Snurra min jord igen

Åh vad BRA jag DÖR 8D
Gillar Sirius mer i allmänhet, så är nog Team Sirius B}
Åh du skriver så bäst, längtar efter mer ^^

Meeer!!!!

Skriv meeer!

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer, jag blir så blad så fortsätt bara! Här kommer ett långt kapitel, skriv gärna vad ni tycker om det och vad ni gillar/inte gillar!

Kapitel 10

När dagens lektioner var slut kändes det skönt att ha gjort klart första skoldagen. Nu var vi lediga fram till middagen klockan 19. Jag gick ut för en promenad i den sköna september luften. Alice och Lily satt i sällskapsrummet och diskuterade något med Remus och potter hade precis anlänt, till min förvåning gick inte Lily utan hon satt kvar men låtsades inte bara om honom.

Jag hade med mig en bok och tänkte gå och sätta mig på en av stenbänkarna vid svarta sjön. Jag gick ner för den långa backen och kom fram till sjön, men jag var inte ensam. Bakom träden såg jag två personer sitta på en bänk. Jag såg inte deras ansikten, men jag ville inte störa så jag tänkte ge mig av och gå någon annanstans men då hörde jag en hög röst
”Du är ju för fan dum i huvudet!” Det var en tjej som pratade, jag vände mig om och såg att hon hade ställt sig upp. Hon var kort och kurvig med långt brunt hår, jag såg inte henens ansikte så tydligt men jag såg på halsduken som hängde löst kring halsen att hon kom från ravenclaw.

Killen ställde sig också upp nu, jag kände igen det svarta håret, det var Sirius. Hon var upprörd och han var arg. Av någon anledning kunde jag inte gå därifrån nu, så jag gick försiktigt in i skogsdungen en bit ifrån och gömde mig. Sirius pratade med lågmäld röst och jag kunde inte uppfatta vad han sa men hans käkar var sammanbitna och hans blick såg inte vänlig ut. Tjejen sänkte sin röst men man såg att hon var väldigt upprörd särskilt med tanke på hur hon gestikulerade med sina händer och pratade snabbt. Jag såg att Sirius började andas tyngre och tyngre och han såg ut att kunna tappa kontrollen när som helst.

”Klart som fan att jag fattar! Du fick vad du ville, då kan du väl för helvete lämna mig ifred nu?!” Ojdå kan ens ravenclaware svära så mycket? Nu nästan skrek hon åt Sirius och hon vände sig om för att gå därifrån då Sirius tog tag i hennes arm och drog henne med kraft till sig och kysste henne passionerat. Först såg det ut som ett hon tvekade men inte så långt därefter så var hennes händer i hans hår och han kysste henne mer intensivare och hans händer smekte hennes fina kurvor och ner på hennes rumpa.

Jag backade ett steg och tänkte att jag borde lämna nu, då råkade jag trampa på en kvist så det hördes ett högt knak. Jag själv blev så rädd att jag hoppade till och tappade boken. Det hördes tillräckligt högt för att dem skulle avbryta sin intima stund. Jag rörde inte en fena, jag vågade knappt andas. De kollade mystiskt omkring och sedan gick de tillsammans mot motsatt riktning.

När de var ute ur mitt synhåll så smög jag ut från skogsdungen och gick upp mot slottet, av någon anledning kunde jag inte glömma det lilla scenariot jag precis sett. När jag nästan vart framme vid ingången så slog tanken mig, min bok! Jag suckade och tvingade mig själv att gå tillbaka och hämta den, jag visste åtminstone vart den var.

Men när jag kom dit så kunde jag inte hitta den, jag visste att det var precis på detta ställe jag tappade den. Varför var den inte här? Jag hörde ett knak bakom mig och jag hoppade till och vände mig snabbt om. Där stod Sirius, med ett slugt ansiktsuttryck och mina bok i handen.

Först blev jag glad över att han hittat den, men snabbt kom jag på att det kanske inte var något positivt. Sirius skulle aldrig göra det enkelt för mig, och det gjorde han inte. Eftersom han inte sa någonting så tänkte jag att jag får börja.

