Ett misstag, en förändring [Dramione]

Mermermermermermermer snällasnällasnällasnällasnälla!!!

Hahahahaha har inte kapitlet färdigt än tyvärr, kanske uppdaterar ikväll eller imorgon :'DD

okej ♥ längtaaaar :'((

Kapitel 8
”Nya direktiv”

Dracos POV

Jag hade lyckats undvika Hermione i över en månad, vid varje tecken på att hon ville mig något hade jag genast vikt undan och försvunnit ur hennes synfält. Efter två veckor hade hon gett upp sina försök att försöka få tag på mig, istället hade hon börjat ignorera mig totalt. Kanske var det fel av mig att strunta i henne, men nu hade jag i alla fall en orsak till att göra det. Jag hade 'erkänt' att jag gillade henne framför näsan på Potter och Weasley. Ryktet hade inte spridit sig till min stora lättnad, de hade hållit tyst om det än så länge.

Far var inte nöjd med min prestation då jag hade berättat för honom att jag inte hade talat till henne på en bra tid, han hade sagt att det inte räckte och att jag måste ta upp saken igen. Men jag ville inte, inte på grund av honom. Om jag verkligen ville umgås med Granger ville jag göra det för att jag gillade henne på riktigt och inte för att mörkrets herre ville ha information om dem.

Fast jag visste att jag inte hade något val, förr eller senare skulle jag ändå börja med samma visa om igen. Få Hermione att tro att jag verkligen gillade henne, tills jag drog mig undan och desperat försöka komma undan henne. Jag kunde inte falla för henne, det var helt omöjligt, men en månad efter att vi varit i förrådet tog stannade fortfarande mitt hjärta varje gång jag mötte hennes ilskna blick.

En ilning gick genom ryggraden på mig då jag tänkte på fars käpp som plötsligt hade dykt upp huvudet på mig. Den korta vandringskäppen med en silverorm som symbol på ändan som höll fast fars trollstav. Käppen var ett farligt redskap, speciellt för en man som min far vars nerver han inte kunde hantera i alla situationer. En bild dök upp i huvudet på mig då jag stod och studerade en staty vid Borgin and Burkes sommaren innan vi skulle börja andra året på Hogwarts, ena sekunden hade jag njutit av den tysta stunden, nästa hade käppen kommit flygande och landat på det ställe som min hand varit bråkdelen av en sekund innan.

Med ett ryck vaknade jag och tittade mig förvirrat omkring i rummet. Crabbe snarkade två sängar ifrån mig och jag kunde slappna av igen. Jag var fortfarande på Hogwarts, i min trygga sovsal där varken far eller någon annan skulle komma åt mig.

Lugnt sjönk jag ner mot dynan igen och slappnade av. Svettig som jag var och med pulsen som hade skenat iväg var det ingen idé att ens försöka somna om. Jag låg kvar en stund och stirrade upp i taket på min himlasäng, den var inte i närheten på så skön som sängen hemma på herrgården var, men den dög.

Långsamt ställde jag mig upp från sängen och drog på mig min eleganta svarta kostym som jag oftast bar. Mor hade köpt den åt mig innan skolan började, på fars begäran förstås. En lättnad sköljde över mig som då man gick genom ett spöke, det var lördag vilket betydde helg och inga lektioner. Det var som en skänk från ovan, jag hade haft för mycket att tänka på den senaste veckan och tog gärna emot en dag ledigt.

Tyst gick jag ut ur sovsalen för att inte väcka mina sovande kumpaner, det skulle högst troligen orsaka att de skulle följa efter mig vart jag än gick hela dagen, nu fick jag ändå en chans att vara för mig själv en stund.

Jag gav inte sällskapsrummet något större intresse, istället fortsatte jag ut genom stenväggen och upp för trapporna mot hallen. Till min besvikelse upptäckte jag att det ösregnade utanför fönstret och jag kunde inte gå ut för att samla mina tankar uppe ett av träden på innergården. Bittert fortsatte jag upp för trapporna till tredje våningen, jag hade ändå inget annat bättre för mig då frukosten först skulle serveras om en timme.

Det kändes underligt att gå runt i korridorerna ensam utan att bli förföljd av resten av gänget. Jag kände mig friare på något sätt, som om jag inte hade några plikter eller var tvungen att vara uppmärksam för att varken göra bort mig eller att inte vara den tuffa killen som jag ansåg mig vara. Allt det här med plikter och hur jag egentligen skulle uppföra mig höll på att gå mig över huvudet. Jag hatade det. Men jag hade självt valt att vara mobbaren, den som fick mest uppmärksamhet och det spreds rykten om.

