Mörkretstid. (PRS)

Esilie fnyser till lite roat.
”Det läker”, säger hon lätt och rycker lite på axlarna.
Hon går en bit framåt där hon ser en gren ligga längst marken tar upp den och känner på den. Stark men en aning tung. Esilie räcker den emot Adina.
”Den är tung men något du kan stödja dig emot så länge tills vi finner något bättre.” Esilie försöker att tänka igenom varför de verkligen befann sig där, försöker att vinna lite tid men hon vet inte även ifall det är något hon är för stolt för att säga Adina.
”Jag tror det ligger i vårt bådas bästa intresse att försöka bli av med vildarna. Vad du vill göra sedan är din sak och jag bryr mig inte ifall du så försvinner till världens ende”, säger hon tillslut. ”Om vi fortsätter framåt så kan vi hitta ett ställe där vi kan vika av och göra ett falskt spår åt fel håll en bit och förhoppningsvis följer det de. Jag tror inte de har några hundar, jag varken såg eller hörde några i lägret, gjorde du?”

"Tack." sa Adina och tog emot grenen, den var tung speciellt för henne som inte ägde Esilies styrka men det var bättre än inget, att stödja på benet gjorde bara att hon förlorade blod.
Adina funderar på hundfrågan och hoppar fram åt det håll Esilie sagt nu med ny energi tack vare grenen.
"Nej och även om det var så. så är vi tvungen att lura de idioter till män." sa hon enkelt men såg åt Esilies håll.
"För tar människor till fånga gör ju ingen människa med vettet i behåll." sa Adina en aningen spydigt men med en road glimt i de gröna ögonen.

Esilie ler lite svagt och börjar gå igen.
”Inte?” säger Esilie och höjer något på ögonbrynet automatiskt även ifall Adina inte ser det med ett lätt tonfall.
Framför sig ser hon några av männens giriga blickar på de unga flickorna som inte hade kunnat vara mer än barn och känner hur hon hårdnar till. Hur hennes leende dör ut och hennes blick stålsätts.
”Du vet inte vad du pratar om”, säger Esilie hårt med sammanbitna tänder.
Hon hade ifrågasatt. Hon visste att alla inte var hederliga eller följde koderna men varje man och kvinna behövdes. Det var i alla fall vad hennes bror lärt henne, att se bort, att det var för deras bästa.
Esilie häftigt upp. Hon hör hovar emot den mjuka marken och kastar en blick bakåt men ännu syns ingen. Trots det svär Esilie tyst till. Hon hade hoppats på att de inte skulle hunnit upp dem ännu.

Adina höjer på ögonbrynet.
"Som att du inte hade tänkt sälja mig som en jädra slav. Jag vet nog vad män vill ha av mig, så jag vet vad jag skulle användas till." sa hon sammanbitet och såg sedan upp, hästhovar?
"Kom." sa hon bara och drog med Esilie ner under en gran med stora grenar som skyddade dem helt.
"Trotts sina hårda ord villa Adina henne inget ont, hon visste att hon lytt under order och klandrade inte henne alltför mycket.

Esilie gnyr ofrivilligt till då Adina tar tag i henne och för en stund smiter smärtan igenom masken över hennes ansikte.
En stund senare kommer tre ryttare i trav fram. Esilie inser att de borde ha gått på mer ojämn mark så att de inte kunde rida men samtidigt var frågan om de hade kunnat ta sig fram längst en värre terräng. Sakta och så ljudlöst hon kan kränger hon av sig ränslet och plockar fram armborstet. Hon skulle aldrig ha en chans att avfyra och döda alla, inte ens två men en av dem ifall det skulle komma till det.

Adina ser på Esilie och på männen men mest på hästarna, allt skulle gå bättre med hästar. Hon pekar på den ena mannen och drar en dolk. Adina kunde försöka träffa denne, döda om hon kastade. Sedan pekade på hon den längre bort och på armborstet för att visa att Esilie skulle skjuta. Den sista mannen pekade hon på och frågande på Esilies svärd.
Det kunde gå, med en himla massa tur och skicklighet. De skulle ändå snart bli upptäckta, så kanske bäst att gå till anfall? Esilie fick bestämma, hon hade vana med sådant här.

Esilie ser förvånat hur Adina föreslår en attack. Ifall de bara varit två. Hon vet inte ifall hon skulle kunna eller orka slå ned den tredje ifrån hästen. De skulle vara i ett extremt underläge då mannen satt till häst men de skulle ha överraskningsmomentet. Hon tar fram kniven som hon hade och gav den till Adina med ett frågande ansiktsuttryck och nickade emot den tredje mannen. Frågan gällde egentligen över huvud taget ifall hon kunde träffa någon av dem. Själv var hon inte säker på ifall hon kunde få tillräckligt mycket kraft bakom kastet.

Adina bet ihop, hon visste inte ens om det skulle fungera, hon ryckte på axlarna. Skada kanske hon skulle kunna. Men detta var deras enda chans, de skulle snart bli upptäckta och Adina skulle ändå inte kunna ta sig längre på sitt skadade ben. Kanske de skulle lyckas, kanske inte, den tredje mannen kunde de kanske ta samman. Dock tar hon upp en sten och kramar hon den, bara hon kunde få ner mannen från hästen. Hon ställer sig sakta upp nickar åt Esilie att göra sig beredd.

Esilie lägger kniven nära till hands då Adina inte tar emot den och samtidigt som Adina ställer sig upp tar hon laddar hon armborstet och tar sikte på den man Adina pekat ut åt henne. Hon känner sitt hjärta banka i hennes bröst och försöker hålla andetagen jämna. Så kastar hon en blick på Adina.
En svag tanke att de borde attackera ifrån olika håll tränger sig på men det var ingen ide nu. Det var försent.
”Nu”, säger hon lågt och ser tydligt mannen och avfyrar armborstet.

Adina hade egna knivar gömda och hon ville att Esilie skulle vara beväpnad. Vid hennes rop kastar Adina en av dolkarna som oturligt nog bara rispar mannens kind. Ett skrik hörs från männen, Adina linkar snabbt fram kittlar hästens bakben som sparkar till, tyvärr där Adina stor. Hon faller handlöst stönande på marken, tar sig för magen. Mannen som fallit av hästen kommer över henne med svärdet höjt. Då hörs mansrop ryttare, flera stycken kommer in i gläntan med samma klädnad som Esilie. En av dem skjuter ner mannen som skulle dräpa henne med en pil, det är det sista Adina vet av innan hon faller ner i ett svart medvetslöst djup.