Ökendammen (Öppet rollspel!)

Max försökte minnas varför hon utsatte sig för det här samtidigt som hon kände hur deras uppmärksamhet drogs emot henne. För en stund önskade hon att Mira var med henne, inte för att de stod varandra nära utan snarare för hennes gåva. Det skrämde henne något då hon inte kände till främlingarnas. Kraftlösa var en sak men de här var allt annat en det. Ett leende, något självsäkert öven om hon inte kände sig självsäker tog form på hennes läppar.
"Det beror på", sade hon lätt men behöll armborstet fortfarande sänkt.
Det var då hon hörde det, något kom emot henne men hon rörde inte en min även om en del av hennes uppmärksamhet nu riktades emot det.
"Vilka är ni och vad gör ni här?"
Vinden vände, kom i hennes rygg istället och deras lukter blev svagare då vinden inte längre förde sig med dem.
Det hade börjat krypa smått i henne. De kunde fortfarande ses ifrån muren.

Blade sneglar på Cleo. Lika bra att svara henne, men inte med namn. Det är möjligt att hon är en prisjägare på jakt efter deras huvuden. De var ju trots allt efterlysta. "Våra namn är vår ensak, men jag kan säga att vi är på väg ut ur staden och utgör ingen fara", ropar han till tjejen på kullen. Fan också, benen vill inte sluta darra! Varför måste han bli så svag just nu?

Cleo märker hur Blade darrar och tar på sig ännu lite av hans vikt.
"Varför bryr du dig?"
Hennes ögon dansar i solljuset när hon frågar.
Hon ska precis säga något mer när hon upptäcker ett lastnings fordon.
Hon hade glömt att vissa faktiskt har lov att vara här!
Hon gömmer sig hastigt bakom en vägg och drar med sig Blade.

Max leende blev något bredare vid pojkens svar. Han hade missuppfattat hennes fråga i vilket fall delvis men hon hann aldrig rätta honom eller svara på flickans fråga innan hon kände vibbrationerna i marken. Fordonen var tysta, tystare än vad de en gång varit i vilket fall enligt historierna. Max sjönk ned till marken igen. De skulle inte se henne bakom bakkrönet. Det var ingen ide att springa, rörelser drog till sig blickar och dessutom fanns det inget att springa till, då landskapet var platt.
Hon hörde soldaterna som var tillbaka efter någon spaning, några skrattade medan några andra pratade om hur de funnit en gammal lägereld. Max lade deras ord på minnet för att sedan föra sina händer till marken. Hon hade fortfarande inte glömt vad det än var som var därunder och redan då hon hört det hade hon velat sätta handen emot marken eftersom kängorna hindrade de svaga vibbrationerna att nå henne men samtidigt hade hon inte velat låta de andra se, nu var det för sent. Hon satte näsan ner intill sanden och försökte ignorera sanden som virvlade upp i den. Ögonen var slutna så hon kunde koncentrera sig på sina andra sinnen. Bland alla de vanliga lukterna kunde hon urskilja något annat, något som hon aldrig innan känt. Hon grabbade tag i pistolen och drog den, även ifall det skulle höras om hon avfyrade så ville hon vara beredd om vad den än var, började röra sig närmare henne igen och hon gissade att armborstet inte skulle räcka till.

((Hehe, jag vet att det verkar lite oartigt att skriva såhär, men jag skulle uppskatta om jag får styra mina ormar själv i framtiden, ja, eh...))

[Allt annat än oartigt. Mitt misstag och det ska inte upprepas! Ändrar! Rör den sig fortfarande eller något? ]

((Vi kan säga att hon är under dig, kanske 2 meter, och är beredd på att gå till attack om du bestämmer dig för att skjuta. Tack c; )

Blade är oförmögen att se vad som händer från bakom väggen. Han drar han sitt svärd och tittar på Cleo. Han har inte ork nog att slåss, men han kan åtminstone försvara sig själv en aning med svärdet. "Vad händer? Vem är det som kommer?" viskar han så högt han vågar till Cleo.

"Bara några soldater som ska in tror jag." Säger hon och håller dem gömda tills den passerat.
Under den här tiden känner hon att något är fel. Hon vet inte vad, men något är det.
Då dem passerat går hon fram igen för att kolla mot kullen.
"Vart tog flickan vägen?"

Max hörde bilen passera och tittade upp över krönet. Flickan stod blottad utan något skydd igen. Max visste att vakten skulle passera innan han gjorde det. Hon siktade och inväntade att han skulle komma i sikte på muren ovanför flickan. Han skulle inte ha en chans att inte se henne och ett enda rop skulle avslöja dem.
Så fort han var inom synhåll lät Max pilen flyga. Den borrade in sig i hans hals och ett svagt gurglande läte kom ur hans strupe innan han föll bakåt och landade med en duns. Max stannade inte upp för att tänka efter utan kastade sig upp på fötter.
"Hey, dags att springa nu", ropade hon så högt hon vågade emot främlingen och laddade om armborstet för att sedan fortsätta hålla utkick.
Soldaterna skulle vara ute efter hämnd nu om de inte redan varit det innan.
Ändringen i luften var klar, vilket var något positivt i vilket fall. En sandstorm var påväg.