp och tittade på Macon, som bara satt två decimeter ifrån henne. Han har sin lycrailler på axeln och skalar en perkon. Zòiline får en instinktiv lust att slita den ur Macon's händer och äta upp den. Hon hade inte ätit något sedan värdshuset, där hade hon inte ens ätit upp sin mat, och sen hade hon nästan dött vilket hade tagit nästan all hennes energi.

Bestämt flyttade hon blicken från perkon i Macon's händer till hans ögon som glödde med samma silvriga glöd som månen gjorde.
"God morgon! Eller snarare god natt förmodar jag..." Zòiline skakade på huvudet när hon insåg hur dum hon lät, hon behövde äta något... Hennes blick föll åter på perkon i Macon's händer.

Han ser upp med ett uttryckslöst ansikte på Zóiline som sagt god morgon, av alla ord valde hon morgon. "Hon är en lustig flicka..." tänker han när han när han ser på henne, hennes blick har vandrat ner till perkon som han skalar. Han tar ett bett av den och njuter av dess söta saftiga kött som fyller hans mun. Han ger henne ett nästan hånande leende.
- Hungrig? frågar han, men han ser inte på henne nu, han ser på Zane som reser sig upp och ser glatt på honom. Hans kär av en bit från sin perkon och ger till sin följeslagare. Sedan ser han upp på Zóiline igen,
- Här. Han kastar en Perkon till henne och ger henne ett vänligt leende. "Man måste ju få jävlas lite i alla fall..." tänker han och skrockar lite lätt för sig själv.