Kärlek eller vänner- vad väljer man (sv)

Ny läsare! FANTASTISKT!!! Jag förstår inte hur du kan läsa min fåniga ff, du skriver ju 1000 gånger bättre! Nu är jag verkligen imponerad... *BEVAKAR OM JAG SÅ KOMMER DÖ PÅ KUPPEN!*

Tack så jättemycket alla! Ni förstår inte hur glad jag blir, liksom jag är ju inte någon populär typ och så… När ni skriver helt UNDERBARA kommentarer får jag typ hjärtklappning♥♥♥♥♥♥♥♥ Love you♥♥






Kapitel 6

Dracos perspektiv

Var det verkligen bra att jag gjorde det här? Skicka brev till en mugglarfödd! Vad skulle mina föräldrar säga om de fick reda på det? De skulle bli rasande och förvisa mig ur huset. Men gjort var gjort, jag kan inte ändra på det nu. Nu när jag skickat iväg det.
Samtidigt som jag ville träffa Hermione Granger igen, ville jag det ändå inte. Hur skulle det bli om någon upptäcker oss? Hon kanske inte ens kommer. Vad vet jag? Åh, jag skulle aldrig skrivit det, brevet till Granger!

Klockan tickade sakta, varje minut kändes lång. Jag kunde inte underhålla mig med någonting, tankarna vandrade bara iväg till det kommande mötet. Jag var rastlös. Vankade av och an, gick runt runt i cirklar. Det var inte ofta jag var sådan här. Jag började känna mig smått yr av allt gående i uppehållsrummet så jag satte mig ned. Tick tack, tick tack. Klockan blev nio och tio och elva. När hon var fem i tolv sa jag till Zabini, Crabbe och Goyle att jag skulle göra en sak. Jag steg ut ur rummet och började gå mot vid-behov-rummet.
Jag smög för att inte bli upptäckt, även om jag helst skulle vilja springa. Men om jag sprang så skulle jag vara för tidig. Jag skulle behöva vänta ännu mer.
Jag hade inte ens tänkt på att fixa till mig, men det här mötet är ingen dejt. Hoppas att hon, Hermione, inte tror det för då har hon fel! Jag vill bara prata lite med henne.
Nu var jag framme men än så länge syntes ingen annan än jag själv. Jag hade trots allt kommit för tidigt. Jag suckade. Att vänta var, när jag tänker efter, det värsta jag vet.

Hermiones perspektiv

Jag bestämde mig för att ändå möta Malfoy. Jag var på något sätt dragen till det även om det var riskabelt. Mitt förstånd var som bortblåst. Försvunnet i tomma intet.
Jag suckade. Var det bara en bluff? Ville Malfoy bara sätta dit mig? Ville han få mig relegerad? Men så kan det väl inte vara, eller? Han lät inte spydig när vi möttes.
Jag gick ned från tjejernas sovsal, plötsligt var jag inte trött längre. Där nere satt Harry och Ron i varsin fotölj. De kämpade med läxorna jag redan var klar med.
-Ron, ge hit din läxa! sa jag och han ryckte till.
-Va! Är du uppe nu? Ron såg förvånad ut.
-Ja, sa jag. Och ge mig läxan nu! Du vill väl inte göra den själv?
-Nej, det vill jag verkligen inte. Men varför låter du så arg?
Han gav mig läxan med en lättad suck.
-Jag är inte arg.
Tystnaden föll över oss. Det enda som hördes var raspandet från fjäderpennan på pappret. Jag strök över och fyllde i. Rättade och tänkte. Ron var tydligen klar med Flitwicks uppgift för det var Snapes läxa, den absolut svåraste. Det vill säga, den är lätt för mig men inte för de flesta andra. Det skulle vara tre pergamentrullar fyllda med utförlig fakta om imperiusförbannelsen. Inte direkt den roligaste läxan måste till och med jag medge.
-Nu är jag klar, sa jag efter en stund.
Ron verkade uppriktigt lättad av att bli av med läxan, och jag kan förstå honom. Det är inte mycket jag håller med Ron om.
-Tack Hermione! suckade Ron trött. Utan dig skulle jag inte klara mig. Du vet! Snapes läxor! De är fruktansvärda. Jag fattar inte hur du kan skriva tre pergamentrullar om imperiusförbannelsen men pyttesmå bokstäver!
-Nej Ron. Det fattar jag inte heller ibland.
Plötsligt reste Harry sig. Han verkade otålig och frustrerad.
-Hermione! Jag orkar inte göra den här läxan längre! Jag har skrivit nästan en pergamentrulle och jag kan inte skriva mer nu.
-Harry. Du har skrivit med väldigt stora bokstäver och du anser att du har skrivit allt som går att skriva, påpekade Ron men en så lik ”hermioneröst” som bara går.
Alla tre började skratta. Harry kippade efter luft och Ron skrattade så mycket att han grät. Jag kunde inte hålla mig för skratt längre. Vi skrattade så mycket att vi nästan ramlade omkull.
-Hit med läxan Harry, frustade jag.
-Nej! Jag tänker inte ge dig läxan förens du lugnat ned dig! Du kan spilla bläck över allt!
Jag försökte lugna ned mig och sluta skratta. Det var svårt men till slut gick det. Jag drog till mig läxan. Nu var det bara att göra samma sak med Harrys läxa som med Rons. Skriva och skriva. Och ännu mera skriva.

