SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

[Det är okej :3]

Jag hörde Salarians skjutvapen bakom mig och jag sprang allt fortare. Det var svårt att hålla koll på vart jag skulle hän, så det var många gånger jag fick sakta in lite för att leta efter tecken på att jag faktiskt kom rätt. Jag kände hur hjärtat slog hårt och blodet ilade i mina ådror. Jag visste inte hur många som hört min varning men jag misstänkte att det inte var många. Jag fortsatte vidare i alla fall, det fanns inte tid för att hämta de andra. Jag fick lita på att John varit smart nog och kanske hängt på i alla fall...
Plötsligt försvann golvet under mina fötter och jag snubblade framåt - nerför trappor. Jackie skall när jag rullade och slog mig blå på de vassa kanterna. Hon puffade på mig med nosen när jag lyckades stanna och jag reste mig på benen igen. Vi var snart där, det var bara en dörr framför oss som skilde oss från rummet till de fyra kapslarna.

Lyckligtvis var mina reflexer snabbare än Jodis och jag släppte taget om hennes hand i samma stund som hon började falla. Jackie sprang förbi mig med ett oroligt skall. Dammet som hängde i luften var för tjockt för att se igenom. Jag kunde varken se Jodi eller slutet på trappan. Ett tag stod jag bara där och stirrade ner i dimman, men ett skott oroväckande nära väckte mig ur dvalan och jag snubblade hastigt ned för trapporna efter Jodi.

Jag såg bak mot Wipz och hjälpte honom fortsätta vidare. Jag skymtade även två eller kanske tre andra soldater bakom oss, de hade hört min varning!
Aningen lättad öppnade jag dörren in till kapslarna och föste in Wipz i den första.
"Vänta här!" ropade jag, var tvungen att göra det i en hög ton för att överrösta alarmet.
Sedan gick jag tillbaka för att försöka hjälpa de andra soldaterna som lyckats hänga på, några var skadade och jag fick nästan dra in dem i kapseln.
Plötsligt dök en Salarian upp bakom dammridån, men jag lyckades ta ner honom på marken och skjuta honom med sitt eget vapen innan han hann skjuta mig.
Det var ont om tid, fler soldater kom och jag började bli stressad. Jag skulle inte hinna hjälpa alla innan skeppet exploderade!
"Jodi!" skrek Jonna - en soldat jag fått slåss med, sida vid sida, sedan början - som kom stapplandes emot mig och jag kunde se lyckan i hennes nästan svarta ögon eftersom hon hade klarat sig. Och precis när jag sträckte ut mina armar efter henne, för att hjälpa henne, dök en Salarian upp bakom henne och sköt. Skottet for genom hennes huvud, och jag kunde se i detalj hur hennes liv rann ur hennes kropp. Jag skrek av fasa, backade hastigt undan och kände hur någon tog tag i min arm. Utan att jag visste ordet av var jag inne kapseln och någon av soldaterna tryckte på knappen som sköt ut oss ur skeppet.
Jag såg ut genom rutan i kapseln och såg hur skeppet sprängdes kanske tre, fyra sekunder efter att vi skjutits ut. Jag kände hur tårarna rann nerför mitt ansikte och jag drog efter andan när jag skådade Salariarnas krigsskepp - det var nästan tio gånger så stort som vårt eget hade varit.
Jag såg runt på de andra, de satt tysta och förtvivlade och de var sårade. Det gjorde ont i mig att se att John inte var här...

Jag kröp ihop så långt in i kapseln jag kunde och tryckte mina händer för öronen. När jag hörde skottet var jag rädd att det var Jodi som hade blivit träffad när jag hörde hennes skrik. Jag blev oerhört lättad när en av de överlevande soldaterna fick fatt i henne, drog in henne och sköt iväg oss precis innan skeppet exploderade. Tryckvågen från explosionen skakade kapseln och ljuset förblindade mig för ett ögonblick. Ingen kunde ha överlevt det. Jag sneglade på Jodi och förundrades över hur stark hon lyckades se ut trots att hon förmodligen hade förlorat dussintals vänner i striden.

Jag lade en lätt hand över min hals som om jag försökte få bort klumpen jag hade däri. Det gjorde ont att andas, det var svårt. Tårarna rann men jag struntade i att torka bort dem, jag brydde mig inte...
Jag försökte se efter om jag kunde se en annan kapsel som ensamt seglade med överlevande i, men vi hade redan kommit såpass långt bort att jag knappt såg skymten av Salariarnas skepp längre.
Vart vi skulle ta vägen eller vad vi skulle göra hade jag ingen aning om, allt jag ville göra nu var att ta närmsta pistol och skjuta skallen av mig. Det var inte värt att leva längre.
Jackie lade huvudet i mitt knä och hennes blå, för tillfället sorgsna ögon, mötte min blick. Jag smekte hennes mekaniska huvud med en darrande hand.
"Det kommer bli okej, Jackie", viskade jag och torkade tillsist mina blöta kinder med handen.
Plötsligt såg jag upp på Wipz. Han måste känna sig väldigt ensam...
"Ska jag ställa in autopiloten till planeten Tellus?" undrade en av soldaterna som satt närmast kontrollbordet och såg på oss andra.
"Om kraften räcker dit", sa jag och soldaten tittade efter.
"Det ska nog räcka dit, ja", svarade han.
"Då så", jag ryckte på axlarna.
Soldaten knappade in något på bordet och kapseln krängde till när den ändrade riktning.
"Hur mår ni? Är ni skadade?" Frågan var riktad till alla.

Jag skakade svagt på huvudet och tittade ned på Jodi. Hennes kinder var fortfarande våta av tårar och jag kände att jag ville trösta henne. Lägga en arm om henne och säga att allt skulle bli okej. Det fanns bara två problem med den tanken. 1. Vi kände inte varandra bra nog för att kunna trösta den andre. 2. Jag var inte ens säker på att det skulle bli bra. Tellus var universums mittpunkt. Den största civilisationen i universum. Och jag skulle bli den första harluinen att landa där. Om bara omständigheterna hade varit bättre, så hade jag nog sett fram emot det.

Det var mestadels tyst mellan oss när vi väntade på att anlända till Jorden. Det var ingen som hade något att säga. Antagligen var vi alla bedövade och chockade av det som hade hänt. Det var inte såhär det var planerat.
Efter kanske två timmars lång resa kunde man se min hemplanet komma närmare. Det började som en liten prick långt bort, upplyst av solen som den cirkulerade runt. Men den växte fort och innan vi visste ordet av hade kapseln tagit sig in i dess atmosfär.
Kapseln gled stillsamt in på landningsbanan för små rymdskepp och när automatiken satte fast oss, så att vi inte skulle sväva ut i rymden igen, reste jag mig upp, gick fram till kontrollbordet och ringde till rymdcentralen för att meddela vilka vi var och vad som hade hänt. Men innan jag hann trycka på "Ring Upp"-knappen öppnades dörrarna och ett gäng människor stod samlade där utanför. De var alla iklädda rymdrustning med vapen i händerna.
"Det där behövs inte, Phoenix, vi vet redan vad som hänt", sa en mansröst och jag vände mig om. Min mage vändes upp och ned när jag såg vem det var - min andra halva. Mannen som fått äran att handskas med Ice, dräkten som kontrollerar is.
Jag avskydde honom.