”Jag ser att du har hittat min bok” Jag kollade på honom med en neutral blick. Han log ett slugt leende.
”Jag var inte säker på att det var din först. Jag förstod att den måste tillhöra personen som smög på mig och Julia, men det finns ju fler på denna skolan som har MK som initialer och du verkar inte direkt som en person som smyger på andra.” Jag stirrade på honom, vadå så han ska sätta in mig i fack nu? Tala om hur jag är och hur jag inte är? Jag klarar allvarligt inte av när människor gör det, och minst av allt när Sirius Black gör det.

”Vafan vet du om mig? Du vet ingenting om hur eller vem jag är.”
”Jag skulle inte ha något emot att lära känna dig, vissa delar av dig i alla fall.” Han granskad min kropp vilket fick mig att känna mig väldigt obekväm. Han gick sakta närmre mig och jag kände hur hjärtat av någon anledning slog snabbare.

”Otroligt tråkigt för dig då eftersom jag inte är ett skit intresserad av att lära känna dig.”
”Ljug inte för dig själv Kingsford, sanningen är uppenbarlig.” Jag backade när jag kände att han kom närmre.
”Du är en sån idiot Black, vet du vet?” Jag hade inte så mycket att komma med längre och jag kände hur paniken steg inom mig, jag kunde inte försvara mig under några omständigheter. Han var starkare, han hade en trollstav. Jag hade inget.

Jag kände hur jag backade emot ett träd och jag han inte vände mig om förrän han stod precis framför mig med båda händerna om varsin sida av mina axlar, nu kände jag mig verkligen inte bekväm.

”Jag kanske är en idiot, men jag kommer alltid vara bättre än någon sliskig slytherinare.” Jag fattade inte att han just sa det, skulle han dra in Robin i det här? Varför ska han lägga sig i mitt liv, han känner mig inte ens. Jag kände vreden flamma upp inom mig. Jag bet ihop käkarna och knöt mina händer för att hindra mig från att slå till honom.

”Jag skulle valt alla slytherinare framför dig.” Sa jag med sammanbitna tänder. Nu var hans ansikte väldigt nära mitt, hans grå ögon kollade in i mina och jag tvingade mig till att inte vända bort blicken, inte vara svag. Jag kunde se hur han blev irriterad av mina ord men han dolde det bra.

”hm..” var den enda han sa och så log han ett slugt leende medans hans blick fästes på mina läppar som bara var 12 centimeter ifrån hans. För ett ögonblick trodde jag att han skulle kyssa mig, jag vågade verkligen inte röra mig. Jag andades knappt utan fortsatte att kolla in i hans ögon. Sedan drog han sig bakåt och gick bort från mig upp till slottet, med min bok i sin hand.

AAAAAAH!!!!

Jättebra!!!

Jag vet inte vad jag ska säga!!
Det är så....perfekt.

GHAAAA!! MEEEEER!!!!!!!!!!!!!

Ny läsare!

*Omigosh fangirlar ihjäl mig här*
SO GOOD!! Jag dör!! Alltså åhh....
Jag vet vad jag skulle gjort om Sirius var tolv centimeter ifrån mig

JAG ÄLSKAR ALLT, you're drivning me crazy människa 83
Vet inte vad jag ska säga, mest att jag nu absolut shippar Sirus och henne ^^
Gaah längtar efter mer 83

Här kommer ett av mina (enligt mig) bästa kapitel än så länge, hoppas ni också gillar det! Gör ni det så kommentera, och gärna varför ni gillar det. Och gillar ni det inte så mycket så skriv gärna varför också.
Love u

Kapitel 11

Att Sirius hade min bok gjorde inte saker lättare för mig. Det hade nu gått en vecka sedan den lilla händelsen nere vid sjön och jag gick runt som en tickande bomb, redo att explodera när som helst. Lily och James hade kommit varandra närmare, dra inga förhastade slutsatser nu utan jag menar på den nivån att Lily åtminstone inte går iväg så fort han kommer i närheten och hon säger inte heller några taskiga kommentarer till honom, vilket är ett ganska stort framsteg om man tänker efter.

