Duddley, kär i en… häxa?

Mer snart hoppas jag. Alltså snart SNART

*ingen kommentar*

Citera en poet, seriöst diddy-ponken?! Good luck...
Men det är bra att de blir vänner iaf, elr mer förhoppningsvis ^^
Du skriver bäst, längtar efter mer 83 ♥

Naj men dude-elinor. Nästa kapitel.
Alltså en liten fråga, tycker ni att jag ska ha längre kapitel? Jag kan se olika sätt att göra dom längre men jag vet inte om ni tycker att det skulle bli piss-jobbigt?

Jag gick med bestämda steg mot Chos hus. Man kunde se solen komma upp sakta framför mig. Det varma oranga skenet spred sig längre och längre över himlen och la en lugnande atmosfär över husen.
Cho kommer nog att förlåta mig.
Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du.
Meh, om jag ber om förlåtelse så kommer det nog att bli bra.
Fortsätt att intala dig själv det, kompis.
Vad är det värsta som kan hända?
Hon förlåter dig inte.
Varför skulle hon inte göra det för?
Öhöhö, är du lika dum som när du var liten? Du var jävligt elak mot henne. Om någon skulle göra så mot dig skulle du inte förlåta den personen. Varför skulle hon göra det isåfall?
Mina steg saktade in samtidigt som jag började tänka mer på allting. Det kanske var en dum ide' trots allt.
Idiot!
Så klart hon skulle förlåta mig! Cho är ju inte lika dum som jag.
Jag lyfte blicken och såg att jag stod framför familjen Chang's hus. Tvekan började komma krypande men för engångs skull fegade jag inte ur. Jag öppnade en aning rostig grind som gnisslande mer än anat och ställde mig framför dörren. Min näve bankade en kraftig gång innan det slog mig.
Helvete! Hur mycket är klockan?
Jag sneglade åt mitt dyra armbandsur vilket var den enda present som jag inte tagit sönder eller tröttnat på. 06.04.
Oh fuck
Jag sprang för mitt liv bort från dörren och kastade mig bakom en buske en dörr bort. Precis då hörde jag dörren öppnas. Ut genom dörren kollade en lång och spinkig man ut genom dörren. Han hade samma ovala ansiktsform som Cho. Jag hörde honom mumla några svordomar som tillochmed jag inte använder.
Trevligt att träffa dig med. Jag är idioten som din dotter är kompis med. ,tänkte jag i en ironisk ton.
Jag släppte ut en suck samtidigt som jag la ansiktet i händerna och sjönk ned på huk. Nu då?
Helst plötsligt hoppade jag upp och började springa. Inte hem, utan mot skogen.
Jag är ett geni!

När jag kom till platsen där Cho och jag går in (okej, Cho går och jag hänger med så gott jag kan) stannade jag.
Jag kanske går vilse, och dör. Jag kanske blir uppäten av vargar eller kanibaler, men det är av den rätta anledningen., tänkte jag en aning överdramatisk samtidigt som jag började gå framåt.
Efter en kvart började jag höra ett klickande ljud och hur jag sakta började bli blöt. Jag räckte ut händerna, och mycket riktigt, så regnade det.
Yey, för att min dag kunde inte bli bättre., tänkte jag samtidigt som jag drog min munkjacka tätare om kroppen.
Efter ett tag till kunde jag lika gärna blivit dränkt, regnet ösade ner. Längre fram på denna-stig-som-inte-fanns så såg jag hur träden började dela på sig. Jag rusade fram, vilket inte var en utav mina bättre idee'r. Självklart så skulle jag halka i en vattenpöl. Jag föll framåt och på något konstigt sätt twistade mig i luften så min axel fick ta smällen. Jag släppte ut ett stön av smärta.
"Fan ta dig gravitation." mumlade jag samtidigt som jag reste mig upp. Hela min munkjackas arm hade en stor grön gräsfläck.
"Det här är verkligen inte min dag."
Jag gick en aning lugnare mot gläntan och kollade mig omkring. Allting var som det brukade, men det var något som saknades. Jag kunde bara inte sätta fingret på det. Tankarna började komma krypande, samtidigt som sömnen.
Jag kan sova en liten stund, jag kommer vakna innan Cho kommer. Det är ingen fara..
Jag gäspade och la mig ner på den hårda, blöta och kalla bänken.

Jag läser mer än gärna längre kapitel
OCH OFTARE HALLÅÅÅÅ
Skitbra by da way...

Haha, ok! Känner bara vissa kanske tycker att det kommer för ofta och inte orkar läsa ikapp och blah blah blah.

