Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Plötsligt kände han att mobilen gång på gång vibrerade i fickan precis som det gjorde när någon ringde. Han fiskade upp den och såg att det var Sandra som ringde.
"När man talar om trollen", mumlade han i en halvhög ton och gled med tummen över pekskärmen.
"Ja, hallå?" sa han.
"Hallå? Pontus?" mumlade Sandra i andra änden. Pontus kände på sig att något inte var som det ska.
"Ja, det är din bror du talar med, Sandra", svarade han och gav en tyst suck.
"Pontus... Snälla, kan du hämta mig? Jag... öhm... Förlåt, Pontus." Hon pratade osammanhängande och ansträngt. Pontus visste hur det låg till - alkoholen rusade i hennes blod.
"Vart är du?"
"I centrum... Snälla, kom."
"Vad här hänt, Sandra?" Pontus lät irriterad, och han hoppades på att hon skulle märka det.
"'Sista dagen på sommarlovet'-fest...", förklarade Sandra, "Det var meningen att det ska hålla på hela dygnet, men jag orkar... orkar inte stanna längre...", det var en kort paus och sedan fortsatte hon: "Snälla, kan du inte hämta mig?"
"Jo, jag kommer. Stanna kvar i centrum", muttrade Pontus och lade på luren.
Han svor tyst åt sin idiotiska syster och gick ner i hallen igen.

Ethan gick sakta på mellan husen. Han såg inte många, mest ungdomar som han själv som nyss slutat skolan. Tillslut syntes en bilkö, som var ett tecken på att han var nära centrum
Husen blev större och affärer och restauranger dök upp. Han hade tänkt äta på en pizzeria, lite slabbig mat kanske, men väldigt god, men han såg att något var i vägen. Eller snarare några. Det stod en grupp med ungdomar, runt dem låg någon sörja och det fanns flaskor också. ALla pratade väldigt högt och verkade ganska fulla.
Sakta gick han ditåt, han kanske kunde gå förbi dem.

Pontus hoppade på sin pappas knappt använda cykel och började trampa mot centrum. Han var snart där och hittade ungdomarnas fest nästan direkt - det var bara att följa ljuden och den fräna lukten av spy.
Sandra stod en bit ifrån resten av gruppen tillsammans med en kille Pontus kände igen som Lucas. Han misstänkte att de båda hade tillbringat många nätter tillsammans, men de var inte ihop. Han gick fram till dem.
"Sandra", sa han och såg att hans syster hade fläckar på kläderna och spår i ena mungipan av sin mages nu tömda innehåll. Sandras bruna, blanka ögon såg upp i hans och hon log med huvudet på sned.
"Hej", sa hon och drog i sin bruna, tjocka hårman, "Tyvärr Pontus, men den här festen är bara för nior... Fast", hon fnittrade, "jag vet i och för sig många tjejer här som föredrar äldre killar."
"Mm, visst", mumlade Pontus, han lyssnade bara med ett halvt öra, "Vi ska gå hem nu."
Han lade armen om Sandras axlar och började gå.

Ethan lyckades undvika både sörjorna på gatan, och de fulla ungdomarna. Han förstod inte hur man kunde hålla på så, de var yngre än han själv och söp för fullt. Han skulle precis öppna dörren och gå in då han hörde två röster. Den ena var Pontus. Han vred på huvudet och såg Pontus med någon som nog måste var hans syster, hon liknade honom. "Pontus...Hej" sa han lite halvhögt bara som hälsning. Han var redan på väg bort.....

Pontus vred på huvudet efter källan till den som ropat hans namn, och fann Ethan där. Hur var det möjligt att de alltid sågs på samma ställen?
"Hej!" ropade han tillbaka, och kände att han skämdes lite över hans nu sjungande syster. Hon skrattade åt sig själv och såg upp på sin bror.
"Sjung med mig, Pontus!" jublade hon, och började sedan skråla ut verserna. Lucas tog några stapplande steg fram till henne med en öl i handen. Han började sjunga med henne.
"Jättefint. Kan vi gå nu?" Pontus knuffade på sin halvt protesterande syster, men han var mycket starkare än henne, så även om hon stretade emot gick det lätt.
De särades från gruppen med ungefär sex meter och Pontus såg bak efter Ethan igen.

Ethan kände medlidande för Pontus med hans syster. Han verkade behöva hjälpa henne en hel del....Tveksamt så tog han ett steg mot dem. "Ska jag hjälpa dig?". Han hann knappt säga det fören en väldigt full tjej klev framför honom. "Hej gullet" fnittrade hon och bokstavligen tryckte sig mot honom. "Vill du ha lite...kul?". Ethan skakade snabbt på huvudet och tog några steg åt sidan.

"Gärna", pustade Pontus och gav en tacksam blick till Ethan. Plötsligt ställde sig en tjej framför honom och flirtade, och något konstigt skedde hos Pontus känslor. Det var avundsjuka. Avundsjuka för att tjejen fick flirta med Ethan, och inte han. Men även om dessa känslor var hyfsat tydliga, kunde inte Pontus förstå dem. Varför i hela världen kände han så? Visst sa en liten röst inom honom sanningen, men han vägrade lyssna på den och han vägrade förstå.
Sandra hade äntligen tystnat och gick nu ostadigt på benen jämte Pontus.

Tjejen var knappr berörd utan sträckte ut en hand och gjorde eyt klumpigt försök till att smeka hans bröstkorg. "Låt mig vara!" Ethan ryggade undan av obehag och tog sig sedan fram till Pontus och hans syster.
Han gick bredvid henne, ifall hon skulle falla eller något.

Det kändes lättare för Pontus när han förstod att Ethan inte verkade ha gillat uppmärksamheten.
"Tack för att du hjälper mig", sa han, innerligt tacksamt, "Jag sa ju att systern min ofta behövde storebrorsans hjälp."
Sandra såg blankt på Ethan.
"Pontus", sa hon och skrattade på ett underligt sätt, "Pontus, vem... vem är det här?" Hon skrattade igen. Det lät glatt.
"Han heter Ethan", svarade Pontus och gick fram till cykeln han parkerat en bit bort. Han fällde upp stödet och ledde cykeln bredvid Sandra och Ethan.

Ethan fortsatte gå. Tankarna på mat var helt borta nu. "Så lite så" log han sedan. Pontus hade ju hjälpt honom. När han tänkte på det så kändes det lättare än innan. Han skulle nog fortsätta gå till skolan....Hur illa kundr drt bli?
"Trevligt att träffas" log han sedan svagt åt Sandra.