Huffle och Wolf

Fortfarande med handen sluten om ödlans kropp stack jag ned min andra hand och fick fatt i ännu en. Sedan reste jag mig upp och gav vardera ett hårt bett över nacken som genast dödade dem.

Jag trevade med fingrarna över marken och hittade en vass sten som jag grep tag om. Jag slog till ödlan jag hade i min hand med den. "Så, vad hade du tänkt att vi skulle ha de här till?" frågade jag.

"Mat...", svarade jag oförstående och tittade på Sini som om det var uppenbart att man skulle äta sjukligt gröna ödlor till middag.

"Jaha ..." svarade jag förvånat och såg ner på den döda ödlan i min hand. "Är du säker på att de är bra att äta? De är så ... gröna."

Jag lyfte upp en av de döda ödlorna till mitt ansikte och sniffade på dem. "De är inte giftiga. De vill bara att fåglar ska tro det", svarade jag med ett blygt leende.

"Okej, som nyckelpigor ungefär, då", sade jag och log tillbaka. "Brukar du grilla dem, eller hur äter du dem?"

Jag ryckte svagt på axlarna. "Grilla. Jag gillar inte smaken av rått kött", svarade jag och lade ned ödlorna på den omkullvälta stenen.

"Inte jag heller", sade jag och lade ned ödlan på samma sten. Sedan gick jag och letade efter ved till en brasa.

Jag gick iväg och motsatt håll och gick framåtböjd i jakt efter passande ved.

När jag tyckte att det räckte med torra pinnar lade jag de på marken i närheten av stenen där vi lagt ödlorna. Jag kunde inte se Akira.
Långt borta kunde jag skymta slottet. Jag undrade vad som hänt med de andra dödsdömda. Jag hoppades att alla hunnit fly, men jag visste att det borde vara omöjligt. De flesta var antagligen döda.