Vi satt i sällskapsrummet, och med vi syftar jag på Alice, Lily och jag. Lily och Alice satt och läste ur någon bok och jag kunde inte sluta att sända avundsjuka blickar åt deras håll. Jag ville också läsa, grejen med mig är att jag inte kan påbörja en annan bok förrän jag avslutat den jag håller på med. Och eftersom jag var mitt uppe i en bok som nu tragiskt nog är borta så kan jag inte påbörja någon annan. Och allt detta skyller jag på Sirius Black.

Sirius och James kom ner från killarnas sovsal och fick syn på oss vid sofforna. Sirius satte sig i en fåtölj och James slog sig ner jämte mig i soffan. Jag borrade in min blick i Sirius och tänkte att det här var min chans.

”Black, har du något som tillhör mig kanske?”
Han lyfte ett ögonbryn och jag såg hur James kollade på mig och sedan på Sirius. Jag harklade mig när jag inte fick något svar.

”sötnos, jag har ingen aning om vad du pratar om.” Han flinade mot mig och sedan åt James. Jag kände mig helt plötsligt väldigt liten.

”Kalla mig inte sötnos. Och du vet mycket väl om vad jag pratar om, kan jag få tillbaka min bok!”
Jag kände hur den tickande bomben inom mig inte var långt från att explodera nu.

”Mår du bra Melissa?” Sa Sirius med en röst som skulle låts som att han brydde sig, men hans ansiktsuttryck menade något helt annat. Jag tog två djupa andetag och reste mig upp, när jag gick förbi Sirius såg jag till att trampa honom hårt på foten. Jag hörde hur han svor bakom min rygg och ett leende spreds sig på mina läppar.

Jag lämnade sällskapsrummet för att hitta på något där jag inte behövde höra Blacks äckliga retsamma röst. Men så kom på att både Alice och Lily var inne i sällskapsrummet och jag inte hade någon annan att gå till. Jag kände mig förvirrad men jag vägrade att gå in i sällskapsrummet igen. Jag började gå för att fördriva tiden, jag hade ingen aning om vart jag gick men jag antog att ödet fick leda mig dit jag ville. Och det verkade som att ödet ville mig något särskilt idag för nu stod jag plötsligt i fängelsehålorna, inte långt ifrån slytherins sällskapsrum.

Det gick förbi några slytherinelever som kollade på mig med nedlåtna blickar, dem sa inget men jag behövde inte gissa för att veta vad dem tänkte. Jag kände mig illa till mods och skulle precis bege mig till något mer vänligare ställe i slottet när jag hörde en röst bakom mig.

”Är det inte en liten mugglare som vandrar runt på vårt område?”
Jag vände mig om och mötte tre killar från sjätte årskuskuren, jag kände igen dem som några av Robins vänner, särskilt killen i mitten. Andrew, han hade mörkt hår, klarblå ögon och var lång, Han såg otroligt bra ut från min sida men jag hade hört ett och annat om honom. Lily och Alice har berättat att han må

se gudomlig ut men han är ett riktigt as. Jag kände mig inte alls bekväm med att stå ensam i samma korridor med dessa tre killar men jag får inte fega ur massa.

”Ert område? Seriöst?” Jag fnös och skakade på huvudet, vilket var jävligt dumt gjort. Det sista man ska göra är att förolämpa slytherinare.
”Ursäkta?” Andrew gick emot mig och jag försökte behålla lugnet.

”Hörde du inte vad jag sa eller?” Jag log ett kaxigt leende, ibland blir jag trött på mig själv, att jag alltid ska utmana ödet. Andrew stannade nu en bit framför mig, han såg inte glad ut.