Plötsligt hörde jag röster och steg bakom mig, tydligen hade fler elever börjat vakna till liv. Irriterande, då fick jag inte vara ensam längre.

”Malfoy!”

Jag kände inte igen rösten och innan jag hade hunnit vände mig om för att möta den som hade ropat på mig så hade jag fått ett slag i ansiktet och låg på golvet med ett krampaktigt tag om min näsa.

”Vad fan - ”utbrast jag och blinkade till några gånger med huvudet höjt i ett försök att få syn på vem angriparen var. Ögonen var suddiga efter det plötsliga slaget och en genomborrad smärta hade skjutits genom näsan på mig, förmodligen hade jag brutit något.

”Vågar mobbaren verkligen gå omkring utan sina livvakter?”hånade killen som slagit mig och sparkade hårt till mig i revbenen att jag kved till och kramade krampaktigt om magen. Jag hade aldrig känt mig så förnedrad tidigare, ännu värre då jag inte visste vem det var som attackerade mig.

Jag hörde dånande skratt uppifrån mig, de var fler än en som stod lutade över mig och skrattade åt mig. Om far skulle få reda på det här skulle jag skämmas ihjäl, han skulle aldrig mer se mig i ögonen och förmodligen aldrig mer nämna mig som sin son.

Jag ställde mig stapplande upp och backade undan mot väggen som var bakom mig från killarna som stod framför mig. Jag hade återfått min syn och kunde se att det var tre stora killar från hufflepuff, förmodligen ville de ge igen för att jag hade jävlats med småungarna från samma elevhem. Blod hade runnit ur näsan på mig och täckt över hela nedre delen av mitt ansikte.

”Trodde du verkligen att du skulle komma undan från att ha jävlats med min lillebror, va?”sa killen som slagit mig och tog ett hotande steg närmare. Jag försökte desperat backa undan, men visade inga tecken på att jag var rädd för honom. Jag ville ju inte roa honom alldeles för mycket.

Jag fumlade efter trollstaven inuti kavajen i bröstfickan där jag alltid förvarade den. Självsäkert riktade jag den mot killen närmast mig som genast ryggade undan. De andra två killarna var chockerade över den plötsliga händelsen, men drog snabbt fram sina stavar ur sina mantlar. Jag drog ärmen genom ansiktet för att torka bort det mesta av blodet.

”Som om du skulle hitta ta ner oss alla tre”, sa den största killen överlägset, men jag kunde höra osäkerheten i hans röst. Vilket var hans första misstag, det andra var att det var mig som han talade till och jag var mycket bra på motargument. Mitt grepp om staven hårdnade och jag höjde den hotande mot hans ansikte.

”Jag behöver inte klå er alla tre”, sa jag lätt. ”Jag behöver endast få ner dig.”

Hufflepuff-killen som slagit mig gav båda sina kompisar varsin blick, de sänkte sakta sina stavar och jag kände hur ett överlägset leende spred sig över mina läppar. ”Tills nästa gång, Malfoy, då kommer du inte att skatta dig lika lycklig.”

”Jag ser fram emot det”, flinade jag och blängde på killen ända tills de alla tre hade försvunnit bakom krönet av korridoren. Nöjt lade jag tillbaka trollstaven i fickan och vände mig om för att fortsätta mot toaletten för att tvätta av mitt ansikte ordentligt. Men jag hann inte långt innan jag krockade med en stor hårtuss som fick mig att falla ner på golvet för andra gången.

”Se dig för din smutss- ” Jag avbröt mig mitt i meningen då jag såg vem jag hade krockat med, det var ingen mindre än personen som jag hade undvikit de senaste veckorna. Hermione Granger satt framför mig och gnuggade sin panna.

”Smutsskalle höh?”högg hon medan hon ilsket ställde sig upp, jag var inte långt efter henne uppe på fötter.

”Jag visste inte-”

”Eller hur, som om jag skulle tro på vad du har att säga...” Hennes röst dog ut mot slutet då hon hade fått syn på mitt ansikte. ”Men vad har du gjort?”

Hon tog genast ett steg närmare mig, men jag backade undan och lade ena handen för nedre delen av mitt ansikte. ”Inget.”

