Ghost Hour [Rollspel]

Kan hen bli den sista då? För mig är det okej men sen blir vi rätt många enligt mig.

Yeah, Matizze blir sista.

[That's all I needed to hear XD Här är min mall:

Mall: Matizze
Namn: Patrick Williams
Ålder: 34
Utseende: Patrick har stubbigt brunt hår och svagt utstående öron från att boxas på fritiden och bruna ögon. Han är rätt spinkigt byggd för att vara boxare och aningen över medellängd.

Familj&Bakgrund: Patrick blev dumpad av sin flickvän dagen innan deras tvåårsjubileum för lite mer än en månad sedan och bor nu ensam i en liten lägenhet på tredje våningen.
Han har sedan 22 års ålder arbetat som polis och blev för några år sedan insatt inom styrkan som arbetar med Ghost Hour.

Övrigt: Patrick är en trogen rökare och har ett halvt paket med cigaretter och en tändare i sin bröstficka.]

[Som ni förstår så har lilla Lizzie inte insätt att hon är med i Ghost Hour, utan tror fortfarande att hon är kidnappad. Oh, jo, en sak till: eftersom hon apparently arbetar och bor i London har hon en urskiljbar brittisk accent.]
Elizabeth håller andan i några sekunder, väntar på ett svar. Först är det alldeles tyst. Sedan kan hon urskilja ett mjukt:
"Fan."
Elizabeth slutar andas. Hjärtat dunkar mot revbenen så hårt att hon nästan är orolig att de ska krossas. Är det hennes kidnappare där inne? Vad kommer de göra med henne...? En liten rädd röst i huvudet piper ord som "våldtagning" och "mord", och hon försöker febrilt få bort den ur hjärnan. Hon borde springa. Nu. Men hon är som fastfrusen i parkettgolvet under hennes fotsulor och kan inte röra sig ur fläcken. Hon förbannar sig själv.

Det går en minut, sedan två. Och så hörs ett skott. Hon vet att det säkert är mycket svagare än hennes öron uppfattar det, men för henne känns det som om en hel armé just beskjutit henne.
De har vapen. O, herregud, de har vapen!
Och plötsligt flyger dörren upp, och en mycket längre och större gestalt än hon själv tumlar ut och krockar rakt in i henne. Och det är då allt brister och Elizabeth äntligen skriker.

(( han sköt ju inte med pistolen sen! han använde bara krutet som han "brände" upp i låset :' ))

Joseph ryggar undan då han hade sprungit in i någon och stirrar sedan storögt då hon börjar skrika. Vad fan skriker hon för? Han var väl inget spöke heller och han hade ju bara sprängt upp låset för att slippa ut.
"Lugna ner dig!"utbrast han men gjorde ingen impuls att komma i närheten av henne igen. Istället fumlar han vid väggen och lyckas hitta strömbrytaren till lampan i entréhallen som genast fylls med ljus.
Mer än så gör han inte, istället stegar han förbi henne och tar några kliv uppför trappan. Han var noga med att se till att hans t-shirt inte åkte upp för i så fall skulle pistolen mer än väl synas och det ville han verkligen inte att någon annan av dem ska veta.

[Smarta jag XD]
Elizabeth är helt säker på att personen som just krockat in i henne kommer att döda henne. Istället utbrister han:
"Lugna ner dig!" Och försvinner sedan. Elizabeths värld börjar snurra: mörkret sväljer henne hel och hon tycker sig urskilja ett hånfullt skratt någonstans ovanför henne.
Det här är bara en mardröm. Vakna, din idiot.
Hon vaknar inte. Istället fylls hela rummet med ljus, och hon inser att hon inte längre är i korridoren, utan i någon slags entréhall. Bredvid henne gnisslar en dörr lite sorgset, och när hon vänder blicken får hon syn på en ryggtavla som helt uppenbart tillhör en man.
Det måste vara han som krockat in i henne.

Han börjar springa upp för trappan som ligger framför henne, och trots att att hon vet att det är barnsligt och att hon klistrar sig på som ett jävla plåster tjuter hon:
"Vänta! Snälla vänta!"
Och följer sedan efter honom.

Patricks huvud for upp med en smäll. Smällen för att han hade slagit huvudet i väggen bakom sig och den plötsliga rörelsen för att han kände en starkt gnagande känsla av att något var fel. Han gick igenom det hela i sitt huvud.

1. Han befann sig inte i sin säng.
2. Han satt på golvet i ett mörkt rum som absolut inte var hans lägenhet.
3. Han hade precis vaknat i detta rum.
4. Han hade en sprängande huvudvärk.

På stapplande ben och med ena handen mot väggen för att få stöd reser sig Patrick upp till stående och masserar sina tinningar. Han hade inte druckit, för man drack inte på väg tillbaka till jobbet efter lunchen - och förresten kändes bakfylla annorlunda.
"Kidnappning?" Patricks hesa, länge oanvända röst säger högt det som hans värkande huvud tänker. Hans hand söker sig till bältet men istället för en pistol greppar hans hand luft. Självklart. I det något skumma mörkret kan Patrick dock urskilja det blänkande ljuset från ett gammaldags nyckelhål, och utan att ens testa dörrhandtaget först sparkar han upp dörren med en ekande smäll.

Joseph stannar med ens och vänder sig bestört om mot henne, kunde hon bara inte lämna honom ifred? Han hade mer bekymmer än att bry sig om en borttappad människa som såg galen ut i blicken.
"Vad är det, sweetheart?"frågade han roat och höjde sina ögonbryn åt henne.
Förmodligen hade hon ingen aning om varför hon var här, vilket han på ett sätt hade och ett sätt inte. Antingen skulle han dö inom de följande dagarna, eller så skulle han överleva och skickas tillbaka till hotellet där förmodligen Jim satt och stirrade på skärmen på teven för tillfället.

"Vad är det, sweetheart?"
Elizabeth känner hur gråten långsamt smyger sig upp i halsen.
Hon vill skrika på honom, eller helst av allt slå ihjäl honom. Istället viskar hon:
"Var är jag? Är jag kidnappad? Vad sjutton gör jag här? Är fet du som har kidnappat mig?"
Och sedan blir hon så fruktansvärt trött på att allt det här att hon bara ger den stackaren en hård örfil.

(Förlåt, Tom Felton :'()

(( hahahahha OMG ^^ ))

Joseph förstår inte direkt vad det var som hade hänt, ena sekunden hade han till och med försökt vara trevlig mot henne och nästa hade han fått ett slag i ansiktet.
Ilsket stormade han mot henne och tryckte hårdhänt upp henne mot väggen medan han stirrade in i hennes ögon.
"Rör.Mig.Aldrig.Igen!"andades han innan han släppte taget om henne och drog sig med ens undan. Han skulle aldrig slå en kvinna, men ibland kunde han ju inte kontrollera sina känslor och hon hade just passerat gränsen.
Han tog sig för kinden och spottade äcklat ut blodet som formats i munnen på honom på trappan.
"Du är med i Ghost Hour", muttrade han nästan ohörbart. "Välkommen till helvetet, love."