Kriget om Akilia

Hovarna kommer dundrandes mot henne, hennes hjärta bultar, hon vänder sig om och börjar springa. Hon springer så fort att hon inte längre kan andas, hon snubblar på en gren och faller till marken.
- Selene! Hör hon sin mor skrika och sedan kommer hovarna från de enorma, galopperande hästarna med svarta ryttare på sina ryggar.
- Hjälp! Skriker Selene och skyddar sitt huvud sedan kommer hovarna...

- AAAH! Selene vaknar med ett skrik och faller ur sängen, hon landar hårt på det kalla stengolvet. Hon frösöker resa sig upp för att kunna springa iväg från hovarna i drömmen som hon ännu inte riktigt vaknat upp från.
- Mikel?! skriker hon medan hon på skakande ben ställer sig upp och ser sig förvirrat omkring, "Vart är jag?! Vad hände?" tänker hon medan hn kan känna hur paniken sprider sig genom hennes kropp.

Erak hoppade chockat upp från pallen när miss Devonshire plötsligt vaknar och skrikande faller ur sängen. Han rusade över till hennes sida och patienterna i sjukstugan vaknade upp och ser sig förvirrat omkring. Hon skrek efter någon "Mikel". Men just nu fick Erak duga.
- Så, lugn, du är i sjukstugan. Du fick gift i dig. Jag heter Erak. Det är bäst om du lägger dig ner i sängen. Hans majestät är med sin fästmö och vilar sig. Jag vet inte vem "Mikel" är men.. Radade han upp och försökte svara på alla hennes frågor som han trodde skulle komma först.

Mikel började bita mot repen som höll honom fången och morrade med alla röster som dolde sig inom honom. Ögonen mörknade och han spände sig något otroligt, sen slappnade han av, spände sig, slappnade av. Han upprepade mönstret tills det började skava på huden och vidare. Långsamt så började repen mjukas upp.

Hon ser sig omkring när hon hör mannens röst, han står bredvid henne.
- Så, lugn, du är i sjukstugan. Du fick gift i dig. Jag heter Erak. Det är bäst om du lägger dig ner i sängen. Hans majestät är med sin fästmö och vilar sig. Jag vet inte vem "Mikel" är men.. Hon ser förvirrat på mannen som presenterat sig som Erak.
- Vem är du? Frågar hon,hon kan känna hur hennes ben skakar och är nära att vika sig under henne vikt. Kraftansträngningen från att rädda Aragon och giftet som flödade in i hennes kropp. "Vart är Mikel? Jag hoppas han är okej... Varför tänker jag bara på honom? Selene skärp dig, någon försökte förgifta Aragon, jag dog nästan. Mikel klarar sig, han mår säkert jätte bra." Tänker hon och hon er på Erak, alla tankarna rusade genom hennes huvud på mindre än tre sekunder.

- Vem är du? Frågar hon.
Han trodde att han redan sagt det och log lite grann. Utan någon förvarning lyfte han upp henne en bit från marken och lade ner henne i sängen igen.
- Du behöver vila, men nu när du gör det så kan jag svara på dina frågor. Sa han och satte sig ner bredvid sängen igen.
- Jag är Erak, 27 år. Din nya livvakt. Informerade han henne och gav han ett av sina leenden.
- Vem är du? Frågade han henne sen.
Runt om i salen började patienterna muttra irriterat över uppståndelsen och vred sig för att gå och lägga sig igen.


Mikel kunde känna vakterna där utanför. Det kändes så tydligt i hans mun. Han spottade ut slem från munnen och fick med mycket jobb fingertopparna fria. Det lät inte som mycket. Men om man försökte kunde man göra ganska mycket jobb med sina fingertoppar.

"Hans armar är så starka, jag känner mig så liten i hans famn..." tänker hon medan han lyfter upp henne och lägger henne i sin säng igen. Hennes puls börjar lugna sig och hans närvaro känns trygg och lugn. Selene är bra på att läsa människor och hon får bara positiv energi och bra känslor från Erak.
- Tack för att du hjälpte mig igår, jag antar att det var du som tog mig från stora salen och hit? säger hon och gnider sig över sin bröstkorg, hon hoppar till när en skarp smärta strålar från platsen hon lagt sin hand. Hon drar försiktigt ner sin klänning och mitt emellan hennes bröst har ett blåmärke formats, ungefär 6 centimeter i diameter och det bultar.
- Jag.. Jag är Selene Devonshire, varför har jag..? "Men vänta lite, sa han nyss att han är min nya livvakt? Vart är Mikel?!" tänker hon lite panikartat.
- Sa du att du är min nya livvakt? Säger hon och stirrar oroligt upp på Erak och en liten tår lyckas rymma från hennes högra ögas vrå.

