De 10 sista

Cat:

Jag kollade omkring i min lilla väska efter medicin. En tub kvar. Jag tog kammen, medicinen och en limpa bröd och kött. Jag kammade ut det röda håret och försökte reda ut knutorna. Jag tryckte fram lite medicin ur tuben och duttade på min arm som var bränd.
"Grh!", pep jag till och blundade hårt.
Jag andades sedan sakta ut och började äta min frukost. Det hade varit en lång dag igår. Regnet hade piskat mig och vinden blåste igenom mina kläder som om jag inte hade några. Luften var kvävd av rök och människor skrek från alla håll, gatorna var fyllda med blod. Jag hade hittat ett berg och trots att någon bomb hade sprängts nära mig och fått min arm brännskadad så hade jag klättrat upp, upp tills jag hittat en liten grotta. Och med mina sista krafter så hade jag försökt vårda mitt sår. Och efter jag hade bandagerat det så hade jag tuppat av. Jag rös till av obehag när jag tänkte tillbaka.
Jag måste tänka framåt!, tänkte jag för mig själv och bytte bandag på såret.

Nikita:

Jag kände vattnet i håret och vaknade. Stormen hade föst in vattnet i grottan jag gömt mig i. Jag gick ut ur grottan där solen stekte på huden. Jag bakade tillbaka ett steg där skuggan svalkade min hud. Det var svårt att överleva arméerna med sina vapen. Min familj hade inte haft samma tur att överleva som jag. Men jag var svårt skadad. Hela mitt ben blödde både dag och natt, vilket var ett problem eftersom jag kunde förblöda.

(Liten fråga bara: Hur ska alla våra karaktärer träffas? För vissa av oss verkar ju befinna sig på typ motsatt sida av jordklotet...)

Det första Julian lade märke till när han vaknade, var att det var alldeles för tyst. Inga smällar, inga skrik, inga patienter som jämrade och vred sig av plågor. Det var bara tyst. Och sedan kom han ihåg.
De var borta. Alla var borta. Mor och far och Maria. De skulle aldrig kommer tillbaka. Någonsin.
Och med ens ville Julian inte ens stiga upp. Han ville ligga kvar i den lilla slitna sängen och stirra upp i det söndriga, dammiga taket på det lilla övergivna sjukhus, och bara hoppas på att allting som hänt under de senaste åren bara varit en enda lång, otrevlig mardröm.

(Det undrar jag med, the marauder)

Osric reste sig upp från golvet. Han gick fram till ytterdörren och gick ut. Han sprang ut ur skogen och in i sin hemby. Han möttes av människor och hus. Eller husen var nu mera ruiner och människorna var nu mera döda. Han tvingade sig att titta rakt upp och undvek alla döda människor. Han sprang hela vägen hem och fantiserade hur det skulle vara om det vore en helt vanlig dag då alla levde. Han tänkte sig hur han vinkade till den glada gubben vid fruktståndet. Han tänkte sig hur hans syskon väntade på honom där hemma. Plötsligt stod han framför ett hus. Det var inte bara ett hus. Det var hans hus. Och det här huset var likadant som alla andra hus, ruiner. Hans syskon skulle inte ha klarat sig om de hade varit kvar i huset. Han tvingade tillbaka tårarna och låtsades att de hade gömt sig någon annanstans även fast det inte var så troligt.

Elize

Jag vaknade och kisande mot solen som lös in genom ett hål i träet. Jag låg på ett hårt trägolv och undrade hur jag kommit dit. Jag mindes ingenting ... bara att det var krig.
Min mun var snustorr och jag hade huvudvärk.
Jag försökte ta mig upp med ena armen som stöd.
Det högg till i revbenen när jag kommit halvvägs upp, så jag bestämde mig för att ligga kvar.
Jag kände mig instängd, allt jag såg var trä, väggarna, golvet, taket ... allt.
Luften gick nästan inte att andas, det var varm och söt.

(Kim Potter the marauder vi kommer nog på nåt sätt)

Lucia:
Tystnaden skär i mina öron. I vanliga fall brukar jag tycka om tystnad, men inte nu. Jag klättrar ner och tror att jag skulle höra ett skrik vart som helst ifrån.
Något sjunker ihop under mina fötter och jag tittar ner. Jag står på en människa! Jag hoppar undan, och ser att det inte var vilken människa som helst. Jag känner igen klockan. Magdalena. Jag skriker så högt jag kan, hoppas att någon hör mig. Men jag vet att alla är döda

[Jag kan inte rolla utan ordning, det blir jätte konstigt, jag hoppar ur]

(Usch, jag kommer inte på någon bra början...)

(okej )
(försök )