New Orleans vampires

Lavinia log lättat då hon inte tänkt sig ägas, då slapp hon bekymret med att rymma med som hon annars skulle ha gjort.
"Vad bra, tack." log hon och hon fortsatte sedan, "Men du har betalat enorma summor för mig. Det är ditt hus, dina kläder och du vill ge mig mer? Jag har inget att ge." sa hon och såg ner i golvet på fötterna som än var bara och klänningsfållen av en klänning som ej var hennes. Det var ett helt annat liv han erbjöd henne som hon gärna ville ta emot men hon hade inget att bjuda igen på.

"Du behöver inte oroa dig för det. Jag har mer egendom än jag vet vad jag ska göra med det. Jag har inget imot att använda pengar på att hjälpa", svarade Dorian genast, för det sista han oroade sig om var pengar. "Du kan använda klänningarna och allt annat du hittar, och om du behöver något är det bara att be."

Lavinia log åter, "Tack." vad mer skulle hon säga? För henne var det överväldigande med sådan rikedom men det var hans val att göra av med det som han ville även om hon inte tänkte be om något då hon inte tyckte att det var något hon behövde. Hon var inte van att leva detta liv.
"Vems är klänningarna?" undrade hon och gäspade lätt. Hon tog sig försiktigt fram hon skulle till sitt rum och ville inte stödja på foten mer än nödvändigt.

Dorian gick sakta för att inte skynda på Lavinia, med händerna knäppte bakom ryggen. Han log ömt då han tänkte på kvinnorna som ägt klänningarna.
"Olika vampyrinnor som besökt mig under åren. Det är länge sedan senast och jag måste medge att det är skönt med sällskap", svarade han mjukt. Det fanns inte så mycket sällskap för en vampyr som inte ville binda sig till någon permanent.

"Varför lämnade de klänningarna? De är ju vackra." sa Lavinia undrande och vad hade de gjort här? Fast på sexhundra år? Hur mycket det än var så torde det vara en lång tid och han hade haft det ensamt.
Hon linkar fram tills hon kommer till sin dörr och log.
"Det är trevligt att vara här med." log hon och sa God Natt innan hon försvann in i rummet.

"Tro mig, de lämnade de klänningar de inte skulle sakna", svarade Dorian med ett lätt skratt. De flesta klänningar i Dorians förråd hade hört till Aurora, som sällan använde något fler än en gång.
De stannade vid Lavinias rum, och Dorian tog artigt farväl innan han fortsatte till sitt rum. Han tog sig i säng och hoppades på att somna, för att få glömma törsten som nu ihärdigt gjorde sig påmind. Han sov rastlöst på grund av blodiga drömmar och vaknade med en torr hals.
Han klädde sig snabbt och försökte ignorera ljudet av en stadigt trummande hjärta någonstans i nedre våningen. Det var städerskan som kom varje morgon för att lägga allt i ordning. Dorian tänkte inte lämna sitt rum innan hon gett sig av för att inte riskera något, så han satte sig vid sitt skrivbord och slog upp en bok. Gardinerna var fördragna för att inte släppa in solskenet, men Dorian behövde inte tända lampor för att se orden på pappret.

Lavinia somnade ganska så direkt och vaknade sömnig men något hade väkt henne. Vad kunde det vara? Det doftade underbart som när bagaren där hemma hade tagit ut en plåt med bullar. Fast inte precis så. Sakta tog hon sig upp och ut i korridoren. I vit särk och utsläppt hår såg hon ut som ett sagoväsen från skogen och tyst tog hon sig ner. Doften blev starkare ju närmre hon kom och då hon var vid köket skrek någon till. Städerskan hade fått syn på henne och Lavinia flämtar till och kvider, hennes andning blir häftigare men hon ville det inte i någon minut står de bara och stirrar på varandra. Var det detta Dorian pratat om? Törsten? Hade hon vetat hade hon inte gått ner och nu stod hon som fastfrusen på stället för att inte göra det.

Dorian, som hade läst om den första meningen flera gånger nu och inte kommit längre, avbröts av ett skrik. Han kände igen städerskans röst och hörde snart inte endast hennes andetag, tan Lavinias med. Och Lavinias hjärta, som slog oerhört snabbt.
Knappt fem sekunder senare var Dorian nere i köket, och han tvingade fram ett naturligt leende. Städerskan, Miss Grumlow, var gammal, men hennes hjärta pumpade fram livskraftigt blod och Dorian fick anstränga sig för att inte ge sig på henne själv. Som tur hade han flera hundra års övning.
"Miss Grumlow. Jag ser att ni har träffat min kusin, Miss Lavinia. Hon anlände förra natten", sade han och placerade en hand på Lavinias axel för att hålla henne stilla.
"Mr Lioncourt, jag ber så mycket om förlåtelse att jag störde er", sade Miss Grumlow efter att ha tagit några djupa andetag. "Trevligt att träffa er, Miss Lavinia."

Lavinia var stel och pressade fram ett leende, hon kunde inte få fram ett ord då hela hennes sinne var inställd på en enda sak medans hennes hjärna arbetade emot den. Hon blev än mer stel då Dorian la en hand på hennes axel och hon i vanliga fall skulle dragit sig undan från. Men just nu kände hon att han ville hindra henne. Hon nickade åt städerskan och såg säkerligen ut som någon högt anstående adelsdam som inte ville beblanda sig med simpelt folk. Just så ville hon inte vara, men bättre det än att flyga på kvinnan. Hon höll andan för att slippa känna doften och ville därifrån men kunde inte röra sig alls.

"Vi släpper dig tillbaka till ditt arbete", sade Dorian efter en paus då Lavinia inte tycktes få ett ord ur sig. Miss Grumlow nickade, och Dorian tvingade Lavinia ut ur rummet. Hon hade fått sin första feber, det var tydligt.
Dorian ledde henne ner till biblioteket och låste dörren bakom sig. Han kunde andas lättare då människan inte längre var i deras närhet, men han var så hungrig. Tankspritt skrapade han sin hals och ställde sig sedan framför Lavinia för att få hennes upmmärksamhet.
"Du måste behärska dig", sade han strängt och sökte hennes blick. "Vi går ut ikväll, tills dess måste du distrahera dig med något."