”Det där såg inte ut som inget” sa hon och tog försiktigt tag om min arm och drog ner den för att granska mitt ansikte. Till min egen förvåning lät jag henne göra det, egentligen borde jag ha backat undan och sprungit därifrån. Innan det var för sent och jag aldrig mer skulle kunna varna henne för vad min far planerade. Eller för att vara ärlig, vad jag planerade. ”Vad har du gjort?”

”Öh... Jag föll i trapporna”, ljög jag och svalde hårt utan att dra mig ur henne grepp. ”Jag såg mig inte för och råkade snubbla över en väska som någon idiot hade lämnat där.”

Hon tittade på mig med en blick som definitivt inte var övertygad, men hon lät bli att fråga ut mig. Istället drog hon med mig mot närmaste badrummet utan att säga ett ord. Jag försökte desperat protestera mot henne, men hon vägrade lyssna på mig. Vad hade jag dragit mig in i?

”Kom hit”, sa hon då hon hade lagt ett papper under kranen för att väta det. Hon började noga putsa mig medan jag försökte dra mig undan. ”Sluta röra på dig!”

Med en suck gav jag upp, det var ingen idé att jag ens försökte säga något mot henne. Hon gav mig det våta pappret då hon hade fått bort det mesta av blodet som halvt hade torkat i ansiktet på mig. Men jag var tvungen att hålla det mot näsan eftersom det fortfarande blödde.

”Jag ska fixa din näsa, stå still”, sa hon och pekade med sin trollstav mot mitt ansikte. Skräckslaget backade jag undan men kom ingen vart då väggen var i vägen.

”Kan du göra det?”sa jag snabbt med vidgade ögon. ”Jag vill helst inte se ut som Hagrid junior.”

Hermione suckade och såg trött på mig. ”Hagrid har inte stor näsa och jag är den mest begåvade häxan på årskursen, jag tror nog att jag klarar av en enkel besvärjelse.”

Jag tänkte efter en stund, hon hade i och för sig rätt. Men jag var inte helt och hållet säker på ifall hon klarade av det, besvärjelsen var inte direkt den lättaste. Själv hade jag svårt med den, men jag hade lyckats klara av den under förra året då Goyle hade brutit ett av sina finger efter att en förstaklassare hade bitit honom. Det hade varit en komisk scen då Goyle skrikit som en barnunge och själva ungen hade sprungit iväg som om han hade eld i röven.

”Episkey”, uttalade Hermione lugnt. Först gick en varm känsla genom näsan på mig, sedan blev den plötsligt kall och jag vågade lägga handen mot den för att kolla om den var okej. Lättnaden gick genom mig då jag kunde känna dess vanliga form.

Jag tittade mig snabbt i spegeln bredvid mig och kunde inte se någon helst förändring i mitt ansikte, jag var mig själv igen. Det fanns inga tecken på blodfläckar över min kostym, förmodligen eftersom den var svart och blodet inte kunde synas på den. I ansiktet hade jag fortfarande några fläckar kvar som jag snabbt torkade bort.

”Eh … tack då, eller nåt”, sa jag och log svagt mot henne.

”Det var inget”, svarade hon och ryckte på axlarna innan hon vände sig om och gick ut ur toaletten. Jag var förlamad en stund innan jag snabbt sprang efter henne.

”Det var ett tag sen senast”, började jag då jag kom upp bredvid henne på vägen ner till stora salen för frukost. Hon tittade inte på mig, utan fortsatte endast i snabb takt mot hallen.

”Jag har inte sett av dig sedan vi var i förrådet”, sa Hermione och jag tyckte mig höra en anklagelse i hennes röst. ”Men kanske är det lika bra.”

Jag drog på munnen, hon hade rätt, det var för bådas eget bästa. Men sedan dök min fars ansikte upp framför ögonen på mig, hans ilskna uppsyn då jag inte hade fullbordat min uppgift. Jag var tvungen att komma på någon orsak att umgås mer med henne, få henne på andra tankar än mörkrets herre och Potter.

”Jag har bara haft mycket att göra”, skyndade jag mig att säga. ”Skolan tar kål på mig.”

”G.E.T året är inte menat att vara lätt”, sa hon med ett lätt axelryck. Jag tvingade mig själv att inte himla på ögonen av självklarheten i hennes röst. Det var som om hon trodde att jag var en idiot då hon talade och det ville jag såklart inte tillåta.

”Exakt”, sa jag ansträngt. ”Det här kanske låter konstigt, men jag skulle behöva lite … hjälp.”

