Född att dö

Vad kul

Ps: tack :'

Om Adnil inte är en liar vet jag vad som kommer hända *-*

Jag ljuger inte!! Bara ibland

Mwohoho, så säger jag alltid när jag ljuger eller typ "Jag är alltid seriös" och ibland säger jag "Jag är aldrig seriös" och nu ska jag sluta skriva för this is kinda spam

Orättat, dåligt kapitel -.-

Kapitel 3

Celine vände sig sakta om, med slutna ögon, mot rösten.
"Vad vill du mig Malfoy?" Mumlade hon lågt.
Steg som närmade sig. En sval andedräkt som spred sig runt Celine. Hon rodnade ofrivilligt, kände hur varenda liten del av henne förbereder sig för att skadas. Men inte bara för att skadas - Celine kunde känna hur nära han var. Malfoy. Draco Malfoy, pojken med grå ögon. Om han bara kom lite, pyttelite närmare... Dracos läppar snuddade vid hennes tinning. Om han bara vinklade ner huvudet, yttepyttelite, då....Och precis som Celine tänkte det så hände det. Hon slog upp ögonen. Mötte Dracos, lätt förvånade blick. Avsky speglades i hans ögon, samma underliga avsky som Celine kände för honom. Men kyssen var så varsam och öm att man kunnat tro att de spelade i en romantisk film. Den varade visserligen inte länge - någon knapp minut eller så - men det räckte för att Celine skulle hinna lista ut det. Draco kände det också. Han var en fegis, som inte vågade visa det. Celine var feg hon med. Hennes ansikte blev hårt som sten så fort deras läppar slutat röra varandra. Detsamma gällde Malfoy och han höjde sin träpinne.
"Lamslå!!" Väste han.
Celine hajade förvånat till av den plötsliga smärtan och drunknade sedan i ett hav av gröna och gråa ögon.

