LotR (Privat)

Keya ser på honom, men säger inget. Men de måste vila minst en timme så den skarpaste solen försvann annars skulle det bli för ansträngande för hästarna.
"Ja." sa hon och la sig ner på rygg och slöt lätt ögonen.

Ljudet av hennes rygg som sjönk ner i gräset fick honom att vrida sig lite. Han kisade sedan upp mot solen när dess solstrålar sken ner på hans ansikte. Hans ena hand vilade mot bröstkorgen medan den andra rastlöst drog upp grässtrån. Att bara ligga still och göra inget kändes ganska fantastiskt men otåligheten skulle snart sätta sig på nerverna.

Då solen flyttat sig och inte stod precis mitt på himmelen tyckte Keya att det var dags att ge sig av, så hon reste sig och sträckte på sig. "Ska vi ge oss av då?" frågade hon sin tysta och märklige kompanjon och fördkamrat som hon egentligen inte visste något om.

Han höjde på huvudet när kvin .. Keya reste på sig. Han stönade. Lika bra att använda hennes namn, inte sant? Han nickade tafatt åt hennes förslag och reste sig mödosamt upp. Han hade inga problem med att ge sig av men fortfarande kunde han inte sluta med att betrakta ärren som löpte över hennes öga. Den svarta färgen som markerade dem var högst fascinerande.
Han harklade sig.
"Dina ärr", började han långsamt. "Lust att berätta hur du fick dem och varför?"

Keya stelnade till en aning, såg på Banner och började sedan att sadla stoet. Det var inte det att hon inte kunde eller ville tala om det......det var mer att alla lade märke till det. Eller kanske inte det, hon var ganska stolt över ärren. Men ärren gjorde henne inte speciellt attraktiv, inte för att hon visste om hon ville skaffa man, barn och allt.....men ändå. Det var ingen som såg henne som kvinna, eller i så fall någon som klev in på männens domäner genom att kunna hantera vapen, och då ville alls ingen ha henne, vem ville ha en kvinna som var likvärdig med en själv?
Hon satte sig upp på stoet fortfarande i tystnad och började sedan att tala.
"En dag när jag skulle finna sovplats fann jag en grotta. Jag hade drabbats av hög feber och låt oss säga att jag inte var vid mina fulla sinnen. Jag bara klev rakt in, och i grottan fanns en björn, en stor gammal brunbjörn. Det blev en kamp på liv och död. Död för björnen och nästan för mig, hade inte en grupp druider funnit mig hade jag nu vandrat i den andra världen." sa hon tyst och sakligt, inte alls skrytande att hon vunnit över en björn.
"De helade mina skador och min feber, svartmarkerade ärren och de kallar mig något i stil med björnflickan." sa hon och såg sedan upp på honom.
"Och du själv?" sa hon och såg på hans ärr.

Han lyssnade noggrant när hon berättade och kunde inte säga mer än att han var en aning imponerad, även om han inte skulle säga det högt. Då han satt upp i sadeln funderade han på hur han själv skulle svara samma fråga. Han vågade sig på ett litet leende medan han valde orden mycket noga.
"Invecklad släktträff" Det var inte helt sanning i det han sade, men ingen lögn heller. "Mina farbröder är väldigt ... hämndlystna av sig."
Banner iakttog henne ett tag innan han fortsatte, försökte lirka ut vad hon tänkte.
"Problemet var att de inte kunde få ner mig på första slaget." Han kände hur han ville skratta åt minnet, men lät bli.

Keya nickade, vad skulle hon säga? Egentligen hade hon tusen frågor att ställa men hon gissade att han inte ville berätta mer än som var nödvändigt. Och sanningen att säga visste hon inte mycket om släktfejder.
"Så.....de slog ner dig? Grovt?" sa Keya och rynkade på pannan.

"Min far var alltid en våldsam man, och min mor fick lida för det. Till slut stod jag inte ut längre och jag tror att du förstår vad som hände efteråt. Efter det hoppade min fars sida på mig. Tror inte jag har träffat så många från släkt som den dagen.", sade han snabbt innan han tystnade. Det var konstigt hur mycket han spillde ut av sin historia. Han kliade sig vid ärret innan han sände en blick bort mot Keya igen. Utan ärren som drog till sig all uppmärksamhet - förutom det röda håret - såg hon väldigt ung ut och det var oförståeligt hur mycket hon hade gått igenom.
"Jag tror aldrig att jag uppfattade din ålder, Keya.", sade han med dold nyfikenhet.

Keya nickade åter och såg med förundran på honom. Nog för att hon visste att familjer kunde bråka men inte så pass. Inte en hel släkt......"Fick du hela släkten efter dig? Men han skadade ju din mor?" sa Keya nästan oförstående då hon aldrig kommit i kontakt med vad en familj var.
"Jag vet inte...." sa hon tveksamt och bet sig i läppen, "De tror att jag är ungefär runt sjutton." sa hon och mötte tillsist hans blick. De hade nu kommit en bit och ridit under samtalet.
"Gissar att du är äldre?" sa hon med ett litet skratt.

Han nickade långsamt. "Alla ser inte kvinnor som jämlikar, Keya. Har inte du fått någon på halsen några enstaka gånger?"
När hon svarade på hans åldersmässiga fråga sneglade han lätt över till hennes sida. Sjutton år gammal, vilket innebar att han var sex år äldre.
"Några år", svarade han och flinade svagt. "Om jag inte har missat någon födelsedag så är jag väldigt säker på att jag är tjugotre."
Sedan höjde han blicken uppåt där mörka och tunga moln täckte den annars ljusa himlen. Det bådade inte gott och en bitterhet sänkte sig till ro i hans bröstkorg.