Prs(Elinthemagicwitch)

Lei log. "Trevligt att träffas Texas. Hur gammal är du?"
Lei försökte skapa ett samtal mellan dem, få honom att prata.

" jag är tjugo, sa han tyst.

Han tittade henne i ögonen. Hon var verkligen vacker. Han tyckte om hennes närhet, fast han förtjänar den inte, han måste intala sig själv att inte falla för henne. Då kanske det blir som med Anna, hans förra flickvän.

"Hm!" log Lei. "Och vad är din favoritfärg?"
Lei korsade benen under sig och började kamma sitt hår med fingrarna. Hon kände sig trygg med de två männen här, ingen av dem skulle skada henn.

Texas ville hjälpa henne att få tillbaka sitt minne. Han flög upp från stolen, drog upp sin pistol ur fickan och pressade den mot Leis panna.

" känner du igen mig nu?!, fräste han med ilsken röst.

Lei såg oförstående på Texas. "Nej? Kan du peka pistolen mot något annat håll?" sa hon osäkert. Hon petade bort pistolen. "Du...det där skeppet? Det finns alltså på riktigt också?"

Texas tittade deppigt mot henne.

" Det spelar ingen roll! du är förlorad, sa han dystert.

Han la ner pistolen i fickan och satte sig sedan ner. Han gömde ansiktet i händerna.

"Klart det spelar roll!" muttrade Lei aningen buttert. "Men du, jag är ju här! Vad snackar du om!??! Kom, vi måste till skeppet Texas! Det är skeppet från min dröm!"

" Nej jag följer inte med, sa han surt.

Han reste sig upp och gick fram till bordet. Han slog hårt i bordet.

"Okej!" sa Lei tyst. Hon tog på sig sina egna kläder under den stora klänningen, drog på kappan over det och smog till sig hans pistol och två av de knivar som inte var helt sönder. "Tack och Farväl Texas.." mumlade hon och försvann ut ur huset. Hon var trött, hungrig och törstig men nu var skeppet det viktiga.

Han gick efter henne.

" Är du inte klok Lei?! du måste vila! Det är farligt för en ung tjej att gå ensam, sa han högt.