JuliaE och Jessica Thonks

Louise kände hur allt växte inom henne och det började bli svart.
"Du måste döda mig, det var så min pappa menade, den som inte dör får min plats, dör jag tar du min, dör du så får jag ha kvar min. Den som är bäst överlever..." Sa hon lågt och tittade ner på sin hand som hon pressade mot såret då blodet började sippra ut på sidan av handen mer och mer.

Silan tittade förvånat på henne. "Vänta...skulle din pappa bara låta dig dö då?". Han lutade sig emot väggen. "Jag tänker inte döda dig...Jag kan inte". Han kunde inte ta någon annans liv...Allt hade tagit en oväntad vändning, han hade trott att han skulle torteras...

Louise gav ifrån sig ett tomt skratt.
"Ja det skulle han, du hör kanske på namnet 'Blood' elf att de inte riktigt låter så vänligt... Relationer till släkt betyder inget här, kärlek finns för det mesta inte man döljer den. Min pappa ser mig som en av hans bästa krigare bara, han skulle inte tveka att skicka ut mig ensam på ett slagfält med 20 stycken emot för att jag bara skulle döda en och sedan dö." Suckade hon och skakade på huvudet.
"Dock kan man säga att vi missförstod duell reglerna, men om jag var du så skulle jag gärna dödat en Blood elf om jag fick chansen..." Mumlade hon svagt och kände sig så patetisk och svag.

Silan kved svagt till och tryckte hårdare handen emot såret. Det började snurra i huvudet av såren. "Men jag tänker inte döda någon" mumlade han. "Därför min far inte kommer hjälpa mig, jag är för vek". Han blundade och andades tyngre. "Snälla, få slut på det här bara". Han sjönk ner helt på golvet.

Louise tog ett djupt andetag och reste sig snabbt upp det rann strimmor av blod ner längs hennes ben då såret var riktigt djupt. Hon tänkte inte döda honom och han tänkte inte döda henne så hon fick helt enkelt improvisera så det såg ut som han hade vunnit.
Hon drog fram en av sina knivar och satte den mot sin högra axeln och drog snabbt så det blev ännu ett jack. Hon forsatte så på ett flertal ställen på kroppen och till sist på ryggen. Hennes pappa skulle troligen tro henne nu. Men hon undrade egentligen vad Silan trodde hon gjorde, han borde inte fatta något just nu.

Silan hörde droppade av blod. "Vad...vad håller du på med?" mumlade han svagt. Han förstod inte, skar hon sig själv? "Döda mig bara..". Han stönade plötslig till av smärta och det blev svart för hans ögon.

Louise såg hur Silan tuppade av och tittade förskräckt på honom med stora vida ögon.
Efter bara några minuter kom hennes far in strosande i rummet och såg henne sitta bredvid Silan.
"Så han vann alltså men klarade inte att förlora mer blod?" Skrattade han smått och hämtade ett glas vatten. Han gick mot Silan nu, Louise följde han med blicken och såg hur hennes far kastade vatten på honom för att kvickna till.
"Jag trodde ni skulle strida till någon dog, vilken skam att inte se någon död av er...." Suckade han lågt.
"Möt mig i laboratoriet om en kvart från och med nu" Sa han kvickt och skyndade sig antagligen iväg för att förbereda det hela.

Silan vaknade till av vattnet, han drog häftigt efter andan och började hosta. Det gjorde fortfarande ont i honom...Han satte sig darrade upp och såg på Louise. "Vad...vad hände?". Han gned sitt huvud.

Lousie satt fortfarande bredvid honom lite väl nära och höll på att linda kniv hugget i hon hade fått djup in i låret.
"Min far kom in och sa att vi skulle befinna oss i laboratoriet om en kvart" Suckade hon och fastnade nu tittande in i Silans ögon. Vik av blicken Louise, vik av den nu. Sa en oavbruten röst om och om igen, men inget hände.

Silan lyckades få slut på sitt hostande. "En kvart? Vad...vad ska ni göra då?". Labratorier var aldrig bra. Han mötte hennes blick, hans egna ögon avspeglade nog den rädslan och smärtan han kände. Sakta satte han sig mot väggen och försökte ta sig upp.