Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

- Jag kommer alltid vara nära ditt slott sötnos, flådd eller ej. Om ni dödar mig hemsöker jag slottet, jag kommer aldrig lämna er. Jag är rätt envis om ni inte fattat det.
Jag kan redan trädgårdar, jag behöver inte lära mig.
Och mitt namn...kan du gissa?

"Exorcism har du väl ändå hört talas om?" ler jag. "Du säger att du inte behöver lära dig, men då kan du redan gå härifrån. Om du vill bli trädgårdsmästare för mig så går du i lära hos Akira, så var det med den saken", säger jag. "Och ditt namn? Låt mig gissa... Psykopatiska i förnamn och Long i efternamn. Psykopatiska Long? Ja, det låter bra", ler jag.

Jag skrattar lätt.
- Vi får väl se hur det blir med det. Förresten tycker jag att ditt försök att förolämpa mig genom att kalla mig psykopatisk endast är roande. Om ni nu ursäktar mig, sessan, måste jag kissa. Ha en trevlig dag!

Jag suckar. "Förolämpning och sanning är två olika saker, Long", säger jag. "Vakter, släpp honom, men som jag sade, de tre tålmodigaste vakterna ska vaka över honom som en falk, annars så kommer det sluta dåligt för någon, och jag tror inte ni vill ta reda på vem."
Lukas skrockar lågt för sig själv.

Jag pinkar, tvättar mig och äter innan jag går till Akira.
- Hej trollgubben! Skrattar jag. Akira blänger på mig när jag förklarar att jag ska vara hans lärling. Han försvinner in till sitt förråd och kommer ut med alla möjliga verktyg.
Han visar mig en enorm oklippt buske.
- Visa mig! Grymtar han surt.
- Vem eller vad ska jag göra då? Frågar jag.

En av vakterna kommer och rapporterar att Long har gått till Akira. Jag blinkar chockat. "Han gick verkligen? Han gick inte och... försökte stjäla en häst eller så?" frågar jag förvånat. Vakten ler smått innan han skakar på huvudet och går sin väg sedan.
"Lukas!" ropar jag så att han kommer från rummet bredvid. "Vi ska träna!" halvt sjunger jag och springer bort mitt svärd, som ligger flera rum bort, i mitt sov rum, men men.
"Mamma har saknat dig", säger jag för mig själv när jag griper tag i skidan och drar ut svärdet ur skidan. Det är nyslipat, märker jag till min förvåning.
"Träna, sade du?" frågar Lukas bakom mig som måste ha sprungit efter mig.
"Japp, sedan kan vi titta på medan Akira plågar Long", flinar jag.
"Låter utmärkt."
"Tack för att du slipade svärdet", ler jag mot honom.
"Äran är på min sida", svarar han innan han vänder på klacken och börjar gå mot vårt vanliga träningsställe.

Akira säger åt mig att göra något jag tänker på. Så jag börjar. I början fnyser och skäller Akira något förfärligt för jag klippt detaljerna först och han ser inte vad det är, men när man börjar kunna urskilja Prinsessans drag i buskarna blir Akira ivrig att hjälpa till.
- Brilljant! Skrockar han.
- Men du måste öva mer på vissa detaljer! Lägger han argt till när han ser min stolta min. Jag skrattar lätt och han blänger på mig. Vi fortsätter klippa och med jämna mellanrum får jag tips på hur jag ska göra av Akira.

