Skinny Love [SV]

DRARRY MY SWEETHEARTS DONT STOP KISSING ♥
Älskar hur du skriver, längtar efter mooore 83

Alltsåååh. Du beskrev kyssen och allt så himla vackert. Jag var nästan lite rädd att du bara skulle hoppa över att säga hur det kändes - just när det hände. Men det gjorde du inte!

Jag har ingen idé för ditt skolarbete, men du skriver så himla bra så det blir säkerligen bra hursomhelst.

Du behöver inte vår hjälp för att skriva, vad du än gör kommer att bli fantastiskt ♥♥♥

OMR!! Looooooooove iiiiiiit!! ♥♥♥♥♥ DRARRY FOREVAAAAAAAAAH!!! ♥♥♥♥♥♥♥

Asså det där var så perfekt som det kan vara. shit. snart börjar jag shippa drarry fast jag inte alls gör det. Vad håller du på med, Erica? x) Nej, men det var helt awesome amazing super bäst ♥

Du skriver jätte bra.

Moooore!!!!!!

Kapitel XII.
”Sometimes, all you need is ten seconds of sinsane courage. Ten seconds of embarrasing bravery.”

Det tog Harry allt mod han hade att skicka lappen till Draco på måndagens lektion i Förvandlingskonst. Lappen med några få ord, men ord som skulle komma att betyda så mycket.
Möt mig i klassrummet bredvid den förkylda rustningen på andra våningen klockan 20.
Harrys händer skakade när han smög ner den vikta pergamentbiten i Dracos väska. Hans hjärta slog i hundrasjuttio och han var säker på att han skulle svimma. Men han ville göra det här. Han måste få veta vad som hade hänt mellan dem under lördagsnatten. Okej, Harry var ganska väl medveten om vad som hade hänt. Han hade kysst Draco. Och han önskade att han ångrade sig, Gryffindoraren önskade att han kände ångest över det. Men det gjorde han inte. Han ville tvärt om känna Dracos läppar mot sina egna igen. Han kunde inte minnas att han någonsin varit så rädd för att känna innan. Han hade försökt att inbilla sig att det bara varit en dröm (tro mig det hade han), men han visste att en dröm inte kunde vara så verklig (och det sa ganska mycket med tanke på att Harry hade haft Voldemort inne i huvudet i nästan sjutton år). Ingen dröm alltså. Harry Potter hade kysst Draco Malfoy, och nu hade han alltså precis smugit ner en lapp i Slytherinaren väska i hopp om att få kyssa honom igen.

Det är okej Draco, andas. Sådär. Ut och in. In och ut.
Han hade råkat mosa den lilla lappen i sin hand under sina dramatiska försök till att få tillbaka sin förmåga att andas. Nu försökte han istället förtvivlat släta ut den så att den var läsbar igen, bara för att försäkra sig om att han hade läst rätt.
Möt mig i klassrummet bredvid den förkylda rustningen på andra våningen klockan 20.
That’s it. Han var körd. Det fåniga var att Draco ville intala sig själv att lappen inte var från den han trodde, att det inte alls var Pojken-Som-Överlevde som hade skrivit en lapp och lagt den i Dracos väska. Men Slytherinaren var inte dum, han kände mycket väl igen handstilen. Hela lappen mer eller mindre skrek ”Potter”. Och det gjorde Draco rädd.
Han satt för tillfället ensam på sin säng i sovsalen, och hade tänkt skriva på uppsatsen för Professor Binns när han hittade den lilla lappen i hans väska. Och nu hade han till och med glömt vem Professor Binns var, för att huvud var fyllt av Harry Potter och minnen med Harry Potter och Harry Potters läppar. Slytherinarens första impuls var att han såklart inte skulle gå och möta Potter. Den impulsen försvann på bråkdelen av en sekund när han helt omedvetet förde sina fingrar mot sin underläpp, som om han fortfarande skulle kunna känna värmen av Potters läppar. Han ville så gärna kyssa Harry igen, och det skrämde honom så mycket att han blev mörkrädd. Han ville inte känna de här sakerna, han ville inte att Potter skulle få honom att känna sig så… svag.
Draco hittade i alla fall sig själv på andra våningen, bredvid den hostande rustningen, framför dörren till det oanvända klassrummet, två timmar senare. Hans klocka visade 20:03, och han hade aldrig varit mer nervös för att träffa Potter i hela sitt liv. Slytherinaren tog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget och öppnade sakta dörren.

