Om du visste sanningen [Dramione]

Mja... snart kanske... Funderar på att skriva en till ff. Några idéer?

Super! Meeeer

Jag läser, jag bara orkar inte skriva eller gilla...
Jag är ofta en "hemlig" läsare.

Jättebra! Jag har varit lite upptagen med annat, men jag läste igenom allt och.... Bra! MER MER MER
Och självklart ska jag kommentera, men du ska veta att jag illar det asmycket... Även när det inte står ♥ :3

TACK!!!!


Forts.


Jag satte mig så jag kunde se Hermione. Pansy brevid, Crabbe och Golye mitt emot och Zabini på andra sidan. Jag kollade på Hermione. Jag kunde se hur hennes ögon började tåras. Jag kände hur skuldkänslorna trängde fram och jag fick kämpa emot gråten. Det är bättre, intalade jag mig själv.
"Vad tror ni om dagen?" frågade Zabini.
Jag kollade på schemat, vi skulle ha örtlära på eftermiddan, med Gryffindor. Hermione skulle fråga vad det var då. Om jag inte sabbade det innan. Jag la armen om Pansy och sa:
"Gryffindor. Eftermiddag." Alla verkade fatta. Jag andades ut. Pansy la sin arm om min midja. Hermione skakade av ilska, eller var det sorg. Det var bra så, det var det! Men varför krossade det mig? Mitt hjärta trycktes ner och jag fick svårt att andas.
"Vi fortsätter nog med Smoglarna, tror ni inte?" hörde jag Zabini's avlägsna röst. Jag drog mig med vissa svårigheter tillbaka till verkligheten.
"Ja, var det så de hette?" Klämde jag ur mig. Pansy började fnittra. Zabini sa:
"Igen aning." Alla började skratta. Precis som jag ville. Hermione reste sig upp och gick utan att ha rört sin mat. Nu grät hon. Mycket.
"Jag.." började jag, men avbröt mig fort.
"Vad, Draco?" grymtade Crabbe.
"Vi borde nog skynda oss lite, vi börjar snart." sa jag som täckmantel. Pansy släppte greppet.
"Du har rätt, som vanligt." sa hon som om hon svävade på moln. Alla glufsade i sig maten och skyndade sig ner till rätt klassrum.
Professor Quirell hade som vanligt en urtråkig lektion som alla lyssnade spänt på. Dagens lektion handlade om vampyrer. Bara några få tråkiga grunder, men ändå skulle alla lyssna. Varför...?
Till lunchen satte jag mig bort från Hermione. Hon kunde få kolla på min rygg har mycket hon ville. Jag nästan kände hennes blick i ryggen. Nästan såg hennes frågande blick och nästan känna hennes känslor, hörde hennes tankar om mig. Hur hon frågade sig själv vad hon gjort för fel. Jag svalde gråten i halsen. Goyle kollade på mig som om jag faktiskt grät, och jag skärpte mig, Det var bättre. Nej, det var det inte! Mitt inre stred mot sig skälvt, likt en tvåhövdad orm. Halva mig ville ytterst gärna gå till Hermione och säga hur det var, att det jag gjort var korkat och att det aldrig skulle hända igen. Men andra halvan ville Hermione's och mitt bästa. Om pappa skulle ta reda på det skulle tortera oss båda till döds. Jag reste mig upp och gick med mitt släptåg till rätt växthus.
På vägen ner såg jag Hermione komma gående mot mig.
"Nejmen kolla." sa jag. "Är det inte lilla mugglarfödda Granger." Det tyngde mig och säga det, men det var rätt.
"Mugglarfödd va?" sa Pansy och gick mot henne. Hermione såg skräckslagen.
"Draco..." sa hon.
"Hon vet vad du heter, Malfoy. Du har nog fått en brundrare!" skrattade Zabini. Crabbe och Goyle instämde i skrattet, likaså Pansy. Jag försökte, men jag insåg att Zabini kanske hade rätt. Jag tänkte på Cruciarus förbannelsen och började skratta jag med. Hermione backade några steg, hennes underkäke skakade, men jag fortsatte att skratta med de andra. Varje muskel i hela min kropp skrek i protest, de ville skydda Hermione, de ville säga till Slytherinarna att de gjorde fel. Men jag bara stod där och skrattade. Ett tomt glädjelöst skratt.
Hermione's ögon började svämma över av tårar och jag fick kämpa för att hålla mina tillbaka.
"Draco.." mumlade hon tyst. "Jag..." Sedan vände hon sig om och sprang, bort från oss. Bort från scenen jag hade skapat. Bort från mig.

.............................
I'm speechless.....
mermermer tack

neeeej Draco vafaaaaaaa** gör du?!?!?!?! O.o jättebra skrivet btw ;'D

Kom på att jag har sovmorron ida, men är vaken tidigt.. Så jag kan skriva ett kort kapitel.

Kapitel 8 ~Sjukhusflygeln
Väl tillbaka i sovsalarna tänkte jag ta tag i mina läxor. Trots att vi bara gick första året fick vi hur mycket läxor som helst. Någon kackade mig på axeln och jag kom att tänka på när professor McGonagall knackade mig på axeln första kvällen. Den första kvällen, då var det bra. Nu kunde jag inte ens komma ihåg ur glädje eller skadeglädje kändes.
"Draco." hörde jag Pansy säga och kände ett lätt slag på axeln. "Får jag plugga med dig?"
"Nej, jag är klar." ljög jag. Jag behövde träffa Hermione. Eller åtminstone tänka klart. Jag slog igen mina saker och tog med de till bibiloteket.
Där slog jag mig ned och drog upp mina läxor. Även om jag mötte Hermione, vad skulle jag säga? Åh, hej Hermione. Förlåt för att jag var så elakt. Jag gjorde det för ditt eget bästa. Nej, ingen bra ide. Mina känslor tryckte ner mig, och en än gång fick jag svårt att andas. Det var rätt. Det var rätt. Försökte jag intala mig själv. Mina lungor fick inte in nån syre längre. Varje andetag fick jag kämpa med. Jag försökte koppla ur Hermione ur min hjärna. Koncentrera mig på läxorna, men så fort jag kollade på de blev jag yr och kände mig svimfärdig. Madam Pince kom och kikade på mig.
"Ursäkta, du ser inte så frisk ut." sa hon och såg lite bekymrad ut.
"Jag är alltid blek." klämde jag ur mig.
"Kom nu." sa hon och släpade med mig, ut ur biblioteket och till sjukhusflygeln.
"Jag behöver inte.." började jag och försökte gå själv som bevis. Nog gick det.
"Kom nu!" fräste hon och jag gick efter.
Sjukhusflygeln var ett stort vitt rum med sängar och skåp utmed väggarna.
"Poppy?" ropade hon. "Ge den här pojken nåt stärkande." Sen gick hon och lämnade mig ensam. Jag satte mig ner på en säng när Hermione kom inrusande. Hon kollade på mig i ett ögonblick, öppnade munnen och sen stängde det ingen. Sen sprang hon i motsatt riktning.
"Hermione!" ropade jag och sen tappade jag balansen och föll.

OMG vad har hänt med Draco?! O.o

Så. Bra. du är verkligen bra på att skriva om omöjlig kärlek.