”Du ska ha en sak klar för dig sötnos” Jag kan inte förstå att han är den andra personen idag som kallar mig sötnos. Sedan när börjar folk göra det?
”Du har inget att komma med tjejen, du är bara en smutsig mugglare som ger hela skolan dåligt rykte och att du ens vågar visa dig här nere. Ska man gå runt och tro att man kan bete sig hur som helst så måste du kunna ta konsekvenserna.”
Hans röst skar som knivar i mitt hjärta, jag vet inte varför jag var så känslosam idag men det han just sa sårade mig verkligen och jag tror han märkte det. Han stod nu riktigt nära mig och han tog ett grepp om min haka och tvingade mig att möta hans blick.

”Du är Robins kompis va?” Jag kände mig lättad att han äntligen kände igen mig och jag hoppades att han skulle behandla mig med mer respekt och ge mig en chans. Men jag trodde helt fel, hans blick blev bara elakare och han flinade så man såg de perfekta vita, raka tänderna.

”Han kommer förmodligen inte bli så glad över detta” Jag hann inte ens reagera innan Andrews läppar mötte mina, jag spärrade upp ögonen och försökte göra motstånd men han tog bara tag i mina armar och puttade hårt in mig i väggen, jag kved till av smärta.

”Jag sa att det skulle bli konsekvenser” Sa han och fortsatte att kyssa mig trots att jag bad honom att sluta. Hans grepp om mig blev bara hårdare och jag kände smärtan strömma genom kroppen. Jag tog sats och sparkade honom på smalbenet, då slutade han äntligen. Samtidig som jag försökte fly därifrån så tryckte han upp mig mot väggen och riktade sin trollstav mot min hals. Jag darrade av rädsla men vågade inte säga ett ord, jag hade ingen aning om vad som skulle hända med mig nu.

”Inte så kaxig nu längre va?” Han flinade och tryckte trollstaven hårdare mot min hals, jag kved till.

”Hey Andrew, jag tror det räcker nu.” Jag skymtade Robins figur en bit bakom Andrew, han hade precis anlänt och nu log han ett stelt leende till Andrew som släppte mig och jag tittade skräckslaget runt och försökte samla mina tankar.

”Jag är ändå klar med henne, hon är din nu.” Andrew rättade till sin skjortkrage och log ett leende mot Robin och sedan flinade han mot mig och begav sig av. Jag var på väg från fängelsehålorna när Robin kom ikapp mig.

”Varför sa du inte till honom?”
Jag kände mig besviken och gråten satt fortfarande kvar i halsen från händelsen som nyss inträffat.
”Jag gjorde ju det precis?”
Robin förstod nog inte hur jag menade.
”Ja men vad fan var det då? Han anföll mig, jag var chanslös! Och du sa knappt till honom.”
Jag började tappa humöret nu.
”Var glad att jag ens räddade dig!” Robin verkade också tappa humöret.

Jag ville inte starta något bråk men jag förstod verkligen inte hur den där killen tänker ibland. Jag behövde lugna ner mig först innan jag skapade en diskussion om det här. Vi stod nu utanför biblioteket och jag kollade runt för att se om det var några personer runt oss. Jag fick syn på Black en bit ifrån oss, han iakttog oss och var förmodligen påväg till biblioteket. Jag drog med Robin in i biblioteket och vi satte oss vid en avskild avdelning. Jag satt mittemot Robin och kollade in i hans blå ögon men min blick fastnade på hans elevhems märke på kappan. Kunde jag verkligen lite på denna killen?

”Robin jag är väldigt tacksam att du kom och sa till Andrew men det är bara det att jag kände mig väldigt utsatt i den situationen och allt jag ville var att någon av mina vänner skulle komma och rädda mig. Vilket du gjorde men jag hade hoppats på att den personen som dök upp skulle säga till Andrew på skarpen för det han gjorde var inte okej. Och du sa ärligt talat inte så mycket till honom.”
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

”Alltså jag förstår att du kanske är besviken men jag känner Andrew mer än vad du gör, han gör som han vill och det finns inte så mycket att säga till om.” Robin försökte fånga min blick men jag ville helst inte möta den just nu.

