Mutants

Cleoptra känner hur hon förflyttas till något hårt. Hon önskar sarkt hon var i närheten av någons kroppsvärme, det gjorde henne varm och starkare. Varför kunde bara solen inte gå upp?

"Hur mycket är klockan?" Frågar Hal plötsligt och Lioness börjar leta i sina fickor och drar upp en, troligtvis, stulen mobil.
"Snart fyra på morgonen." Svarar Gepard som glor över Lioness axel.
"Då är det väl för väl att solen snart går upp då, lite kallt annars." Svarar Hal som om det hade något med ämnet att göra.

Cleopatra känner hur hon fylls med styrka när solens första strålar skjuter som laserstrålar mot hennes hud och kläder. Styrka fyller henne och honvaknar med ett stort andetag, som väckt från en mardrömm. Hennes ögon lyser och medans hon sätter sig upp åker vattnet ur henne och hennes klädnad ut. Då blir det svarta håret en mörk, mörk, mörk brun färg med guldigt gnistrande "highlights" och den vite tröjan släpper lite från henne. Ögonen slocknar och hon andas ut. ÄNTLIGEN!
Men venta lite här, var är hon? Cleopatra kolla runt omkring sig. Ett gäng "mysko-typer" och en gammal man är samlade runt henne.
Ska jag säga tack?
Istället ställer hon sig upp och säger:
"Trevligt att råkas, tyvärr måste jag gå nu!" Sedan börjar hon gå mot dörren.

"V-vänta!" ropar jag efter tjejen när hon går mot dörren och springer efter henne. Jag sladdar runt henne tills vi står ansikte mot ansikte. Med utspärrade armar blockerar jag vägen för henne. Nu när hon är vaken ser hon faktiskt ut att vara från Afrika eller något väldigt varmt land. Jag undrar hur länge hon har bott här och varför hon flyttade.

Rhi flyttar sig genast åt sidan, hon bryr sig inte direkt.
"Hon skulle passa perfekt i vårt gäng, Spectre." Konstaterar Lioness med ett skratt.
"Käften, Lioness." Säger Gepard. "Vi har tillräckligt många att inte tänka på." Fortsätter han och sträcker på sig aningen.
"Skyldig oss en tjänst nu, Spectre." Konstaterar Lioness med en nick och Rhi rycker på axlarna. Rhi kastar en blick på Cole och ifrågasätter vad i helvete han håller på med.

Hon gör inte de andra. Just nu finns dem inte längre. Hennes ögon möter röda. CLeopatra blir varm innombords och känner sig plötsligt väldigt generad, det hettar till i kinderna. Tänk att vem det här än är så var hon medvetslös framför honom! Han tror säkert hon är en sån där svag tjej nu. Närheten gör henne ännu rödare men hon försöker att ignorera det. Och vad var det med det silvriga håret?
"Och göra vad?" Tonen var inte hotande men inte percis vänlig heller.

Jag tar ett steg tillbaka, sänker armarna och låter håret falla över ögonen. "Jag bara... Ehum..." Jag tvekar och kikar på henne mellan hårstråna. "Jag vill bara veta ditt namn...", säger jag skakigt och kliar mig oskyldigt bakom ena örat. Skit också, varför måste jag vara så blyg? Hela mitt liv har jag varit för tyst, för tillbakadragen, för tveksam. Det är därför jag är ensam. Bara för att jag var för osäker och rädd för att kunna stoppa min far från att... Döda min mamma och syster...

Varför gömde han ögonen? Tänker hon hon nästan besviket. Den känslan gör ögonen lite gråare.
Han verkar blyg.
Jag kanske kan vara lite trevligare?
Efter att ha tänkt efter ett tag försöker hon igen.
"Jag är Cleopatra... Dudå?" Det var inte meningen att hon skulle låta anklagande!

Jag kan inte låta bli att le svagt. Cleopatra, huh? Som den egyptiska kejsarinnan. Jag harklar mig och stryker undan håret igen. "Cole", svarar jag med ett prövande leende. "Jag... Heh", säger jag och tar ett steg åt sidan för att hon ska kunna passera.

Hon stirrar lite besviket när han flyttar på sig och lägger då till!
"J-Jag, behöver inte gå hem än kanske... Eller annars kanske du vill följa med?"
Sedan när stammar jag?
Utan att veta varför kännser sig Cleopatra generad igen och ögonen får en lila nyans . De har de inte varit på länge!