Jag kollade på klockan. Ånej! Den var 23.59! Bara en minut tills jag ska finnas på plats vid vid-behov-rummet! En minut!
-Jag måste gå nu! skyndade jag mig snabbt att säga. Jag är ledsen Harry, men jag kan inte göra klart din läxa nu.
-Jaha, men då så..., tvekade Harry.
Jag rusade ut ur uppehållsrummet och struntade fullständigt i den tjocka damens vresiga frågor och pikar.
Den syn Malfoy kommer se mig i är inte direkt det bästa man kan tänka sig. Flåsandes och flämtandes med rödflammigt ansikte och svetten i pannan. Hur skulle han reagera? Skulle han rynka på näsan eller skulle han bara gå där ifrån?
Nu var jag nästan där. Jag svängde in på den korridor som vid-behov-rummet ligger på.

Dracos perspektiv

-Du är sen, muttrade jag när Hermione Granger syntes i korridoren. Hon såg ut att ha sprungit hela vägen från hennes uppehållsrum.
-Ja, och! Jag kom i alla fall! Det kan du vara glad för!
-Jaja, svarade jag lite otåligt. Jag är glad att du kom.
Granger tappade fullkomligt hakan. Hon trodde kanske att jag bara skojade när jag skickade brevet.
-Ja, jag är nog också glad att jag kom, nästan viskade Granger.
-Du är nervös! nästan hånade jag.
-Nej, det är jag inte! utropade Granger upprört. Det är du som är det!
Egentligen borde jag medge att det var rätt men jag sa inget.
-Vad var det du ville? undrade Granger och jag tror att hon syftade på brevet. Det måste ju finnas en anledning till varför du ville att jag skulle komma?
-Ja..., började jag dröjande. Jag tänkte att du kanske, jag menar, du gillar att plugga. Det är så att jag liksom gillar det lite grann jag med. Vi kanske kunde typ plugga tillsammans, menar jag. Vill du det? Jag förstår om du inte vill det men...
Men hördes inte för Granger frågade:
-Vill du verkligen det? Du brukar ju inte ens prata med mig nästan!
-Måste jag svara på varför jag är sådan här? sa jag undvikande. Det vet jag inte riktigt varför. Men jag menar allvar! Vi kunde plugga tillsammans. På ett villkor!
-Vad då?
-Du måste kalla mig Draco och jag måste kalla dig Hermione.
-Okej, men kommer inte andra undra lite då?
-Strunta i det! sa jag nonchalant. Det är oviktigt! Och jag behöver hjälp med professor Snapes läxa!
-Inte du också! suckade Hermione. Både Ron och Harry behöver hjälp med den. Det var därför jag kom försent. Jag hjälpte Harry med läxan.
-Men förlåt då, Hermione!
-Idiot, Draco!
Vi började skratta. Mycket. Vi tänkte inte alls på att Filch kunde komma.
-Jag ska nog gå nu, sa Hermione plötsligt. Harry och Ron undrar nog var jag är.
-Okej, det borde jag också.
-Hejdå, Draco! sa Hermione med ett leende.
-Vi ses hoppas jag, sa jag.
Precis när vi skulle gå hördes ekande steg och väsande jamanden i korridoren. Vi kunde inte urskilja gestalten som var på väg mot oss men det betydde bara en sak. Filch skulle upptäcka oss. Det var inte alls bra.

ÄR INTE DU POPULÄR??? Då ska jag se till att du blir det!!!

Wow jag älskar den du är otrolig
*Ny läsare*

Det är otroligt att det kan finnas så här bra ff! Jag vill ha meeeeeer!!!

Du skriver så ofantligt bra!^w^
Ny läsare! Och jag älskar den!
Jämfört med min är den hur FANTASTISK som helst ju, din slår min med hästlängder, ÄLSKAR DEN!♥
*bevakar*
//CHiLi

Tack alla!! ♥ Ska svara på alla era kommentarer ordentligt sen, när det kommer ett kapitel.

Bokslukaren03 ville du bli taggad?

Bevakar. Skriv meeer

Mer hör du inte va jag säger MER

OMG You bring originality to the classic ff.