All is allowed... [PRS]

"God natt, Rind", sade Alcander, och då hon stängde dörren bakom sig drog han fingrarna trött genom sitt hår. Utmattad klädde han av sig och gick till sängs genast, och det tog knappt några minuter innan han hade somnat.

Två veckor senare bad Alcander Rind att sätta sig ner med honom. Det hade tagit mycket övertalning från Alcanders sida för att få kejsaren att gå med på att skicka honom till Amethis, men Alcander var säker på att den enda chansen de hade att få en audiens var om en av kejserliga familjen bad om en, och det vore orespektfullt att inte skicka tronprinsen själv.
Då kejsaren motvilligt hade gett färden sin välsignelse hade Alcander skickat iväg brev åt deras ambassadör i Amethis för att meddela att han skulle komma, och hade efter det spenderat den tiden han hade över till att planera resan.
"Eftersom det här är en politisk och vänskaplig resa, tar jag med mig bara en liten grupp som livvakt. Och eftersom du är min personliga livvakt kommer du att vara ansvarig för dem", började Alcander då han satt ensam med Rind. "Där med får du också välja vem vi tar med. Tjugo soldater; jag antar att du har haft en chans att bekanta dig med dem på träningsfälten", tillade han med ett litet leende. "Dessutom skulle jag gärna vilja döpa dig till en riddare av Khatar innan vi ger oss av. Om det är något du vill, men du är inte tvungen."

Rind kom upp till sig åt trött av den goda maten och sen mer eller mindre stupade i säng.

Rind hade blivit mer och mer bekväm i sin possesion som Alcandrs livvakt. Hon lärde sig språket alltmer flytande och även och att skriva och läsa en hel del med. Slottet lärde hon känna och se alla dess invånare, även om alla inte accepterade henne, så var det med soldaterna Alcander nämnde.
"Ha ansvar för dem? Välja? Ska jag döpas?" det hela blev lite väl för mycket på en gång för Rind och hon drog handen genom det eldrda håret som något hon brukade göra då hon var osäker på sig själv.
"Döpa?" frågade hon, "Vad innebär det, måste jag överge mina gudar?" frågade hon, hon ville inte överge dem, men ridare lät också bra.
"Jag vet inte, jag har sett soldaterna, jag vet vad de går för. Men ska jag ha hand om dem? De vill inte styras av en kvinna." sa hon och mötte hans blick, de var ensamma då kunde hon göra så.

Alcander log lätt åt Rinds förvirring.
"Att döpas till riddare anses vara en stor ära i Khatar, och ge dig behörig rang i soldaternas ögon. Du är ju trotts allt min livvakt. Och nej, du behöver inte överge dina gudar, även om vår överpräst skulle föredra det." Men om Alcander befallde, så skulle det också bli. "Och soldaterna gör så som jag befaller, och du med. Det tar sin tid att förtjäna respekt, men jag tror du kommer att få flera tillfällen till det under den här resan." Sanningen att säga var resan de skulle ta sig an mycket farligare än en normal diplomatisk visit. I värsta fall skulle de inte tillåtas återvända hem.
"Jag litar fullt på dig Rind, och jag vet att de kommer att göra det med. Men du får välja vem du vill ha med, så om det finns någon som är tillräckligt trångsynt för att inte se talang i en kvinna har du min välsignelse att lämna dem bort." Alcander hade aldrig sett ett problem i att Rind var en kvinna, och under den tid de känt varandra hade hon inte besvikit honom en enda gång. Faktiskt var hon mycket mer kompetent än de flesta livvakter Alcander fått stå ut med under sin livstid.

Rind nickade, allt tycktes bli klarare för henne. "Du får ursäkta jag visste inte vad riddare av Khatar innebar. Jag blir det gärna om det går bra att jag slipper överge mina gudar, de är de enda jag har kvar, om du tillåter det. Jag förstår nu att det är en stor ära, och jag är hedrad över att jag får den." börjar Rind och ler svagt mot honom.
"Men ja jag vet vilka jag kan ta. Vissa är bra, men ja.....deras attityd mot mig." sa hon tveksamt, men hon ville visa dem med och en ny glöd fann sig i hennes ögon.
"Jag lovar att inte göra dig besviken, aldrig ska jag svika dig min herre." sa hon ställde sig upp och bugade djupt som tack.
Hon satte sig åter, hon hade inte tänkt på det men hon hade förändrats. Inte bara rent kroppsligt, näringsrik mat och mycket hade fått det magra att försvinna och håret att bli tjockare. Men annars hade hon också förändrats, förr hade hon knappt talat, mottagit order utan att blinka och inte kunde fatta egna beslut. Han hade hjälpt henne eller snarare visat att hon var viktig att hon var sedd, något hon aldrig upplevt förr.