Sagan (Prs)

Spectra knackade otåligt på dörren flera gånger.
Hon måste kliva upp nu om de ska hinna!

Knackandet väckte inte Meliot på ett bra tag. Tillsist fick hon tillbaks en del av sitt medvetande. Hon glömde helt bort var hon var. Hon öppnade ögonen lite, ljuset avslöjade att det var väldigt tidigt. Vem skulle knacka på så tidigt? Hennes mamma och pappa brukade inte vilja henne något förrän lite senare. Sedan satte hon sig hastigt upp. Hur kunde hon glömma?
Hon klädde snabbt på sig och skyndade sig för att öppna dörren. Fortfarande med trötta ögon och rufsigt hår.

Spectra studerar hobbiten ett tag.
"Förbred dig, frukost serveras om 10 minuter." Säger hon uttrycks löst.
Hon står sedan kvar och väntar.

"Jaja" gäspade Meliot och gnuggade sig i ögonen. Även om dem skulle äta nu betydde det inte att de skulle ge sig av förrän kanske någon gång efter lunch. Det var i alla fall vad Meliot hoppades på. Det var alldeles för tidigt för något annat.
"Vilken tid ger vi oss av?" frågade hon, eftersom att Doyle inte lämnade hennes rum. Samtidigt började Meliot fixa i ordning sitt hår, vilket betydde att hon försökte få bort allt från ögonen och få det att stanna borta. Om det dessutom inte flög in i hennes mun var det ett stort plus.

"När vi ätit frukost." Svarar Spectra, rätt så medveten om att Meliot inte skulle gilla svaret.
Men de behövde verkligen ge sig av tills dess, de skulle vara där innom en vecka, och man vet aldrig vad som skulle kunna inträffa under färden!
Hon gör sig redo att gå ut då hobbiten börjar se färdig ut.

Meliot stönade trött. Menade Doyle frukosten som serverades om tio minuter? Hur kunde någon ge sig av så tidigt? Meliot fick känslan av att det inte spelade någon roll vad hon själv tyckte. Det var inte ens värt att börja bråka.
"Hur ska vi ta oss dit?" frågade Meliot när Doyle började lämna henne. Hon hoppades att det var något som häst och vagn. Antagligen inte, men Meliot hoppades i alla fall. Heller häst än att gå i alla fall.

Spectra började gå ut ur rummet och hoppades att Meliot var efter henne, då hon inte skulle orka vänta mycket mer.
"Du får en ponny, jag rider min enhörning." Svarar hon. Egentligen vore det rättvisare att hon också red en ponny men hon fick känslan att hobbiten förmodligen inte brydde sig och inte en chans att hon lämnade Krita hemma!

Meliot började följa efter Doyle, hon antog att det var rätt sak att göra eftersom att Doyle fortsatte prata med Meliot medan hon gick.
Ingen häst och vagn alltså? Inte oväntat men ändå ingen bra nyhet. Meliot var i alla fall glad att hon fick en ponny. Det skulle betyda att dem inte skulle kunna röra sig i hastigheten som dem hade haft mellan skogen och huset. Inte lika skumpigt och hon kanske inte skulle få lika ont i kroppen. Fast Doyle kanske inte tänkte på att Meliot inte skulle kunna röra sig lika snabbt som dem andra? Meliot skulle kanske komma efter och bli helt vilse? Förhoppningsvis höll dem sig till en väg så att Meliot inte kunde komma helt fel.
"Det låter bra, jag har alltid fördragit hästar som jag kan komma upp på."

Spectra ledde dem vidare.
Hon hörde vad Meliot sa och svarade kort därpå.
”Vilket sammanträffade.”

Snart öppnade hon dörren till en sal med ett bord där det var dukat för två. På själva bordet stod en stor frukostbuffé uppdukad.
Spectra va van vid den här sortens behandling och satte sig bara vid bordet, samtidigt som hon en tjänare hällde upp dricka i hennes glas.

"Ooo..." sa Meliot och stannade på stället med halvt öppen mun. Det var enorma bufféer som äventyr borde gå ut på. Hon satte sig vid den andra uppdukade platsen. Hon hoppades verkligen att det var meningen, och att inte någon skulle be henne att flytta sig. Egentligen spelade det ingen roll vart hon satt så länge som hon fick av maten.
Tydligen gick det bra för dem andra att hon satt där, för en tjänare började hälla upp dricka i hennes glas. Det gjorde Meliot ganska obekväm. Hon gillade gästvänlighet och var inte dålig på att ta emot det. Men detta var annorlunda.
Meliot beslutade sig för att lossas om att hon inte märkte tjänarna och började sträcka sig efter maten.