Den tredje världen

Shea suckar tungt. Hon har redan kollat efter mat i en affär som tydligen blivit bestulen. En liten bit limpa finns kvar, Shea äter genast upp den och fortsätter längre bort. Hon hittar efter en stund en affär som hon med lycklig min bryter sig in i. Det är inte mycket som finns där men nog finns det att äta. Två limpor, den ena lite möglig, en liten bit ost med gröna prickar som stinker, några blodiga köttbitar - antagligen råtta, nötkött är för sällsynt för att finnas i en sådan här affär - samt några håriga bollar som Shea identifierar som persikor. Säker är hon ju inte, men hon bryr sig inte direkt. Hon lägger allt i ryggsäcken utom en av bollarna. Så beger hon sig mot skogen igen. I staden är det alltför riskfyllt att leva, och hon kommer inte tas särskilt väl omhand om soldaterna ser allt hon fått tag i. Shea tar en tugga i frukten. Saften rinner nerför hakan vidare ner för halsen.

Atala agerade snabbt den följande halvtimmen. Hon hade inte långt kvar innan det skulle mörkna och hon borde vara ute i skogen. Hon tar sig in i ett nästan fallfärdigt hus, hon hade sett ett par soldater haft läger där ett par veckor sedan. Hon letade och ett segervisst leende strök sig över hennes ansikte. Soldaterna hade glömt eller inte orkat ta med sig en hel del till och med godis vilket inte Atala kommit över på år. Allt samlade hon i sin ryggsäck innan hon snabbt tog sig ut i skogen. Inte en tid försent det hade mörknatt till och hon behövde slå läger snabbt.

Ronnie såg hur den unge mannen graciöst drog sig upp till en gren med enbart armarna. Hon kände hur hennes mun öppnade sig innan hon åter igen fick befattning om den och stängde den innan han skulle se hennes förundran. Han var tvungen att vara mycket starkare än vad han såg ut att vara och hon kunde inte hjälpa att känna sig något imponerad. Hon själv var allt annat än graciös eller stark.

Då han hälsade henne tog hon några steg närmare honom för att kunna hålla ett lågt samtal även om hon fortfarande mindes kniven han hade haft. Hon hade en själv men den var väl undan stoppad. Ronnie var inte särskilt förtjust i att använda kniven som ett vapen även om det troligtvis skulle varit effektfullt i vissa situationer så hade hon valt att inte vara en människa som använde sig av vapen. Fullt övertygad om att varje människa hade ett mörker inom sig som hon inte ville släppa lös utan tygla. Hon ville aldrig bli någon som slutade känna för om något, var det inte det som gjorde henne mänsklig och dessutom ville hon aldrig bli som dem, om de så var blodtörstiga eller ignoranta.

”Jag har inväntat mörkret”, svarade hon honom och syftade på den första frågan men fortsatte sedan efter en liten stunds tystnad, ”en tanke slog mig.”
Sedan tystnade hon igen och hon mindes rädslan, frågan om han hade förföljt henne. Spelade det någon roll om han hade gjort det?
”Följde du mig hit?” frågade hon och hon hörde hur rösten var något hårdare än hon förväntat sig.

Vinden som tidigare hade härjat fritt verkade ha lagt sig. Ronnie hade inga problem med att se mannen i mörkret då månens mystiska, ljusblåa sken lös upp gläntan, dalen och nådde in där det stod.

Det var nästan alldeles mörkt inne i skogen, endast stjärljuset nådde ner mellan grenarna. Men Darrens ögon vande sig vid mörkret och lyckades ta sig relativt tyst längre in i skogen. Då han kom fram till en bäck stannade han och tog sig ner till vattnet, halkandes på den lösa sandiga sluttningen.
Han placerade ryggsäcken på marken innan han hukade sig vid vattenbrynet och drog upp ärmarna. Med en grimas började han rena såren i handen. I vilden blev man ofta skadad, men smärta var något man alltid kände som om det var första gången. Pistolen hade Darren alltid ner tryckt mot ryggen i byxorna, så den inte var ssynlig men alltid till hands, en vana han fått då han rört sig i kriminella kretsar.