”Det känns bara som…”
”Som vadå Melissa?”
”Att du inte riktigt vågar försvara mig bara för att jag är mugglare, jag menar… ni är ju slytherinare. Du är kanske rädd att smutsa ner till blod.”

Nu var jag inte långt ifrån att bryta ihop totalt. Robin reste sig upp och satte sig på stolen jämte mig, han tog min hand och kollade in i mina ögon.

”En sak ska du veta och det är att jag aldrig kommer se dig på ett annorlunda sätt bara för att du är mugglare, du är precis lika mycket värd som den renaste trollkarlen i världen.”

Antingen så ljög han väldigt bra eller så var han väldigt snäll, jag hoppades på det andra alternativet men jag kunde fortfarande inte släppa min besvikelse. Jag hade ingen lust att fortsätta argumentera emot honom så jag log istället.

”Om du ursäktar så måste jag gå nu, jag har lektion om 5 minuter. Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på att ni redan har slutat för dagen” Jag fnissade och han ställde sig upp och gav mig en kyss på pannan och sedan gick han ut från biblioteket, jag log som en idiot när jag följde honom med blicken.

Plötsligt kom något upp som fick mig att sluta le, Sirius stod lutad mot en bokhylla och stirrade på mig, nu såg han sådär sur ut igen. Jag blängde på honom innan jag lämnade biblioteket.

Jag gick ut för en promenad runt slottet, det blåste dock rätt kallt idag och det var en underbar känsla att få komma tillbaka in i slottet. Jag bestämde mig för att gå till sällskapsrummet och nu ville jag inte göra något annat än att sätta mig framför elden och värma mig, om jag ändå bara hade min bok. När jag kom tillbaka till sällskapsrummet satt Lily och Alice fortfarande kvar i soffgruppen, om dem hade suttit där hela tiden visste jag inte. Men alla marodörerna var också där, Sirius kollade knappt på mig när jag slog mig ner jämte Alice.

”Hej” Sa jag med ett stort leende vilket fick Alice och Lily att bli lite chockade med tanke på att jag hade varit som ett åskmoln idag.

”Värst vad du är glad då, något speciellt som har hänt?” Lily höjde ett ögonbryn mot mig och jag bet mig i läppen och flinade.

”Säker på att det inte är någon Slytherinare som har förhäxat henne?”
Sirius pratade till Lily men det hindrade mig inte från att lägga mig i.
”Vad är det som är så speciellt med att jag har hängt med Robin? Jag blängde på Sirius som suckade.

”Du vet fan inte vad du ger dig in på, dem är inte bra för någon och speciellt inte han där Robin!”
”Varför bryr du dig ens om att jag umgås med honom? Du borde ge fan i mitt liv.”

”Det gör jag också! Jag säger det bara för att du inte ska komma helt förstörd senare och gnälla över att ingen varnade dig. Jag gör dig en tjänst Kingsford.”
Hans blick mörknade och han var minst lika arg som jag var.

”Tror du att jag vill att du ska lägga dig i? Jag klarar mig jävligt bra utan din hjälp och om någon är ett problem här så är det du Black!” Nu höll jag på att explodera av ilska.

”Melissa, ta det lu…”
”Nej Alice! Jag tänker fan inte ta det lugnt, jag är trött på att en idiot som han där ska komma och säga vad jag ska göra och inte göra!”
Jag ställde mig upp och stirrade på Sirius som
suckade högt.

”Ni mugglare är så jävla naiva.”

”Ursäkta?”

”Jag vet exakt hur det här kommer sluta Melissa! Och du är fan en idiot om du inte börjar öppna ögonen!

Nu stod Sirius också upp och bådas blickar blixtrade av ilska. Jag gick fram till honom och gav honom en fet smäll rätt över ansiktet och sedan gick jag lugnt därifrån, upp till min sovsal och slängde hårt dörren om mig.
Jag vet inte varför jag överreagerade så mycket idag, kanske var det pms eller så berodde det på att det är fullmåne om några dagar.