"Celine!" Ropade en avlägsen röst. Det var som om att hon låg under en frusen sjö, hon kunde inte prata eller se något, eller röra sig. Allt var fruset. Sedan kunde hon plötsligt röra sig och satte sig hetsigt upp. Hon såg andfått på Harrys orolig ögon när han lutade sig fram.
" Celine!" Sa han allvarligt.
" Celine, vad hände? Vi hittade dig i en korridor helt ensam och avsvimmad!" Först nu insåg Celine hur många som var där. Katie Bell, Angelina Jonson, Fred-, George-, Ron- och Ginny Weasley satt också där. Likaså Hermione och Lee Jordan. De såg alla på henne med oroliga blickar som gjorde henne både besvärad och irriterad.
"Vad betyder Lamslå?" Frågade Celine efter en stunds tystnad. Katie drog efter andan och Ron hajade till. Harry såg bara allvarligare ut.
"Vem?" Frågade han misstänksamt. Celine svalde skulden och svarade med stadig och trovärdig röst:
" Jag vet inte. Jag hittar ju inte här än och jag sprang ju iväg och-" Celine avbröts av Ron.
"Ja justja, varför sprang du iväg?" Frågade han. Celine rodnade och såg skyldigt på Harry. Han såg förvirrat på henne. Hon suckade.
"Det var inget. Jag...var bara lite trött.
Men i alla fall, jag sprang tills jag inte kände igen mig och stod och funderade på hur jag skulle hitta tillbaka. Och då sa någon 'lamslå!!' och allt blev svart."
Celine såg på Hermione, som definitivt köpt det. Samma var det med alla andra utom Harry. Han såg med genomträngande blick på henne. Det fick henne att rodna vilket i sin tur fick Harry att stirra ännu mer på henne. Med tiden förvann de alla från sjukhusflygeln. Utom Harry, han satt kvar långt efter de andra. Celine såg på honom. Han såg så bedrövad ut, som om något hänt som inte berörde varken Malfoy eller Celine. Var det flickan Cho? Ilskan bubblade upp i Celine igen. Hon såg genast argt ner i sitt knä. Tyvärr märkte den orimligt lojale och förstående Harry det.
"Celine?" Sa han och lade en hand över hennes. Hon undrade genast om hon var svettig på handryggen. Celine såg upp, rakt in i Harrys ögon och rodnade.
"Är den där Cho nån barndomsvän eller så?" Mumlade hon tyst. Harry log oförstående och rodnade.
"Nej... Men jag gillar henne, mycket." Celine knöt händerna. Jävla Cho!!
" Jaha!" Svarade hon kallt och såg bort från honom.
" Vadå? Är du...är du OCKSÅ kär i Cho?" Viskade Harry förvånat. Celine gjorde en blandning mellan ett morr och ett förtvivlat skrik av frustration.
"Neee!" Suckade hon och vände Harry ryggen.
"Du kan gå nu Potter!" Mumlade hon sorgset.
Harry suckade bakom henne, kramade hennes hand en gång och gick.
Celine blundade. Varför kunde inte Cho bara försvinna?
Celine svor tyst när hon hörde steg.
"Sa jag inte åt dig att gå?"
"Nej!" Sa han - han som inte var Harry.
"Vad vill du?" Fräste Celine, mycket argare än för någon sekund sedan.
" Tyst nu. Jag lamslår dig mer än gärna igen."
"Draco gå!" Suckade Celine trött. Hon kände sig alltför maktlös för att orka bråka med Draco.
"Nej, tönt. Lyssna här: du ska hjälpa mig att spionera på Potter. Umbridge kommer reglera honom så fort jag kan få bevis för att han går runt på nätterna. Jag vet att något skumt är pågång, okej?"
Celine hajade till.
"Jag skulle aldrig gå bakom ryggen på Harry!! Och vem är Umbridge?" Frågade hon. Draco skrattade kallt.
"Umbridge kommer från ministeriet. Hon kommer hit i sinom tid för att få Dumbledore ur vägen. Harry kommer inte vara nånting utan sin stora kärlek!" Muttrade Draco hånande. Celine vände sig i sängen och slog till honom.
"Ingen ska ur vägen, och du talar INTE så om Harry!!"
Draco flämtade upprört och tog sig för kinden. Han stirrade argt på henne.
"Du ska hålla koll på Sankte Potter åt mig, okej!??!?!" Vrålade han, nästan desperat. Celine backade skrämt.
- Nej!! Jag vägrar!! Kved hon. Draco drog efter andan. Sedan var det för Celine okända ordet CRUCIO det sista hon hörde.
Smärtan attackerade från alla håll.
På andra sidan skolan satt Fred och George, de förstod direkt vem det var när ett genomträngande, gällt skrik hördes i salen. De rusade iväg från lektionen mot sjukhusflygeln så fort de nånsin kunde.

Smärta, tänkte Celine, jag har aldrig upplevt smärta. Förrän nu.
Hon kände hur någon stack in tre knivar i hennes mage och vred om dem riktigt hårt.
Hon flämtade. Hur länge hon kände det där hemska visste hon inte, men plötsligt låg hon på golvet, uttmatad och förstörd.
" Nej!" Andades hon svagt åt Malfoy, som bara sa det främmande ordet igen. En snyftning for ur Celine när någon åt upp henne inifrån, så att blodet stänkte.
"Sluta!" Hulkade hon förtvivlat. Blodet försvann. Hade inget av det hänt?? Celine såg förvirrat på Draco.
"Du ska lyssna!!" Fräste han. Celin såg upp mot hans ögon och upptäckte till sin förvåning att han inte alls såg arg ut. Han såg bara riktigt, riktigt rädd ut.
" Jag gör det igen, om jag måste!!" Varnade han med grötig röst. Därefter försvann han ut ur salen, tårarna strömmandes ner för hans kinder.

så awesome ! ♥
G E M I G M E R N U D :

ÅHh superbra!!!!♥3 MER!!!

awww mer c:

Underbart! Gillar verkligen hur omtumlande det redan är mellan Celine, Draco och Harry, det gör ALLTING mer spännande

Helt otroligt bra, älskar det ♥