Han parerar, attackerar, duckar, sparkar, och använder svärdet utomordentligt perfekt idag. Det får mig bara att vilja attackera snabbare och se hur mycket han kommer ta i.
Ibland så tror jag att Lukas är mycket bättre än mig men endast inte vill visa det. Fast, som sagt har han inte visat mig det ännu i sådana fall.
Jag ler och attackerar mot hans bröst, snurrar runt, duckar för ett anfall och attackerar sedan igen.
"Du är glad, ser jag", säger han ansträngt mellan attackerna. Vi vilar värden mot varandra så att det bildar ett ex, trycker vår kroppsvikt mot svärden för att se vem och som inte orkar.
"Skiner jag eller?" flinar jag retsamt och hoppar bakåt och gör ett utfall längre ner. Han hoppar, vilket får mig att tjäna en sekund och attackerar mot hans mage. Vi tränar utan skydd, vilket är det mest idiotiska, eftersom att i strid så kommer vi ha skydd, men det visade sig att vi båda var superba i ringbrynja, sköld och allt annat, så vi struntade i dem och började träna taktiker och slag.
"Snarare strålar", flinar han tillbaka och attackerar mig. Jag backar, snurrar runt igen och försöker sedan hitta Lukas med blicken. Otroligt nog ser jag inte honom, men jag ser hans svärd som ligger på marken bredvid.
"Hallå, vad ska det där vara bra för?" frågar jag medan jag söker med blicken. Att kasta kniv, använda dolkarna och allt det andra tränade vi på när vi var små, så det är något som ligger i benmärgen, det är endast svärdet vi båda försöker bli bättre på. "Varför kastade du bort det?"
Jag fortsätter leta med blicken men lyckas inte hitta honom. "Lukas, vad... IH!" skriker jag till när någon griper tag i min midja bakifrån, kramar om mig i en sekund innan personen lyfter upp mig. Lukas fäller mig skrattande.
"Lukas!" tjuter jag och försöker komma loss, men han håller kvar mig i sin famn medan ett flin leker på hans läppar. "Jag kunde ha huggit dig!"
"Nej då, du visste undermedvetet att det var jag och attackerade därför inte", skrattar han och ger mig en puss på hjässan.
"Fan att du är bättre än mig på att smyga", muttrar jag.
"Jag skulle kunna lära dig ifall du vill?" ler han. Jag nickar leende och han kramar om mig igen, jag släpper svärdet och ser på honom.
"Jag längtar till dagen jag blir drottning."
"Jag längtar till dagen jag kan hålla din hand utan att riskera att bli flådd levande, jag vill kunna kyssa dig utan att folk dömer", säger han.
"Du kommer bli kung", tänker jag högt. Han verkar nästan stelna till, som om det är något han inte vill.
"Ja... Det kommer jag", ler han sedan, stryker med tummen över min kind. Hans hand far mot mot hår. "Du har gräs i det", ler han retsamt.
"Ja, på grund av dig", skrattar jag. "Kom så går vi till Akiras del av trädgården, vi har förtjänat en paus."
"Och gjort oss förtjänta av äran att håna Lord Long", säger Lukas.
"Äh, skärp dig", säger jag och ställer mig upp, griper tag i mitt och hans svärd. Jag räcker honom hans svärd när han tar står upp. Han tar tacksamt emot det men hans fingrar dröjer sig kvar vid mina fingrar.
"Jag tror jag vet vad jag sade igår", säger han leende. "Och, jag ångrar mig inte. Även om jag just förlorade min manliga heder."
"Nej, det gjorde du igår natt", flinar jag. Han skakar leende på huvudet.
"Ja, men jag fick något nytt på en och samma gång."
"Vad för något?" frågar jag.
"Hopp", ler han och tar sedan bort sina fingrar från min hand. Han börjar gå mot Akiras del av trädgården och jag följer efter, sida vid sida går vi. Och, när jag har tur så flätar han ihop våra fingrar för en sekund.
"Skulle vi inte vara de som inte var sliskigt perfekta?" frågar jag honom leende.
"Äsch, låt oss. Vi håller på att försöka döda varandra dagligen, vi måste försäkra varandra om att vi inte kommer ta kål på den andra och det endast är försök", skrattar han.
"Du är galen", säger jag.
"Åh, stackare, märker du det först nu?" säger han. Jag skrattar till och han släpper min hand när vi kommer nära trädgården.
"Herre min skapare, han är galen", mumlar jag när jag ser min egna ansikte på en gigantisk buske.

- BRA POJK, DET ÄR JU ETT KONSTVERK! KLIPP BARA BLADET DÄR, JA DET! SÅ KOM NU OCH BESKÅDA DITT ARBETE! vrålar Akira upphetsat.
Jag flinar nöjt och hoppar ner från pallen jag stått på. Så backar jag ett par steg, torkar svetten ur pannan och betraktar prinsessan. Jag rynkar lite på näsan.
- Hon ser lika arrogant och självbelåten ut som på riktigt! muttrar jag. Akira slår till mig,
- Tala inte så hur sant det än är! säger han ursinnigt. Jag skrattar lätt och tar av mig min svettiga skjorta. Med den torkar jag bort allt svett och låter sedan solens strålar lysa skönt på mig. Busken är minst tre meter hög och två meter bred, och inte en enda sekund kan jag fatta att jag till och med klippt hårstråna längst upp på prinsessans huvud.
- Tack för hjälpen med öronen! säger jag tacksamt åt Akira, som stolt sträcker ut sig på sin fulla längd, nästan så lång som jag.
- Ja, den hjälpen behövde du! Kom tillbaka imorgon så ska vi öva på öron! Säger han och börja gå mot sitt förråd. Jag plockar upp alla använda verktyg och går efter nynnandes på mina favoritvisa.

"Vänta där ett tag, Akira!" ropar jag. "Sade du just att jag var arrogant och självbelåten? Det var som... Jag tror Long har dåligt inflytande på dig. Under alla år har du aldrig sagt något dåligt om mig, och jag har öron överallt som du vet", säger jag tillräckligt högt så att han hör mig.
"Long, du stannar också!" ropar jag till Long. Akira vänder sig om mot mig och verkar smått förvånad över att se mig. Lukas går bort mot Long med ett "Hej, kompis!" och ett flin.
"Hörde jag verkligen rätt?" undrar jag. "Arrogant? Verkligen? Det skulle snarare vara arrogant att vilja ha en sådan här buske i min trädgård", säger jag och Akira nickar och jag ser att han försöker se vart det här ska leda. "Jag skulle hugga ner den själv om jag inte visste att min mor och far skulle gilla detta", säger jag med en suck och grimaserar lite.