Gaah vad awsome älskar det, stackars lilla dudley :c nu måste Cho komma och rädda honom
Gärna längre kapitel för min del, men bara om du hinner förstås c: längtar efter mer 83 ♥

Hoppas Cho förlåter honom♥

Skulle gärna ha längre kapitel

jättebra, men inte nes dudley skulle väl lägga sig på en kall, hård bänk medans det regnade, klockan tjugo i sju på morgonen. eller, kanske om det handlar om en tjej man gillar

Haisan kära readers. Jag fick en liten brainstorm och började skriva, så ni får ett kapitel lite tidigare
Jag tänker fortfarande lägga upp ett till kapitel på lör/sön ändå, so don't you worrie don't you worrie child. See Pinez 14 kommer lägga upp ett kapitel.




Ett skrik. Ett skrik som är en början på något hemskt, något som hemsöker mig varje natt.
Cho låg framför mig. Hennes ögon var vidöppna, men helt vita, ingen iris och ingen pupill. Hennes mun var glest öppen, som ekot efter hennes skrik. Kroppen skakade kraftigt. Som att någon ryckte i hennes armar och ben, men hon kunde inte kontrollera det. Hon drog ett rossligt andetag som att det vore henne sista, vilket det kanske var.
Jag sjönk ner på knä bredvid hennes döende kropp ännu en gång och såg på henne. De vita ögonen var ett uttryckslösa och blanka. Inte det minsta tecken på mänsklighet. Vem hade trott att något så omänskligt skulle vara i närheten av någon så medmänsklig som Cho.
Jag släppte ut ett förargat stön. Varför, varför skulle jag genomlida detta varje gång jag somnade? Varför se något förstöras om och om?
Hon stängde sina uttryckslösa ögon och blundade.
Det här är slutet, tänkte jag lättat, snart kommer jag få vakna upp i verkligheten. Jag lutade huvudet bakåt och tog ett djupt andetag och kollade sen till baka på henne.
Till min förvåning öppnade hon ögonen igen, men den här gången var dem svarta som kol och alldeles blanka. Fyllda med sorg, ilska och ångest. De tre känslorna för att förstöra en människa, som river ner en person innefrån och ut.
Hon öppnade sin mun och började tala i en röst som inte tillhörde henne.

"En kraft att förgöra
En kraft att förstöra
Ett sista andetag de skall ta
Som de offrade för liv och dag
Några tar, några ger
Några hör, några ser
Men skall det hålla
För att de sina liv få behålla"

Hon skrek ännu en gång, men den här gången inte bara hennes skrik. Massor av skrik, från både män och kvinnor. Hundratals plågade skrik kom ut ur hennes mun. Hon knep ihop sina ögon samtidigt som hon spände alla sina muskler.
Jag vågade inte röra henne. Det var som att en vindpust skulle förstöra henne, få henne att smula sönder bit för bit.
Hennes ögon öppnades och nu möttes jag äntligen av hennes normala bruna ögon.
"...Dudley?" svarade hon i svag röst.
Så här långt går det inte, var allt jag kunde tänka. Hon pratar aldrig, hon är aldrig medveten. Hon dör alltid.
"Är det du Dudley?" Allt jag kunde göra var att sitta stilla, inte röra en muskel.
"Svara då" sa hon samtidigt som hon la sin hand på min arm. Då skrek jag.
"HUR KAN DU RÖRA MIG?" skrek jag i terror. Hon lyfte snabbt på handen som att hon bränt sig. Jag ställde mig snabbt upp och började backa ett par steg. Det var inte normalt, det skulle inte hända. Det kunde inte hända, inte möjligt.
Hon ställde sig upp och gick sakta emot mig.
"Du får inte glömma. En kraft att förgöra. En kraft att förstöra. Ett sista andetag de skall ta. Som de offrade för liv och dag. Några tar, några ger. Några hör, några ser. Men skall det hålla, för att de sina liv få behålla." sa hon samtidigt som hon gick mot mig med händerna framför henne, som att hon lugnade ett vilt djur.
Mitt hjärta dunkade i bröstet som aldrig förut. När hon var framme vid mig rörde hon vid min hand, och det vita ljuset skar äntligen igenom min syn.
Men jag vaknade aldrig, bara ord ekade i det vita utrymmet.
En kraft att förgöra
En kraft att förstöra
Ett sista andetag de skall ta
Som de offrade för liv och dag
Några tar, några ger
Några hör, några ser
Men skall det hålla
För att de sina liv få behålla
Samma ord om och om igen. Ända tills någon började säga mitt namn. Den välbekanta rösten blev starkare och starkare.
Jag vaknade mer rädd än vad jag någonsin varit. Mina ögon slogs upp och jag såg Cho stå bredvid bänken med ett förvirrat ansiktsuttryck.
Jag kände hur kallsvettig jag var och kände att jag kunde ha sett bättre ut.
"Cho."