Voldemort och den rosa enhörningen

*Bevakar!*

Det gör inget, man skriver om man vill c:
Läser såklart!!

Läser igen.

Längtar redan...

LÄÄÄÄÄÄÄSER!!!

Det här vet du ju redan, MEN TACK! För att du börjar skriva igen!

Hej, hej!
Här kommer äntligen ett kapitel till!
Försökte skriva igår, men allt raderades!
Jag är glad att så pass många vill fortsätta läsa.
Detta kapitel kommer att vara längre och kanske lite mindre flummigt än vanligt, men jag hoppas att ni gillar det ändå!

Kapitel 5
Dödsätarsemester

Det var en helt vanlig, färgglad, och kall höstkväll.
Voldie och Makaronpaj satt i deras röda vardagsrummssoffa framför en värmande brasa. Makaronpaj grillade äpplen över elden, och Voldemort försökte lära henne lite dödshistoria (om alla personer som han dödat genom åren). Den lilla enhörningen låtsades bara lyssna där hon satt och betraktade hur äpplenas skal "förvandlades" från mörkrött till varmt rödbrunt.
"Makronpaj, lyssnar du?", frågade Voldie.
"Mmm, kanske"
"Men nu måste du lyssna, för striden som jag ska berätta om är typ ascool"
"Okej", Makaronpaj tog ut sin pinne, med äpplena på, och riktade uppmärksamheten mot Voldemort.
"Det var mär jag var 68 år, på en kyrkogård. Det var trekampsturnering på Hogwarts -den där trolldomsskolan som jag pratade om förut- och min trogna dödsätare Barty Crouch jr. hade lurat den berömda Harry Potter till kyrkogården där jag väntade. Tragiskt nog hade han tagit med sig sin vän Cedric Diggory. En Hufflepuffare var han. Han dödades på en gång"
Makaronpaj såg förskräckt på sin berättande mästare (A.k.a Voldie).
"Fast såklart var det inte jag som dödade honom, så var inte rädd min ängel. Faktum är att jag inte hade inte kunnat även om jag hade velat. Jag var otroligt svag, och hade inte ens en riktig kropp", lade han till när han såg hennes rädda blick.
"Det var den kvällen då jag fick min kropp tillbaka, och för första gången fick strida mot Harry Potter på riktigt"
Makaronpaj slutade lyssna och återgick till sina äpplen igen. De smakade förvånansvärt gott.
Det enda av det som Voldemort hade sagt, som hon tänkte tillbaka på senare vad det om Cedric Diggory. Han hade dött oskyldig och hon tyckde synd om honom.

Nästa morgon vaknade Makaronpaj och var otroligt leksugen. Kanske kunde de bjuda hem Lucius eller Bellatrix. Justdet, det var ju höstlov. Då borde ju den där Draco Malfoy vara hemma från skolan. Honom hade hon inte träffat eftersom han alltid var på Hogwarts. Ja, de kunde ju bjuda familjen Malfoy på fika, och så kunde de grilla äpplen tillsammans.
Hon hoppade ur sin säng och travade in till Voldemort som fortfarande sov sött och ostört. Makaronpaj tog ett skutt och hoppade upp i sängen. Hon gillade Voldies säng, då den var den studsigaste i huset.
"Hmm...ugh?", grymtade Voldie förvånat och sträckte sig efter sina glasögon (ja, han har glasögon men bär oftast ormliknande, röda linser för att se mer skräckinjagande ut. Hans vanliga ögonfärg är havsblå ,och han har ovanligt stora pupiller).
Han kollade trött på den lilla rosa varelsen som just nu hoppade upp, och ner på sängen.
"Vad vill du?", frågade han trött.
"Jag fick en ide! Vi kan bjuda in familjen Malfoy på fika! Vi kan äta cupcakes och grilla äpplen!", hon log stort och uppmuntrat mot Voldie.
"Din knasboll. Vet du hur mycket klockan", han log trött tillbaka.
"Nä, varför skulle jag veta det?", hon hade faktiskt bättre saker för sig än att kolla klockan. Som att planera fika.
"Din tokstolla! Klockan är fem. Dessutom är familjen Malfoy, Bellatrix och Snape på Hawaii just nu"
Voldie stäckte sig efter efter ett vykort som låg på hans skrivbord, och gav det till Makaronpaj.
På framsidan var det en bild på Draco, Lucius, Narcissa, Snape och Bellatrix i hula hula-kjolar och blomster-halsband. Bella och Narc hade även varsin kokosnötstopp.
Makaronpaj kollade avundsjukt på bilden. Nu hade hon ju ingen att leka med.
"Var inte ledsen. Vi hittar på något sen, men gå och lägg dig nu"

Avundsjuk och sur gick hon och lade sig igen. Detta var början på en mycket speciell vecka i Makaronpajs liv.




Hope you liked it. Mer kommer om någon vecka.
Det blir förmodligen flummigare sen. Tack för att ni läser. Det betyder mycket!

Det här är ju bara gulligt :3 nej men älskar. Btw, Makaronpaj kunde inte prata i tidigare delar. Har det gått ett år eller o.o

Makaronpaj is growing up OuO

nej, det har inte gått ett år.
hon kunde egentligen prata förut. hon hade bara svårt att uttala namnen och så var hon för blyg för att våga prata