”Hjälp?”frågade hon och vände sig mot mig då vi hade stannat i korridoren före hallen. Jag nickade stumt och funderade över ifall planen verkligen var vattentät. ”Som med läxor, eller?”

”Precis”, sa jag. ”Jag har inte direkt haft mina tankar på läxor för tillfället och sackat efter.”

Hon granskade mig en lång stund med en förvånad blick, jag var precis lika förvånad som henne över min plötsliga ivrighet som hade flugit i mig.

”Jag skulle vanligtvis inte fråga dig, men jag har inget val”, fortsatte jag genast lite för snabbt.

”Okej då”, muttrade Hermione efter en stunds betänketid. ”Jag hjälper dig, men jag ger dig inga andra chanser. Något minsta kränkande eller om du kommer för sent så är det över, förstått?”

”Absolut”, flinade jag och tänkte roat på hur far skulle bli nöjd. På det här sättet kunde jag få ut mycket mer information från henne.

”Vi ses i morgon klockan åtta på morgonen”, sa hon snabbt och vände sig om för att fortsätta gå. Jag spärrade upp ögonen och hann nätt och jämt springa efter henne för att hon skulle stanna.

”Åtta?”utbrast jag. ”Det är ju söndag imorgon!”

”Exakt”, svarade hon med ett triumferande leende innan hon försvann in till stora salen. Jag suckade tungt och ångrade mig genast att jag hade föreslagit läxhjälpen som jag egentligen inte alls behövde. Nu var jag tvungen att spela ännu dummare än vad hon redan såg mig som, då Potter och Weasley fick reda på det skulle de säkert skratta ihjäl sig. Bittert vandrade jag tillbaka ner till fängelsehålorna, frukosten smakade inte längre.

~Dramione~Ett misstag~en förändring~

Regnet smattrade behagligt mot fönsterrutan som jag lutade mitt huvud mot. Den östra korridoren på fjärde våningen som vette mot sjön var alltid lugn, eleverna vistades inte där eftersom den varken var i närheten av några elevhem eller klassrum.

Efter att jag slingrat mig ur Pansys grepp flertal gånger hade jag till sist lyckats dra mig upp från sällskapsrummet för att vara för mig själv. Blaise, Crabbe och Goyle hade försökt sitt bästa att följa efter mig men jag hade skakat av mig dem vid den puckelryggadehäxstatyn. Jag förstod mig inte på dem, de följde efter mig hela dagarna utan att bry sig det minsta om sina egna liv. Idioter, det var vad de var.

Pansy var nog den värsta av dem alla, jag hade egentligen inget emot henne. Hon var precis en sådan som jag gärna utnyttjade till min egen fördel, men ibland blev hon bara för mycket. Hon trodde helt klart att jag och hon skulle bli tillsammans förr eller senare, vilket var något som jag absolut inte skulle tillåta. Hon dög som en 'vän' men mer än det fick det aldrig bli.

”Draco”, sa Snapes kyliga röst som fick mig att dra mig ut mina egna tankar och ställa mig upp med ett ryck. Snape stirrade på mig med sina svarta ögon, mor hade säkert bett honom att kolla till mig.

”Vad är det?”spottade jag irriterat fram. Jag ville inte prata med någon, såg han inte det?

Snape studerade mig lugnt med genomträngande ögon. Han hade alltid varit bra på att läsa folk och för tillfället kunde han precis förstå vad det var som jag tampades med. ”Din far sa åt mig att ge dig det här.”

Han sträckte fram ett hoprullat pergamentpapper med Malfoys sigill som höll fast det. Jag tog genast emot det och granskade pergamentet. Inuti den rullade biten fanns en liten kristallflaska fyllt med flytande, glänsande vätska. Varför hade far skickat mig minnen?

”Han hälsade även att han är medveten om vad som händer och att du måste göra som du blivit tillsagd, hon är endast en smutsskalle.”

Jag stirrade på Snape medan han såg roat på mig tillbaka. ”Vad vet du om min uppgift?”

”Mer än du tror”, svarade Snape lugnt. ”Det finns flera sätt att göra sig av med flickan, imperiusförbannelsen skulle vara mycket effektiv.”

”Det är min uppgift, du har inget med den saken att göra och inte min far heller!”Skrek jag ilsket och började backa undan för Snape för att fly därifrån.