Atala stoppade en klubba i munnen och gick genom skogen, hennes nästa drag var vatten och sedan vila. Skogen var lugn, fåglarna hade börjat gå till vila och klubban smakade jordgubb, på det hela taget en ganska bra dag eller snarare kväll.
Hon hörde porlet från bäcken och då hon kom närmare stelnade hon till och hennes fridfulla ansikte ändrades till en hård otydbar mask, hon var på sin vakt. En man var där, där vid bäcken men han var skadad. I dunklet tycktes hon känna igen honom, men man kunde aldrig vara säker vän kunde lätt bli fiende. Hennes hand gick snabbt mot en av hennes knivar för att snabbt kunna försvara sig om det var så.

Lotus stannade Fedra efter att ha ridit in en bit i skogen, hon hade hört röster och sätt skuggor dra förbi, hon var inte den enda som sökt skydd i skogen, hon var inte förvånad men det kunde ställa till det. Fedra rörde på öronen och hon tittade åt hållet som hästen lyssnade på, det var en bäck. Lotus skänklade på Fedra och började rida emot bäcken. Det porlande gjorde henne påmind om hur törstig hon var. Hon stannade Fedra när hon såg att hon inte var ensam där. Mannen hon sett i staden var där, samt en kvinna. Hon var inte säker på i fall de hade sett henne. Hon satte av Fedra och gick sedan bestämt fram till bäcken. Hon tittade knappt på dem utan gick fram till strömmen och lät Fedra dricka medan hon fyllde på sitt vattenhorn. Hon var noga med att se till att hon hela tiden visste var de båda befann sig, hon ville inte bli överraskad.

Darren såg upp då han hörde någon närma sig och då han fick syn på kvinnan reste han sig. Det tog en stund för honom att placera det vassa ansiktet och han kände en sekunds lättnad då han insåg att det var flickan från taket. Hon var också på rymmen från soldaterna.
"Så du kom undan", sade han neutralt, men hans uppmärksamhet drogs snart till kvinnan med hästen. Nu var han förvånad, men också mer på sin vakt. Hon hade talat med en av soldaterna utan att gripas och Darren visste inte vad han skulle tänka då hon befann sig inne i skogen under natten. Nog skulle det väl ha funnits något hotell för henne att stanna på..?

Atala nickade, "Även du ser jag." svarade hon då hon mindes var hon kände igen honom från, han var mannen från taket och för ett ögonblick slappnade hon av lite. Men då kom en kvinna med en häst? Var i dessa dagar fick man tag på en häst? Hon följde kvinnan med blicken, på sin vakt men gjorde inte en rörelse. Många befann sig i skogarna det visste hon och vatten drog till sig djur så som människor. Kvinnan fyllde på vatten och hästen drack girigt, vatten var till alla men Atala tänkte inte göra något. Det var lätt att förlora sitt liv men svårt att få det åter.

Äntligen kommer Shea till skogen. Hon får syn på någon som rör sig bakom träden och smyger fram. Hon tappar hakan då hon hamnar ansikte mot ansikte med en häst.
"Coolt!! Jag har aldrig sett en sån som du!" Viskar hon andlöst. Hästen böjer fram huvudet och dess varma mule hamnar på Shea hand. Hon skrattar lågt, det kittlas.
" Ouch, akta handleden, öppet sår vettu!!" Säger hon när hon känner ilningar av smärta från det öppna såret. Soldatens gylf var väldigt vass faktiskt.
Med försiktig hand börjar Shea klappa hästens hals. Det är varmt och skönt på hästens hals, kanske kan Shea ta den?. Shea tittar upp och får syn på en kvinna som står vid hästen och förbannar sig själv för att inte ha kollat om hästen innebar fara innan hon började klappa den som värsta idioten. Hon backar lite, ser misstänksamt på kvinnan. Nu märker hon att även de två från taket är där.

Lotus tittade på de båda människorna som stod en bit ifrån henne, de verkade ha mötts förut, hon undrade om de hade en allians eller bara råkat stöta på varandra innan. Att människor hade allianser dessa dagar var ovanligt, även om de hade något gemensamt, att de var på rymmen. Lotus misstänkte nämligen att dessa människor var på rymmen, det fanns ingen annan anledning att befinna sig i skogen. Hon vände huvudet åt Fedra när denna frustade, hon såg en kvinna stå där. Lotus fick Fedra att backa, hon stirrade på kvinna. Att ha så här många människor runt sig var något hon försökte undvika. Människor betydde oftast problem, och hon behövde inte några fler problem. Hon klappade lite på Fedra innan hon tittade på de andra, hon var inte säker på i fall hon ville stanna kvar här, eller om det var säkrast att ge sig av.