Prs(Dragon Fantasy)

Dagen till ära skrev Uriah dikter. Det var skönt att rensa tankarna, äve om Mina fortfarande påverkade Uriah mycket. En dikt skrev han till henne:
Dagen då dina mungipor rycks uppåt
Skall jag sväva i luften och
Le med dig

Den var inte den bästa, men det sket han i. När han var klar med den vikte han ihop den, stoppade den i ett kuvert och gick till hennes stuga. En flicka visade honom Minas säng. Han lade kuvertet under kudden.

Mina kom inta att se lappen försen efter lektionen. Darrande läste hon lappen. Han var envis, varför? Något började röra sig inom henne det kändes som om tårar var i antågande. Men nej, hon tillät sig inte, men lappen la hon i fickan som någon skatt.

Uriah hade gått tillbaka, bara för att träffa Arnold på vägen och följt med honom till sjön. Nu log han och flöt i vattnet och lyssnade till vågorna medan Arnold hade vattenkrig med ett par andra. Man märkte att han uppskattade ensamheten och var van vid den. De andra lekte vid en sida av stranden, Uriah hade sitt eget lilla hörn där han flöt omkring.

Mina stod vid kanten och såg på dem det var en varm dag och de flesta var vid stranden. Ensamheten slöt sig som en mur kring henne men konstigt nog ville hon träffa Ulriah. Snart stod hon vid honom med tårna i vattnet och såg på hans flytande.
"Tack." sa hon om det var för dikten, för att han försökte eller båda delarna visste hon inte.

Uriah såg på Mina och log. "För vad?" frågade han, aningen förvirrat. Han satte sig upp i vattnet och sjönk genast. Efter lite förvånat plaskande kom han upp på fötter. Han ruskade lite på sig så att vattnet skvätte åt alla håll. Han gick fram till Mina, glad över att hon kommit.

"Lappen, den var från dig va?" sa hon plötsligt misstänksam att hon tagit fel.
Hon möter hans blick och vet inte vad hon ska säga, "Är det varmt i vattnet?" frågar hon istället för att ha något normalt att tala om.

Uriah lyste upp. "Du fick den!" sa han glatt. Han ser sig om över vattnet, sparkar med en fot i vattnet. "Det kunde vart varnare, men det är bra såhär. Ska inte du också bada?"

"Jo....men." Mina tystnade och sparkade i vattnet. Hon brukade inte göra det här, inte med alla andra.
"Okej då." sa hon och drog av sig linne och shorts under hade hon den svarta bikinin samt ett ärr som löpte rakt över magen. Ett minne från sin far och orsak varför hon inte ville bada.

Uriah log, men leendet försvann när han såg. "Oj! Vad har hänt? Vill du berätta?"
Han granskade ärret bekymrat. Han sjönk ner i vattnet igen så att endast näsa och uppåt syntes över vattenytan.

Minas min blev till ett streck och hennes blick mörk, "Nej det äringet, vill inte ttala om det iallafall." sa hon och sjönk sakta ner i vattnet som kylde hennes kropp och hon blev åter lugnad. Vatten och ingen kunde se ärret hon gillade Hans närvaro med på ett ovant vis.