PRS Jessica Tonks|AlexZz

"Vill du se hela residenset?" Frågar Saergoth. Det är väldigt stort och hela är inte ens i bruk... tror han. Men han hittar fortfarande runt. Såklart att han hittar runt, det har han alltid gjort. Eller det är inte så enkelt egentligen men de viktiga delarna kan han utan och innan. De andra kan han bara hyfsat. Det borde ta väldigt lång tid i för sig. Förhoppningsvis inte flera dagar åtminstone.

Samantha skakade lätt på huvudet. "Bara det viktigaste, det som jag kommer gå i nog...Om du vill". Hon ville se vad hon kunde göra, vad det fanns att göra. Hon började sakta gå längs korridoren. Hon insåg inte fören då att hon inte gjort mer än att tvättat sig i morse, vilket innebar att hennes hår hängde i långa lockar längs ryggen, och att klänningen var en skrynklig och ihopknölad. Hon såg inte anständig ut, hon hade aldrig fått ha utsläppt hår ute i byn.
"Förlåt mig för min oanständighet" mumlade hon generat och började genast sätta upp håret och rätta till kläderna.

Saergoth bjuder henne hans arm utan att tänka på det, han har väl blivit van vid det. På de här få dagarna.
"Vilken oanständighet?" Frågar Saergoth och ärligt talat har han inte lagt märke till det. Hon har en naturlig skönhet han aldrig mött förut på samma sätt. Den enda sortens kvinnor han faktiskt minns av de senaste hundra åren är de uppsminkande, överdrivna dårar vilka han senast träffat igår. "Då antar jag att vi kan börja på det här planet. Bakom dörren där är mitt rum, men jag föredrar att ingen kommer in." Säger Saergoth, hans sfär ska helst förbli orörd så gott det går. Därför börjar han gå mot trapporna.

Samantha tog hans arm, närheten och kontakten mellan dem kändes udda, men bra på något sätt ändå. Hon har inte van vid det.
"Mitt utseende, min mor skulle ge mig stryk om hon såg mig såhär" mumlade hon. Hennes föräldrar var inte elaka, men de hade straffat henne för opassande beteende. Hon fortsatte gå med honom och nickade åt det han sa. "Jag förstår...". Hon såg sig om i korridoren och log lätt.

"Om något verkar det oanständigt. Bland adeln skulle troligen männen anse ditt utseende som lekfullt. Men det kanske inte är det ni är ute efter." Han säger det på ett skämtsamt sätt med ett leende på läpparna. Trapporna ligger inte speciellt långt bort, de är precis som allt annat stora, överdrivna och extremt pampiga. Inte för att det är något Saergoth lägger märke till, han är van vid det men något han lägger märke till är den där udda känslan av välbehag som kryper i honom när han ser på de utmejslade detaljerna. Det är ledsamt att han inte använder den speciellt mycket. Inte alls faktiskt. Han behöver dem inte.

Samanta såg något förvirrat på honom samtidigt som hon rodnade svagt utan att veta varför. "Lekfullt? Vad menar du med det?" undrade hon tillslut. Nu var hennes hår noggrant flätat och klänningen någorlunda tillrättad, den var enkel dock, den enklaste hon kunnat hitta då hon inte behövde något annat.
Hon fortsatte se sig om, beundrade huset och allt som var i det. Allt var vackert. "Ni har ett fint hem, synd att ni inte har någon att dela det med" mumlade hon. Han var ju inte gift och hade inga släktingar här, bara tjänarna. Det verkade ensamt. Hon skulle nog känna sig ensam, det gjorde hon redan. Men samtidigt var det rätt så harmoniskt att bara gå där, arm i arm med Saergoth. Hon hade aldrig gjort såhär med någon.

"Lekfullt, utmanande, något annorlunda om man säger så." Svarar Saergoth och tar några steg uppför trappan. Det fanns ett flertal saker han inte ville visa henne och en av dem är hans rätt dystra trädgård, ärligt talat så ångrar han alla de år han endast sagt åt tjänarna att klippa ned den. Dessutom, på senare tid, tycks den ha blivit lite bränd. Saergoth ser på henne när hon talar igen. Dela det? Han har inget behov av att dela det. Han är en stor demon som är fruktat om natten och om dagen är han den rika adelsmannen Xavier Mays, han borde redan ha det han behöver. Visst? Saergoth avvisar tankar om något annat. "Möjligtvis, men jag har vant mig." Svarar Saergoth och ignorerar känslan av en nål som sticker in i ryggraden. Det händer ibland, en av tjänarna har identifierat det som den känsla han får när han ljuger. Men Saergoth avvisar de tankarna med.

Samantha visste inte än hur han menade det än men struntade i att förstå utan bara gick efter honom de få trappstegen. Hon hade inte tänkt på det förut, men allt var så tyst i herrgården. Nu hördes bara stegen från dem. Hon hade ingen klack på sina skor så det hördes inte så mycket. Allt var så tyst, dödstyst.
"Har du? Jag skulle bli galen alldeles ensam" mumlade hon men fortsatte sedan gå. Hon vände sig sedan mot Saergoth. "Hur länge har ni bott här?".

"Sedan den förra ägaren avled, så cirka hundra eller närmare hundrafemtio år skulle jag tro?" Svarar Saergoth, men han har inte varit ensam nu när han tänker efter. "Jag har faktiskt inte varit helt ensam, jag har faktiskt en liten vän som strosar till slottet ibland. Jag tror den kommer från byn." "Den" refererar till katten som kommer förbi nu och då, stannar under en dag och försvinner igen. Det lilla egentligen obetydliga djuret är en välkommen förändring till det annars dystra landskapet. Speciellt eftersom den spräckligt bruna och grå katten kan dyka up lite som den vill, var den vill.

Samantha nickade sakta men sa inget om det. Det var väldigt lång tid, Saergoth var uråldrig kändes det som, men samtidigt såg han inte ut att vara många år äldre än hon själv.
Hon fortsatte gå med honom en stund. "Vad gör ni då för något här? Förutom när ni går på fester och är en drake?" undrade hon. Hon hade inte tänkt på det för men mannen bredvid henne var en drake, han var den som terroriserat deras by så länge. Anledningen till att hon var här.

(Kanske han ger/visar henne något som i skönheten och odjuret, det där med biblioteket du vet xD För jag vet inte vad man ska skriva riktigt nu xD)