Snapes plötsliga utfall fick mig att åka in i väggen med en smäll och slå huvudet i betongen. Det kändes som om min hjärna hade gått i två bitar då ett svart täckte spred sig framför ögonen på mig. Snape höll ett hårt grepp om min krage på skjortan medan han blängde på mig. ”Det är bara en flicka, Draco! Ta dig samman, utför uppgiften och var säker på att du kommer att leva. Om du inte klarar av det här kommer mörkrets herre döda både dig och din familj.”

Jag svalde hårt och mötte hans ögon, jag höll krampaktigt i pergamentrullen och minnesflaskan. Han hade rätt, jag kunde inte riskera min familj för en smutsskalle.

”Jag slår vad om att du skulle ha kunnat fånga den där … ”

Snape släppte snabbt taget om min krage då rösterna från korridoren närmade sig. Jag rättade till mina kläder och lät pergamentrullen glida ner i fickan åt mig.

”Jag tar hand om henne i morgon”, lovade jag med stadig röst.

”Om inte tar jag över”, sa Snape innan han vände sig om och vandrade raskt vidare i korridoren. Det var inget val längre, jag måste göra mig av med Granger innan Snape skulle göra något ännu värre. Hur hade jag ingen aning, men jag var tvungen att lyckas. Både mitt liv och min familjs stod på spel och det var inte värt att riskera.

Det var några elever från gryffindor som hade passerat korridoren, ingen av dem hade lagt större notis på mig där jag satt på samma ställe som tidigare intill fönstret. Det gällde bara sekunder innan mina livvakter skulle dyka upp och se idiotiskt stolta över att de hade funnit mig. Med en tung suck vecklade jag ut pergamentrullen som Snape hade givit mig för att se vad min far hade velat.

Draco
Tiden börjar bli knapp, mörkrets herre är frustrerad över din långsamma framgång. Sätt fart och se till att få jobbet gjort så blir vi alla belönade.
Jag skickade med ett kort hjälpmedel för att förstå vad jag menar med din uppgift, ifall du har glömt bort det. Gör mig inte besviken min son, i så fall får vi alla lida ett öde till mötes.
-Lucius.

Jag behövde endast läsa igenom brevet en gång för att förstå dess innebörd. Ilsket drog jag fram min trollstav från innerfickan och pekade med ändan mot pergamentet innan jag mumlade trollformeln som fick den att brinna upp.

”Vad håller du på med?” Hermione hade dykt upp från ingenstans och stod nu några meter ifrån mig och studerade mig ingående. Genast hoppade jag upp på fötter och försökte att se oskyldig ut medan jag desperat försökte komma på ett svar.

”Öh … jag … Det har du inget att göra med!” Min kyliga stämma hade återkommit och min iskalla blick träffade Hermione som ett slag i magen.

”Vet du vad?”sa Hermione snabbt med ilsken röst. ”För några få minuter trodde jag faktiskt att du hade förändrats en aning, men jag hade helt klart fel. Du kan aldrig förändras Malfoy, du kommer alltid vara ett lika stort svin som du alltid har varit!”

Var det tårar som jag såg att hotade med att välla upp från hennes ögon? Eller inbillade jag mig bara? Hermione gick raskt förbi mig och fortsatte vidare i korridoren. Jag tänkte inte innan jag snabbt hade börjat springa efter henne för att göra något som endast Gud visste om. Mina impulser höll på att gå mig över huvudet, vad fan höll jag på med?

Jag grep tag om hennes axel då jag hann ifatt henne och svängde om henne för att kunna möta hennes blick. Hon grät inte, hon var däremot så ilsken att hon såg ut att kunna explodera när som helst.

”Vad vill du?”fräste hon och knuffade genast bort mig från henne. ”Jag förstår mig inte på dig! Först ligger du med mig, sen säger du att det inte var nåt, sen bekänner du att du är kär i mig och sen försvinner du i en månad utan att säga ett ord åt mig! Vad är ditt problem Malfoy?”

Jag var stum, jag kunde varken förmå mig att stamma fram ett svar eller röra på mig. Vad kunde jag svara? Att min far hade mig under press och mörkrets herre hotade med att döda mig om jag inte fick dig på fall eller gjorde mig av med dig för gott? Det här blev bara värre och värre hela tiden.

Innan jag hann kontrollera mig själv hade jag lutat mig fram mot henne och tryckt mina läppar mot hennes.

YES!!!!!!!!!!
DET HÄR HAR JAG VÄNTAT PÅ SÅÅÅ LÄNGEEEE
MEER!!!

Mer nu !

Borttagen....? Men men men... VARFÖR?!?!??!?!?

VARFÖÖÖÖÖR