Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Behöver ni min hjälp sir igen så tveka inte". Hon öppnade dörren och försvann ut. Hon begav sig till sitt rum som faktiskt bara var i andra ändan av korridoren och tappade upp ett bad. Hon gled ner i det varma vattnet och tvättade bort all smuts.

Niel suckade.

(Du får gärna skriva lite längre än två ord, blir svårt att hitta på själv då)

Mona tvättade klart sig och steg upp. Hon torkade sig och drog på sig en ny klänning innan hon gick ut ur sitt rum. Hon fick göra klart tavlan idag. Hon styrde sina steg mot balkongen.

(Sry, har ingen fantasi right now -.-)

Niel sträckte på sig och gick till stallet, där hans häst stod och gnäggade. Ett litet tag stod Niel bara där. Sen gick han. Isaac och han träffades snart och Isaac satte sig på Niels axlar, som vanligt.

(Okej, vi kanske kan komma på något?)

Mona lyckades måla klart tavlan, utan avbrott eller störningsmoment. Hon började gå nerför trapporna och ut då en hand grabbade tag om henne och drog in henne i ett rum.
Det var gubben från kvällen innan. Han hade ett rovlystet leende och ingen nåd då han först låste dörren och sedan gav sig på henne, lägrade henne.
Det tog någon timma, då det tillslut var över så gick hon darrade fram till dörren och ut i korridoren igen medan hon försökte blinka bort tårarna.

(Ja...nåt dramatiskt, typ att de inom loppet av tre dagar började r kära och bara 'omg, det får ju inte hända'

Niel gick mot matsalen då han såg en darrande, tårdränkt Mona. Han skyndade sig fram till henne för han visste vad som hänt, det syntes. Försiktigt lyfte han henne i sin famn och gick irriterat till sitt rum igen.

(Låter bra xD)

Mona darrade häftigare då Niel kom, hon kunde inte hålla igen sina tårar längre. Hon hade så ont...Det gjorde ont i henne, både kroppsligt och själsligt. Då han bar henne till hans rum så kämpade hon inte emot.

Niel satte sig på en pall i badrummet och hällde upp varmvatten i en balja. Så klädde han av Mona och satte henne i vattnet. "Jag går ut" mumlade Niel och reste sig upp.

Mona brydde sig knappt om vad han gjorde tills han satte henne i det varma vattnet, det sved mot hennes skadade kropp och det syntes redan mer blåmärken.
"Varför?" snyftade hon till då hon inte lugnat sig än. "Varför tog du mig hit, hjälpte mig, jag förstår inte". Hon kröp ihop till en liten boll.

Niel stannade vid dörren. Han såg ner på sina fötter. "Jag vet inte...du är speciell..." muttrade han och gick ut. Han satte sig på sängen och funderade på vad han sagt, och ju mer han funderade desto mer stämde det.