Harry hoppade till när han hörde hur dörren öppnades, han hade varit djupt inne i sina tankar. Nu såg han i alla fall upp från bänken han satt på, och de gråa ögonen han mötte fick hans lungor att sluta ta upp syre. Draco kom in genom dörren, håret lite rufsigt på ena sidan som om han hade dragit en hand igenom det nyligen, och de smala läpparna sammanpressade. Slytherinaren stängde dörren efter sig och Harry hoppade ner från bänken. Gryffindoraren hade inte bestämt vad han skulle säga, göra eller ens tänka, så han blev med ens mycket nervös. Han tänkte stamma fram någonting om att det kanske var en dum idé att träffas i alla fall, när han på nytt mötte Dracos ögon och han fick bara fram ett svagt, ”Hej”.
”Hej på dig själv”, sa Slytherinaren och drog handen genom håret, vilket resulterade till att det blev ännu rufsigare. Harry kände hur färgen på hans kinder steg och han ville av någon anledning sjunka genom stengolvet. Det kändes som att de gråa ögonen kunde se rakt igenom honom, och det fick honom att känna sig väldigt sårbar.
”Jag har ingen som helst plan vad jag ville få sagt”, sa Harry till sist och tog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sitt hjärta som höll på att slå ut genom bröstkorgen.
”Du kanske inte ville säga någonting”, sa Draco, minst lika nervös, och lutade sig mot dörren till klassrummet. Harry tyckte att avståndet mellan dem var alldeles för stort men han bara ryckte på axlarna och försökte att inte se ut som en tomat.
Om du hade varit i det halvdunkla rummet tillsammans med de båda pojkarna, om du hade sett hur de såg på varandra, så hade du velat skrika rakt ut att de bara skulle kyssas någon gång, inte stå och fåna sig när de båda ville ha varandra i sina armar så otroligt mycket.
”Det börjar bli kallare ute”, sa Draco plötsligt, som om det var den självklaraste saken i världen att börja prata om vädret i en sådan här situation.
”Ja… det är snart jullov?”
”Jag menar”, började Draco och tog ett nervöst steg framåt, men han sa ingenting mer. Istället tittade han ner på sina skor och bet sig i läppen och frågade sig själv varför han var en sådan uppblåst idiot.
”Ja?” Harry höjde på ena ögonbrynet.
”Äh, skit samma, jag vet inte vad jag menar, får jag kyssa dig?” Men Gryffindoraren hade redan tagit de sista stegen och åter lagt sin hand på Dracos nacke och tryckt honom intill sig.

Det behövdes inga ord, kanske för att det inte fanns några. Men förr eller senare måste de prata, det visste nog både Harry och Draco. Bara inte nu, för då skulle kanske allting förstöras, försvinna, gå upp i rök. Då kanske någon av dem skulle börja tänka, på konsekvenser och för-och nackdelar. Och om man börjar tänka, så är det också mycket troligt att man lurar sig själv att känna saker man inte känner. Så de sa helt enkelt inget. De bara gjorde det de kände att de behövde. Det de kände att de skulle kunna ge upp syre för att få. Det kanske inte var det bästa man kunde göra, men det var i alla fall vad de gjorde. De tillät varandra att kyssas, smekas och bara vara nära. Och när de skiljdes åt den kvällen, så var det som ett litet löfte att de skulle ses igen.
Draco minns inte hur han tog sig tillbaka till sovsalen den kvällen, det kändes som om hans mage bubblade av fjärilar eller vad nu folk beskrev det som. Han hade ingen aning om vad som höll på att hända, och han visste att han kanske egentligen behövde prata med Harry. Men för tillfället, var minnet av vad som hade hänt i det oanvända klassrummet på andra våning mer än nog.

--

det är söndag, och idag jag har tagit hand om 26 sju-åttaåringar som tävlade i truppgymnastik för fösta gången. så jag tänker gå och lägga mig nu.
hur har er dag varit? någon som har lust att berätta någonting roligt? det är bara jag som skriver hela tiden, skriv något till mig om ni känner för det. puss xx c:

Okej, ord är för små för att beskriva det här.

Seriöst, varenda dag längtar jag efter ett nytt kapitel, och det här kapitlet var över mina förväntningar. Det var så magiskt.

Kommer nog aldrig riktigt kunna beskriva hur mycket jag älskar den här ff:n, men herregud... Jag älskar den.

Det behövdes inga ord, kanske för att det inte fanns några.

♥