~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami hade satt på sig en ljusblå klänning. Hennes vågiga hår var uppsatt i tofs. Hon öppnade dörren, i hopp om att det inte var Pawffie. När hon såg Will's ansikte lös hon upp i ett leende. Hon var helt tyst, men det var svårt att inte undgå att se hur dem blåa ögonen lös av lycka. Bara tanken att de skulle in till spelen gjorde ont.

William gick in i hennes rum.
"Wow! Ditt rum är ännu finare än mitt." Han satte sig på hennes säng. "Okej, för att prata allvar. Vi borde göra upp planer på hur vi kan överleva åtminstone så länge som möjligt. Jag tänker inte döda dig. Aldrig." Han lät sin blick möta hennes och insåg att han förmodligen lät som en tönt. Will brydde sig inte. Inte inför Nami.

Nami nickade "Jag kan inte döda dig.. inte nu."
Hon kunde inte låta bli att älska honom. Det gick bara inte. Och hon ville inte förlora honom heller.
"Vi är vakna på natten, sen gömmer vi oss och sover på dagen. Eller så allierar vi med människor och dödar dem när de sover." mumlade hon. Men ångrade sig ganska snabbt. Det var säkert fler som tänkte samma sak. Däremot hade Nami svårt för att döda och det kändes obefintligt att döda någon. Men hon skulle ändå göra allt hon kunde för att stanna i liv så länge som möjligt.

"Ja. Vi är vakna på natten." Will nickade. Han hade själv kommit på ett flertal nackdelar med hans förstaplan, så den här lät bättre. "Vi måste få de andra att inte attackera oss. Vi måste skrämma dem genom att visa exakt hur starka vi är. Vi får helt enkelt göra vårt bästa på träningarna." Han gick närmare henne och lade handen på hennes kind.
"Jag ska inte låta dem döda dig. Jag lovar."

Nami kollade upp på Will med sina stora ljusblåa ögon. Hon var rädd, ledsen och arg och alla känslor ledde till att hon var tyst. Hon hatade huvudstaden. Men ändå behövde hon spela med i deras spel. Hon lärde sig att uppskatta varje sekund med Will i närheten. "Jag vill inte förlora dig" det var allt hon fick ut.

William såg på henne och lät tystnaden falla innan han böjde sig fram för att ge henne en kyss. Det kändes så rätt. Så självklart på något sätt. De hade aldrig kyssts den där sommaren när de var tretton. De hade bara hållt hand och kramats typ, men det här var annorlunda. Det här var inte en sommarflört. Det var något annat, och snart skulle de dö.

Nami slöt ögonen och kysste tillbaka. Det var hennes första. Att bli kär i honom nu kanske inte var det bästa. Men när de var tillsammans kändes det som om inget dåligt existera. Hon ställde sig upp och kramade om honom. Hon kände hans värme emot hennes frusna kropp och det fick henne att känna sig bättre till mods. "Jag kommer inte döda dig.. jag lovar" viskade hon mjukt.

William kramade henne och blundade, osm berusad av stunden. Sedan gav han til ett kort skratt.
"Ja, det hoppas jag verkligen att du inte ska." Han hörde ett ljud i korridoren.
"Jag borde gå. De får inte veta. Kan du tänka dig Pawffies min om hon såg mig härinne?" William satte handen för munnen i låtsad förvåning. Sedan gav lade Will sin hand på Namis midja och gav henne en kyss till.

Nami visste att ifall huvudstaden skulle veta om deras kärlek så skulle det bli en stor grej. Media, Pawffie, deras mentor och huvudstaden. Hon ville inte ha så mycket uppmärksamhet. Hon slöt ögonen och kysste tillbaka. "Kan vi träffas igen imorgon?" mumlade hon.
Just nu var han princip hennes allt. Att förlora honom nu var som att förlora en del av sig själv. Hon hoppade för hans skull att det inte var Pawffie i korridoren.

William sänkte rösten till en viskning och såg in i hennes blå, vackra ögon.
"Varje natt så länge du vill det." Han vände sig om mot dörröppningen och öppnade ljudlöst dörren. Sedan såg han tillbaka på Nami.
"Dröm sött", sade han innan han gick tillbaka till sitt rum. Han var egentligen väldigt trött.

Morgonen efter var tidig. De skulle upp och träna. Will fick på sig den obekvämt slimmade dräkten de tränade i. Under informationen lyssnade han inte. William ansträngde sig mest för att låta bli att titta pö Nami, men han kunde inte låta bli att tänka på henne och kyssen.