Prs, mellan Tippy och fashion7

"Nä. Jag vinner, så är det bara."
Andrews likgiltiga röst kunde inte dölja den enorma stolthet han kände över att vara med i hungerspelen, visst var det lite skrämmande, men Andrew var inte rädd för att dö. Och han visste att han hade lika stor chans som karriäristerna att vinna. Den chansen var vääääldigt stor. Han hade säkert redan mest sponsorer av alla vilket inte var dåligt. Och att han dessutom hade de rätta styrkorna för att vinna utan sponsorer så kunde det helt enkelt inte gå annat än bra.

"Säker?" mumlade Teasel och kollade ner i marken. Hon tänkte återigen på pojken ifrån distrikt 10. Om han skulle vinna så skulle han vara den yngsta i hungerspelets historia.
"Jag vill inte vinna" sa hon efter ett tag och kollade avvikande ner i marken. "Bara komma långt" fortsatte hon efter ett tag.

"Varför inte vinna om man kommit långt då?"

"De som vinner blir ofta olyckliga i slutet" mumlade hon och sneglade på Tremble. Hon hade nyktrat till lite. Man kunde inte missa sorgen i hennes ögon. Sorgen i hennes hjärta. Det var därför de flesta vinnare oftast börjar dricka eller liknande.

"Inte jag. Grejen är att jag aldrig riktigt brytt mig om någon..." muttrade Andrew bittert.

"Aldrig?" mumlade hon återigen oroat. Hennes nästan allt var Chad. Pojken som en gång för länge sedan räddat hennes liv. Dem började som vänner, ungefär som alla gör. Sedan, två år senare så erkände han sina känslor. Det var nu ett år sedan. Han kanske var en anledning att komma hem igen?
"Har du inga syskon, ingen bästa kompis eller.." hon stannade upp mitt i meningen. Hennes saknad efter honom var obeskrivlig.

"...nej...jag är för uppkäftig för att någon ska gilla mig på riktigt. Jag har liksom anpassat mig, jag bryr mig inte längre." svarade Andrew med slutna ögon. "Jag vet att du har någon. Chad eller vad han heter. Snacka om dig hela tiden, den irriterande muppen."

Teasel bara kollade på pojken med sina stora ljusblåa ögon. Han förstod inte. Det finns visst någon för honom.
"Men skulle du ändra dig för någon du älska?" mumlade hon efter en stund. Hon glömde bort helt att eskorten var bredvid henne. Alldeles chockad över deras samtal.

"Säg mig sötnos: om man en gång förstört alla sina känslor, kan man någonsin få dem att funka igen?"
Andrew snörpte på munnen och reste sig upp när Anastasia kom tillbaka. Snabbt drog han på sig kläderna, och det självbelåtna flinet var tillbaka. Han drog fingrarna genom håret och kände hur mycket det växt, minst ett par centimeter sedan han klippt det sist. "Saknar du Chad?" skrattade Andrew retligt mot Teasel och höjde ett ögonbryn. Anastasia skrattade instämmande och sedan gick de två iväg.

Broom kollade henne allvarligt i ögonen direkt efter dem hade gått.
"Mår du okej?"
Teasel frågade samma fråga i sitt huvud, om och om igen. Men hon visste verkligen inte. Det var bara tomt. Hon ville ha honom här. Han hade alltid hjälpt honom i sådana situationer och nu är han borta.