Någon som vill rollspela?

Yana nickade kort. "Då ses vi." sade hon innan hon gick fram mot dörren som Zitch lämnat lite på glänt efter att tyst smugit ut därifrån. I dörröppningen stannade hon och kikade ut, innan hon vände sig mot Tiar igen.

"Vi får se upp med henne." sa hon, vände sig om och gick ut genom dörren. Nu skulle hon hem, äta ordentligt med mat och ladda inför den långa svåra resa som väntade dem. Nu skulle hon äntligen få visa världen vad hon gick för!

Tiar nickade, även om Yana inte såg det. Hon trodde egentligen att Zitch uppförande var ett skådespel, antagligen brydde hon sig om saker mer än vad hon lossades om. Annars skulle väl Zitch inte sitta och sucka och stirra ner i marken? Men Tiar tänkte inte ta något för givet när det gällde henne.
Tiar väntade med att lämna rummet så hon inte skulle gå exakt bakom Yana. Efter några minuter belsutade hon sig för att de andra hade ett tillräckligt försprång. Hon gick hem utan att se någon av dem.
När Tiar kom hem började hon omedelbart leta igenom sina böcker efter något som skulle kunna komma till användning. Det förväntades av henne att ha en plan.

Utan några andra tankar började Zitch ta sig hem. Hon smög i skuggorna utan att någon upptäckte henne, alla brukade bara stirra så underligt på henne.
Tillslut kom hon till fram till en skogskant och hon klev in i skogen. Efter ännu ett tag nådde hon en liten stuga. På utsidan liknade den en liten bondes farm men på insidan var det väldigt mysigt.
Det var ett stort rum med ett litet kök och vardagsrum, där fans det en dörr som ledde till ett badrum och en som ledde till ett sovrum.
Först gick Zitch till spisen och lagade sig ett mål mat. Efter att ha ätit klädde hon sig i ett vitt nattlinne och kröp ner under täcket på sin säng.
Det var skymning och hon var inte alls trött, men hon visste att hon borde lägga sig nu så hon skulle kunna gå upp tidigt och förbereda sig.

Solen hade ännu inte gått upp när Yana vaknade dagen därpå. Hon gjorde sig iordning i mörkret i stugan utan att tända några ljus. Hon fick inte berätta ens för sin famlij vart hon skulle. Hon hade sagt till dem att hon skulle ut och jaga.

Hon drog på sig sina bekvämaste kläder i brunt och grönt, i ryggsäcken hade hon extra strumpor, lite pengar, vatten, torkat kött och lite örter och blad. Hon hoppades innerligt att de andra också tänk på att ta med lite nödproviant. I bältet hängde hon sitt svärd och en dolk. Ytterligare en dolk och en slipsten stoppades ner i väskan. Slutligen svepte hon sin mantel omkring sig, viskade ett tyst hejdå till sina bröder och sin far, sedan gick hon ut. Det låg dimma längs marken och luften var fuktig. Man kunde se hur det ljusnade i horisonten, snart skulle solen gå upp. Med kvicka lätta steg begav sig Yana iväg mot mötesplatsen, spänd och förväntansfull på detta äventyr!

Tiar behövde inte oroa sig för att väcka sin mamma. Hennes mamma jobbade i stallet varannan morgon. Tiar kände sig ganska skyldig över det. Det ändå hon själv gjorde om dagarna var att studera, det gav henne inte mycket pengar direkt. Förhoppningsvis skulle Tiar få pengar av kungen om hon klarade uppdraget.
Det mesta hade hon packat så fort hon kom hem. Hon lade ner lite extra mat och boken hon hade läst innan hon gick och la sig. Hon skulle gärna ha med sig ett helt bibliotek, men en enda bok fick räcka, mer skulle bli för tungt. Hon hade också med sig en karta, förhoppningsvis kunde dem följa stigen så länge att den inte skulle behövas allt för mycket. Tiar visste nämligen inte om den helt stämde.
Hon drog på sig en beige tunika och hängde en falska med vatten och sin dolk i bältet. Hon drog på sig sin slitna resmantel och gav sig av. Hon var nervös, vad skulle hända om dem misslyckades. Så mycket hängde på dem.

Zitch behövde inte oroa sig för att någon skulle märka att hon smet ut. Hon bodde ensam.
Flickan vaknade långt före solen gått upp då hon lagt sig så tidigt dagen innan.
Först tvättade hon sig, vem visste när hon skulle kunna göra det nästa gång?
Sedan klädde hon på sig bra svarta och mörkblåa kläder. Hennes fixade hon till en fläta som hände ner vid ryggen.
Zitch packade väskan, hon lade in lite torkad mat och vätska. Hon tog med sig lite knivar i sitt bälte och knivar vid ena armen och ena fotens vrist.
Hon tog lite soppa till frukost innan hon drog över manteln och huvan innan hon tog sin väska för att gå mot mötesplatsen.

Yana var där först. Det trodde hon i alla fall, för hon kunde inte se någon av de andra. För att försäkra sig om att hon var ensa, och att ingen spionerade på henne, smög hon in bland träden och kikade runt. Ingen där. Bra. Hon kröp ihop bredvid en tjock ek och väntade på att de andra skulle komma. Hon var knappt synlig från vägen, men hon kunde lätt se den själv. Hon önskade otåligt att de andra skulle skynda sig på så att hon slapp sitta här allt för länge.

När Tiar kom till mötesplatsen såg hon igen annan där, men hon kände sig ändå bevakad. Självklart var det ingen dålig idé att gömma sig i väntan på de andra. Tiar bestämde sig ändå att hålla sig synlig, förhoppningsvis var det ingen fiende som fick henne att känna det som om någon tittade på henne. Hon la handen på dolken och såg sig omkring.
"Jag vet att du är där, du kan lika gärna komma fram." Tiar höll tummarna på att det vara Yana eller Zitch, helst bara en av dem, så ingen förstådd att hon bluffade. Om ingen var där och Tiar bara inbillade sig saker var ingen skada skedd.

Att smyga, det var Zitch grej, men av någon anledning orkade hon inte göra det nu.
Hon gick längst vägen, grubblandes i tankarna.
Var det här en smart idé? Hon brydde sig inte om hon dog, men hon skulle behöva samarbeta och fixa sina ”kompanjoners” misstag. Fast kanske skulle dem inte göra det, kanske var dem här annorlunda.
Djupt i tankar nådde hon platsen och såg Tiar. Hon verkade prata med nån men hon såg ingen mer.
Kanske Yana var där, bara att Zitch inte kunde se henne.
Zitch avvaktar och ser.

Yana klev fram. Hon som trott att hon gömde sig så bra. Men det var väl något hon fick öva på.

"God morgon, sett Zitch?" frågade hon och tittade utefter vägen. Hon tyckte sig skymta konturerna av någon längre bort, men det kunde lika gärna vara ett träd. Yana kände sig förväntansfull, men nu började även rädslan komma smygande. Det här var ett viktigt uppdrag, och de fick faktiskt inte misslyckas.