[PRS] Jessica Tonks och Akrobaten

Florence såg Nathan igen vid klassrummet. Det började bli irriterande, hon tog upp schemat och suckade när hon såg att nästan alla lektioner idag skulle de ha ihop.
"Ahapp," mumlade Florence tyst.
Hon började stampa otåligt med foten och väntade tills läraren kom. Sedan plötsligt stod hon helt stilla och höll andan. Florence tänkte inte ens på att folk kanske skulle märka henne om hon betedde sig så. Hon brukade bara stå still borta från dem andra och läsa eller något. Rädslan att folk skulle kolla på henne fick henne att stå still för den gången.

Nathan gick tillslut fram till henne. "Jag ska inte störa dig mer nu, jag vill bara be om ursäkt för...Ja...det i sommras" mumlade han tyst och en aning skamfullt. Det var hans fel, och hon hade till och med lovat att inte säga något...

Florence hoppade till när hon hörde Nathan prata med henne.
"Det är inte ditt fel," sa Florence. "Du kanske skulle göra det om du inte hittat mig först, men det spelar ingen roll du gjorde inte det."
Sedan la hon snabbt till.
"Det är bäst om du går till dina vänner, det är nog bäst för dig om du slipper förklara för dem vad du gör prata med en smutsskalle."

Nathan antog att Florence kanske hade rätt. "Mina vänner? Vi är mest vänner för att våra föräldrar är det" mumlade han. ALla hans vänner var renblodiga och av fina släkten. "Och de är inte här än".

Florence ryckte på axlarna. Hon visste inte vad hon skulle säga och bet sig läppen, en jobbig vana hon hade varje gång hon var nervös.
"Men..." började hon. "Ja... jag vet inte vad jag ska säga."

"Du behöver inte säga något" sa Nathan och läraren kom. Det var trollformelhistoria, ett av de ämnen han ogillade. Han satte sig längst bak i klassrummet och suckade då professorn malde på.

Inne i klassrummet tog Nathan hennes vanligaste plats. Hon var precis på väg till andra hörnet när läraren gav henne en blick så hon tog närmaste platsen, som typiskt nog var den bredvid Nathan.

Nathan såg förvånat upp då Florencr satte sig vid honom. Han log svagt mot henne och försökte anteckna det som sas.

Lektionen kändes som en evighet och även om hon aldrig såg Nathan tänkte hon bara på honom. Hon förstår inte hur hon lyckades hänga med det läraren sa samtidigt hon hade Nathan i huvudet.

Nathan kunde knappt anteckna och sneglade då och då på Florence. Varför gjorde han det? Hon satt ju bara vid honom. Tillslut så tog lektionen slut. Han reste sig snabbt och samlade ihop sina saker. Äntligen lunch.