War against the Zombies

När William hade fimpat sin sista cigarett gick han återigen in i huset, kvinnorna satt ned och Zoey hade den lilla flickan i knäet; han skakade på huvudet. Han misstänkte att kvinnan inte berättade om något vettigt utan förmodligen var det sagor och inget som var bevisat med vetenskap. Trots att William i regel var en trevlig man hade han fått svårt för sagor och verklighetsflykter i samband med sin familjs död. En suck undslapp honom och han gick in i sitt rum för att hitta det han behövde; något att ta ett blodprov med. Han tittade på den, gjorde rent den och gick ut i rummet där de andra två satt med boken.
"Kiwi, jag skulle vilja låna dig några sekunder så om Zoey här fortsätter att läsa så ska jag bara ta ett litet blodprov. Är det okej med dig? Du får se ett plåster sedan.", Sade William och log vänligt mot den lilla flickan som nickade, om än tveksamt med huvudet. Han bad därefter Zoey att fortsätta läsa och snart var proceduren över; utan att Kiwi hade behövt tänka alls mycket på det.
Efter det tog han fram sitt sista barnplåster, ett med väldigt många färger och en liten häst; om han mindes rätt kunde hästarna tala men däremot var det omöjligt att minnas namnet på dem. När han var klar blåste han på hennes arm.
"Duktig flicka.", Sade han med ett bländande leende mot den lilla flickan innan han vände sig mot Zoey igen.
"Så skulle du kunna tänka dig att göra en donation du med?", Frågade han och tog fram ännu en behållare att förvara kvinnas blod i om hon nu tackade ja.

Zoey fortsatte att läsa ur sagoboken, det var flickans val om hon ville eller ej och hon kunde inte göra något åt det. Men misstänksamheten växte då han frågade henne.
"Varför?" sa hon med kylig röst för att dölja rädslan som trots kylan kunde anas i rösten och den misstänksamma blicken. Rädd var hon för att hon inte litade på mannen, hon vågade inte lita på någon knappt flickan hon nu hade i sitt knä. Även om hon fysiskt sätt inte kunde göra mycket skada så kunde hon det psykiskt, Kiwi kunde försvinna som alla andra.
"Vad ska du ha mitt blod till?" frågade hon om igen, vad var han för människa som bara gick och tog blod från folk, och till vilken nytta?

Shelly var inte säker på vad klockan var när hon såg huset längre bort. Det var nästan becksvart ute och hon var glad över att hon hade en ficklampa med sig. Hon lös med den över taket framför sig, det verkade vara tomt, hon kastade över en sten för att vara säker, men inget rörde sig, hon väntade en stund men det verkade lugnt. Hon tog satts och sprang emot hustaket och hoppade över. Hon rullade ihop för att göra landningen lättare. Hon försökte alltid att vara hemma innan mörkret föll men idag hade hon misslyckats, hon hade fått med sig mat, men att riskera livhanken för mat var inte värt det. Men nu var hon tvungen att ta sig hem.
"Bara ett tak kvar" sa hon och såg sitt hus på andra sidan. Hon lös över för att försäkra sig om att det inte fanns några zombies där. Hon hade fått upp människor på taket förr, människor som varit döende och sedan förvandlats, men det verkade öde. Hon upprepade processen med stenen, men inget rörde sig. Hon hoppade enkelt över och gick emot huset. Det lös inomhus, hon misstänkte att de andra inte gått och lagt sig, men hon var inte säker. Det kunde vara så att de inte hittat strömbrytaren bara och gått till sängs ändå. Hon öppnade dörren och var på sin vakt, de kunde ha förvandlats, men hon såg att Kiwi satt i Zoeys knä och William pratade med kvinnan, som inte verkade överdrivet glad. Hon visste inte vad de pratade om men det intresserade henne inte så länge de inte började bråka.
"Shelly!" sa Kiwi glatt och sprang fram till henne och Shelly lyfte upp henne när hon stängt dörren.
"Hej vännen" sa hon och bar ut henne i köket, Shelly nickade emot de andra två innan hon började packa upp maten.

William tittade på Zoey med ett litet leende över sprutan och innan han svarade henne så lät han Kiwi springa iväg mot Shelly som gav dem en kort nick innan hon började att packa upp maten. Därefter vände han sig återigen till den yngre kvinnan.
"Jag behöver det till min forskning och jag förstår om du verkligen inte vill ge mig blodet men tänk såhär; jag gör det för en zombie-fri framtid.", Sade han och log emot henne, försöket till ett vänligt leende lyckades riktigt bra. Det var svårt att hitta levande människor som faktiskt inte var infekterade nuförtiden och nu hade han flera, inklusive sig själv, i samma hus.
"Men som sagt så förstår jag om du inte vill bidra. Jag antar att det kan kännas lite olustigt men om du vill så kommer det bara ta några sekunder innan det är över.", Sade han enkelt och ryckte på axlarna. Han ville komma igång och han hoppades att denna kvinnan ville bidra så att hans arbete blev enklare.

Zoey hajade till en Zombiefri framtid? Hon såg bort mot Shelly och Kiwi innan hon svarade. Shelly verkade fått med sig mat, mycket mat och hennes mage knöt sig åter av hunger.
Hon vände sig åter mot William.
"Men jag är ingen zombie. Jag menar borde du inte ha en zombie? Eller har du en och ska se skillnaden, hur det blev som det blev?" frågade hon nu mer av ren nyfikenhet, han skulle använda hennes blod till något bra och det gillade hon.
Sedan tvekade Zoey och vände bort blicken som att den kala väggen blev mycket intressant.
"Du får ta det. Men det du ser är inget att göra något åt det bara är så, det du finner." sa hon och vände sig om och såg honom nu rakt i ögonen. Hon hade leukemi, blodcancer det hade uppdagats innan allt skedde innan hennes familj dog. Hon hade fått behandling, men den hade upphört med tanke på allt. Själv hade hon behandlat sig till sprutorna tog slut. Nu hade hon helt enkelt accepterat att hon skulle dö, att hon var trött, mager och blek inte enbart berodde på bristen på mat.

