PRS(Aia)

Helene stannade en bit utanför Freyas hem och såg ner på Mörker igen. Nu när ingen annan än skogen såg så rann sakta några tårar nerför hennes kinder och hon smekte fågeln över fjädrarna igen. Hon skulle ge honom en värdig begravning, gräva ner honom någonstans där hon kunde komma och minnas honom. Bränna honom vägrade hon göra då hon inte gillade den metoden. Väldigt många av hennes sort, häxor, hade blivit brända på bål. Även de som man bara trott var häxor.
Helene hörde Coles steg snart och Freyas ord och torkade snabbt bort tårarna och sträckte på sig ordentligt innan hon fortsatte gå. Hon undrade verkligen hur Cole ville ha det nu, om han ville fortsätta söka efter något sätt att bryta bandet eller om han ville att de skulle hålla sig så långt borta som möjligt från varandra.
"Visst sa jag att bandet nog inte skulle kunna brytas?" mumlade hon till honom då han kommit fram till henne och fortsatte gå hon med.

Cole såg Helenes ryggtavla och gick fram till henne. Hennes röst lät hopplös då hon talade, ledsen. Han såg kråkan i hennes hand och förstod men kände ingen ånger över vad som hade hänt. Det var något som var tvunget att ske men han kunde förstå hur hon kände sig, ensam.
”Låt inte så pessimistisk, duvunge”, sade han och började gå tillbaka samma väg de hade kommit. ”Det låter nästan som om du inte vill att de ska brytas.”
Hans röst var något retsam och han blinkade lite emot henne innan han fortsatte, fortfarande med ett leende på läpparna. Mötet med valkyrian hade fått honom att känna sig levande som ofta farliga situationer fick honom att känna och han skulle bli tvungen att sätta sig i ännu en inom kort även om han inte kände det som något direkt tvång.

Helene fnyste lätt. "Jag vill ha kvar bandet lika lite som du". Hon förstod att han retades men hon ville verkligen bli av med bandet. Att behöva känna hans känslor, som nyss hans ångest och han hade nog känt hennes. Det hade varit ganska jobbigt.
Men nu kände hon inte hans ångest, utan snarare tvärt om. Helene kände sig levande, nästan lite glad även om hon försökte ignorera de känslorna. Hon fortsatte ännu gå. "Så, tänker du fortsätta leta eller ska vi försöka lära oss att leva med det?" frågade hon honom sedan.

Cole funderade en stund på hennes fråga. Han hade inte tänkt så långt och han visste fortfarande inte hur hon skulle komma att påverka honom. Ifall hon dog, dog han? Hans fiender skulle kunna utnyttja henne emot honom ifall någon fick reda på vad som hade skett.
”Oh, som du vet har jag lite affärer som jag måste ta itu med.” Han lade handen över bröstet och insåg att han inte knäppt skjortan och började genast knäppa knapparna för att inte blotta sig. Han avstod helst ifrån att personer, varelser inte lade sina ögon på hans kropp ifall han inte ville det eller valde att utnyttja det vilket inte skedde särskilt ofta. ”Frågan är vad du vill göra.”
Han hade ingen tanke på att hindra henne ifall det var vad hon ville men i sådana fall hade han några krav.

Helene nickade sakta. "Ja. Och på tal om det, vad handlade det där om? Vad ville valkyrian dig?" undrade hon. Hon hade hört deras samtal tydligt men inte riktigt förstått vad det handlat om.
"Jag vet inte riktigt ännu vad jag vill göra, det ända jag vet är att jag ska begrava min vän ikväll". Då månen var framme så hon kunde se. "Men...Sen så måste vi nog lära oss leva med det...För även om det finns något sätt att bryta bandet kommer det nog ta ett tag innan vi hittar lösningen".

”Oh, jag är bara skyldig hennes Herre en sak.” Cole ryckte lätt på axlarna innan han insåg att hon troligtvis skulle få reda på det i vilket fall och fortsatte berätta. ”Jag råkade ta en del av hans samling, en hammare för att vara exakt. Den har vissa egenskaper som är väldigt eftertraktade och så råkade jag byta den till en vargflock som jag var skyldig en tjänst. Tyvärr fick Loki reda på att det var jag som … ehh… lånat hammaren och nu vill han ha den tillbaka.”
De kom ut ur skogen och åter igen sken solen och värmde hans ansikte.
"Så jag måste försöka få tillbaka hammaren men för det behöver jag lite pysslingguld och det har jag lite svårt för att finna.

Helene lyssnade och pusslade ihop namnen och informationen i huvudet. "Loki? Har inte han en bror som heter Thor? Är det hans hammare du tagit?" frågade hon sedan bara för att kunna bekräfta det hon trodde.
Hon ryste lite då solen kom på dem igen, de hade varit i skogen och hos Freya ett tag. "Pysslingguld?Sägs inte det finnas vid slutet utav regnbågen?" frågade Helene samtidigt som hon fick syn på droskan en bit bort.

[Är det ok att jag vrider på mytologin något? Och gör en "egen" version?]

(Det är helt okej, det blir lite roligare då ju! xD)

Cole fortsatte att gå emot droskan som fortfarande stod och väntade på dem.
”De var inte mer släkt än vad du och jag är”, sade Cole lätt. ”Loki är en slags ras eller art eller vad man ska kalla det. Precis som du är häxa och jag är en mesmer. Precis som varulvar, succubus och allt annat som finns där ute. De har en fallenhet för att skapa ofog och många säger att de är deras kraft men jag vet inte helt säkert. För otroligt länge sedan uttalade sig en av dem för att vara en Gud och därav Loki i den nordiska mytologin. Och sedan till Tor som egentligen inte var mer än en vanlig, dödlig människa som hette Tor. Det som gav honom hans krafter var hammaren jag talade om som efter det kallats för Tors hammare. Hammaren är inte menad för alla utan det krävs en viss person för att hantera den annars fyller den en person med så mycket ilska och vrede att de inte kan hålla tillbaka. Det behövs bara en liten dos för att någon ska bli väldigt aggressiv.”
Cole stannade upp vid droskan och nickade till chauffören innan han öppnade dörren.