- Det är ingen orsak. Ja det var jag. Det skulle bara varit dumt om jag inte gjorde någonting. Du skulle förmodligen haft din begravning nu annars. Sa han och såg när hon kollade efter på det stället han gett henne injektionen med botemedlet.
- Jag fick ge dig sprutan så nära hjärtat så möjligt, heh, nålen var inte liten. Sa han och log nervöst, han hoppades att hon inte skulle bli arg eller sur på grund av det. Men hon verkade ha annat på tankarna.
- Sa du att du är min nya livvakt? Undrade hon, hon såg orolig och ledsen ut. Var den här Mikel som alla pratade om hennes förra livvakt?
- Jaa. Ehm, jag hann inte prata med Aragon så mycket om det. Men jag accepterade jobbet för någon timma sen. Han sa att din förra livvakt hade något komplicerat att ta hand om för tillfället. Att han var sjuk eller något sådant.

Hon stirrar på Erak med stora glansiga ögon. Hon känner hur alla tankar snurrar runt i hennes huvud adeles för fort. Hon känner sig lite yr över allt som hänt den senaste tiden, så mycket nya människor och händelse efter händelse. Men hon måste erkänna för sig själv att hon tycker de tär lite spännande att livet inte alltid är likadant, att det händer saker. "Selene, du borde inte tänka så. Du har aldrig känt eller tänkt så tidigare, vad händer med mig? JAg börjar få smak för spänning..."

Hon ser upp på Erak, hennes ögon är mjuka och varma trots sin gula färg och hennes gröna hår faller i lockar längst med hennes ansikte.
- Så... Du vet inte vad det är med Mikel eller vart han är? Jag hoppas han är okej... Det sista mumlar hon försiktigt, hon vet inte vad hon känner för Mikel men han är helt klart fast i hennes huvud.
- Vet du hur det är med Aragon då? Frågar hon sedan och slingrar en lock av sitt hår mellan hennes smala fingrar med hon ger honom ett trött leende, hennes kropp börjar vika sig för sömnen igen och het ärligt så kan hon bara fundera på om Mikel är okej, eftersom det är hennes fel att han var tvungen att döda de där Ephysalerna. "Tänk om han blev sjuk av det? Tänk om det va så, då är de tju mitt fel..." Selene är en känslig kvinna och att hon kan ha utsatt någon för något dåligt känns fruktansvärt för henne. Men hon nämner inget av det hon tänker på medan hon pratar med Erak.

Han mötte hennes fina, gula ögon med sina ljusgrå.
- Nej, jag vet inte vem Mikel är. sa han och skakade på huvudet.
- Men Aragon mår bra, du räddade honom. Svarade han och satte sig lite närmre henne.
- Du har riktigt vackra ögon. De är speciella. Komplimenterade han henne och kunde inte låta bli att bli på bra humör då hon gav honom ett sött leende. Men hon såg trött ut.
- Du borde försöka sova, jag stannar här hela tiden. Sa han och gäspade själv då han sa det.

När morgonen började återvända till staden kom soldaterna tillbaka ut ur skogen. Några var skadade, en död. Fem kvinnor, som de som Mikel hade burit på, var också döda. Soldaterna tog de döda och skadade till sjukstugan innan de återvände till sitt jobb. Sjukstugan började snart bli full och det var allt för många fiender inom stadens portar

Hon rodnar lite över hans komplimang om hennes ögon och leende,
- Du borde försöka sova, jag stannar här hela tiden. Sa han till henne och gäspade, hon gav honom ännu ett leende och kröp ner under det tunna täcket.
- Tack Erak... Mumlar hon precis innan hon somnar med sitt huvud fullt av tankar om Mikel, Erak, Aragon och vem som försökte förgifta Aragon.

Under de sista timmarna av natten vaknar hon ibland till när hon hör folk komma in och gå ut ur sjukstugan, men det var inte förens morgonens ljus började bryta sig loss från mörkret som hon verkligen vaknade av att de tkom in flera människor i sjukstugan.

Det var soldater, och kvinnokoppar, som de Mikel dödade. Selene känner hur hon kryper ihop i sängen och försöker göra sig så liten som möjligt, hon är faktiskt rädd... Energin i rummet är för negativ för att hon sak må bra, det är för spänt och hon vill bara rymma därifrån men hon vågar inte röra sig. Minnet om hur Mikel skyddade henne och nu är borta gör ont i hennes hjärta, men hon kan inte riktigt förstå varför, de har inte känt varandra så länge. "Mikel... Jag hade känt mig säkrare om du var här..."

Två dygn senare hade Mikel lugnat ner sig. Även om han kände sig illamående och hade huvudvärk. Morgonen var på väg för att göra det den tredje dagen i det här förbaskade rummet. Det kändes som om han hade en värre baksmälla, bara att han kallsvettades också. När det blev ljust ute, även fast han inte visste det när han satt där inne, hördes ett klick från dörren och vakten öppnade den. Han blev förvånad över synen av de halvskadade repen och skar upp dem för att ge honom hans frihet.
De utbytte inga ord, så fort repen var av gick han ut ur cellen för att hitta vatten att tvätta sig i.

Erak hade följt Selene troget och höll alltid koll på henne, han gick aldrig hem för en paus och var olik Mikel på så många sätt. Han var lite längre än Mikel och kraftigare, men det var personligheten som gjorde dem så olika. När morgonen grydde hade Erak bytt om och stod och väntade på Selene för att påbörja dagen.