(Eftersom detta är en framtid så finns det typ sprutor eller något för behandlingen xD)

(Ni kan ha er diskussion, för jag packar ändå bara upp mat xD)

William granskade henne medan hon pratade och till hans förtjusning verkade hon gilla idén; tyckte hon om det han sade ökade chanserna för att hon skulle ge upp sitt blod. Blod han ville ha och behövde till sin forskning.
"Jag ska jämföra och se hur zombierna påverkar vårt blod. Visserligen skulle jag vilja ha mer än bara blod men det får vänta till ett senare projekt.", Sade William med ett litet leende och han vill egentligen inte avslöja mycket mer av det han hade tänkt börja forska i; förmodligen gick det utanför de flesta människors moral. Det hon sade sedan fick honom att höja på ögonbrynen men leendet var fortfarande intakt. Inte kunde göra något åt? Var kvinnan sjuk? Nåväl det skulle ge honom ytterligare något att tänka på och ta med i sina beräkningar; sjukdomar.
"Okej, vi får se vad jag ser då. Ge mig armen, är du snäll.", Sade han och höll fram redskapet han skulle använda för att ta kvinnans blod. Snart var det dags att ge sig ut i jakt på ett objekt att använda till forskningen; en zombie.
"Så, innan jag tar det här, vill du berätta för mig vilken sjukdom du lider av? Leukemi? HIV?", Frågade han med ett vänligt leende samtidigt som han drog på sig ett glasögonpar han ibland använde när han behövde se lite bättre; synen hade försämrats med åren. William betraktade kvinnan genom sina rektangulära glasögon, vad led hon av? Oavsett så skulle det bli intressant för honom, det kunde ge honom något att gå på i forskningen.

(Cara skulle du inte packa upp och ställa varorna i alfabetisk ordning? xD)

"För zombierna en gång varit människor och det kanske är som en sjukdom, något man kan bota?" frågade hon, en engång av nyfikenhet ty hon hade redan gått med på, även om hon inte sagt det högt att han skulle få hennes blod.
"Vad ska du ha mer än blod?" frågade Zoey och gav honom sin arm för att han skulle kunna ta blod från henne. Hon vände bort ansiktet bara för att slippa se hon hade länge känt behag inför doktorer och vad de kunde tänkas göra. Nu var William liknande de som fanns innan, då världen var normal.
"Leukemi." svarade hon bara kort som för att få det överstökat.
"Jag har behandlats för det, fått sprutor. Men de sen bröt allt medzombierna loss och de jag hade kvar tog slut. Man måste slutföra en behandling och jag.............." hennes röst bröts och hon tystnade med blicken bortvänd. Hon ville inte dö särskilt inte när hon inte var zombie, men accepterat det, det hade hon. Hon visste inte var hon skulle leta för att finna fler ty sjukhuset var länsat på allt de hade.

(Haha ja jag får väl göra det )

Shelly tittade ner på Kiwi när denna drog i hennes arm.
"Jag är hungrig" sa hon och Shelly nickade, det borde hon ha förstått, flickan var inte direkt stor, hon såg ut som hon varit utan riktiga mål ett tag.
"Sätt dig så skall jag ge dig något ordentligt att äta" sa Shelly och ställde in de sista varorna på hyllan, allt i alfabetisk ordning, hon ville ha alltsammans i en viss ordning. Hon tog fram gröt och började laga det samtidigt som hon värmde lite korv och gjorde en omelett. Kiwi såg intresserat på och Shelly gav henne ett uppmuntrande leende.
"Kan du ducka?" frågade hon och Kiwi nickade, Shelly pekade ut vart sakerna fanns och snart stod det dukat på bordet. Shelly gick bort till de andra två.
"Det finns mat i fall ni vill ha" sa hon leende.

William lyssnade till den unga flickans resonemang och det var inte helt fel det hon sade, innan han svarade greppade han hennes arm för att ta blodprovet. En skymt av ett leende syntes på hans ansikte när flickan vände bort huvudet; hon verkade antingen rädd eller obehagad över det han skulle göra.
"Ja, ungefär så och vad jag vill ha mer än blod? Andra saker som kan undersökas men inte lika lätt att få tag på helt enkelt.", Sade han enkelt, han hade ingen lust att förklara sig och oavsett så skulle han kanske behöva använda sig själv som experiment tillslut.
När flickan pratade om att hon hade leukemi dök det upp en rynka i mannens panna, leukemi i sådana här tider? Om man inte fick behandling för det var det dödligt och det innebar att kvinnan förmodligen var döende så länge ingen kunde hjälpa henne.
"Nåväl, det är inte HIV och lyckas vi ta oss in på någon plats med eventuella behandlingar kan du kanske klara det. Håll tummarna.", Sade han bara och vände sig sedan om när Shelly dök upp för att säga att det var mat.
"Det vill vi gärna ha! Har du något emot att jag förvarar blodprov i kylen?", Frågade William kvinnan med ett brett leende, det var trots allt hennes hus och han hoppades innerligt att hon skulle tillåta honom förvara blodproverna i kylen. Han reste sig upp och gav den yngre kvinnan en uppmuntrande klapp på axeln; om hon ville fick hon berätta om sitt tillstånd själv.