Abducted

(Okej, samma här för närvarande.)

(Tror jag måste hoppa ur det här rollet, jag kan inte hinna med eftersom min dator är trasig och jag kommer därmed ha en brist på datortid de närmaste två veckorna. Så, förlåt mig. ♥ Men jag tror inte jag kommer ha en chans att hoppa in om två veckor för den delen heller så ni får ha så kul utan mig. )

(Åhhhhh vad trist Nu skulle någon mer bara våga hoppa ur! Men vi klarar oss men ändå trist)

( Jag tänker inte hoppa av c
Precis när Adrian saktat ner lite för att hämta andan i en väldigt gammal gränd som inte många besökte så får en bedövningspil genom luften och träffade mitt i prick.
Det bedövande medlet spred sig snabbt i Adrians kropp och det var precis när han hade dragit ut pilen som allt mörknade för de metallgråa ögonen. Med en duns så föll han ner mot marken som var täckt av betong.
Ett par andra agenter för regeringen dök fram för att släpa iväg Adrian,en man som kunde kontrollera all slags metall...

Efter några timmars så vaknar Adrian upp. Det tog ett tog ett tag innan han kunde se klart. De metallgråa ögonen såg sig omkring. Han kände verkligen inte igen av sig och nästan inget luktade som metall.
Plötsligt så får han syn på en videokamra som övervakar honom. Ett flin dyker upp på hans bleka läppar men han rör inte på sig utan försöker vakna upp ordentligt.

De föste in Aria i ett rum som påminde mycket om förhörsrummet hon hade befunnit sig i de senaste timmarna. De enda skillnaderna var den långsmala sängen, en gammal kontorsstol och ett avskärmat hörn där hon misstänkte toaletten fanns. Halva handfatet stack fram under draperierna. Dörren bakom henne hade ett litet fönster, vilket var den enda ljuskällan här inne också, och såklart var den försedd med galler. Hennes fingrar slöt sig om gallret och hon ställde sig på tå när hon kollade sig omkring så långt hennes ögon nådde från det här perspektivet, försökte uppfatta var hon var någonstans.
Rader av likadana dörrar syntes i den svagt upplysta vita korridoren och ovanför varje dörr fanns en rund lampa som lyste starkt i rött. Hon undrade om lampan ovanför hennes dörr lyste i grönt. Aria sjönk ner på hela fötter igen och kliade sig i pannan. Kvinnan hade inte fått ut någonting av Aria men hon var rädd för vad den kvinnan var kapabel till. Och att kvinnan visste vad hon kunde göra med sin förmåga fick hennes hud att knottra sig av obehag. Var hon ensam här? Eller fanns det fler som henne? Och vad skulle regeringen i så fall göra med dem?

(Ursäkta för den dåliga texten, haha!)

(Okej flyttnyckeln. jag tänker att cellen de bär honom till är bredvid din om det är ok? :3 Det är bra Ninniku31 )

Han flämtade efter luft men varje andetag resulterade i en känsla av att någon stack in förgiftade och tämligen vassa knivar i hela hans kropp. Ett skrik växte upp inom honom men kvävdes. För att skrika behövdes luft och för närvarande började han rinna ut på detta. En halvkvävd flämtning var det enda som han lyckades åstadkomma, tätt följd av en darrning som inte slutade utan bara ökade i styrka.
Genom fladdrande ögonlock lyckades han fånga en glimt av bländande vita och sterila väggar och sedan hördes gnisslet av en dörr som svängde upp på försummade gångjärn.
"Slutstation grabben. Effekten kommer att ebba ut snart... Förhoppningsvis." Han skrattade rått och slängde in honom som en säck potatis i rummet. Han landade med en tung duns på det solida sten golvet men kände det knappt då hans kropp fortfarande skiftade i maxfart.
Han kröp ihop till en självömkande boll i hörnet och stönade och skrek om vartannat. Skakningarna hade kommit tillbaka och tillslut orkade hans sinnen inte ta någon mer smärta, hans sinnen stängde ner och allt blev svart. Igen.

(Shaana, det låter toppen!)

Aria tittade upp från sina händer när hon hörde ljudet av gående fötter i korridoren utanför. Sakta reste hon på sig från sängen som knakade högt och tassade iväg till fönstret. Genom gallret uppfattade hon två till synes otrevliga och råa män nästan släpa en kille genom korridoren. Sedan rynkade hon på pannan. Det var inte längre någon kille de drog på utan .. ett djur? Vad är det som händer? Hon ville studera killen närmare men med alla olika skiftningar som blixtrade upp framför hennes ögon fanns det ingen chans att få en tydlig bild. Det fanns två förklaringar till "filmscenen" i korridoren. Antingen hade hon fått i sig något från kranvattnet här inne eller så var den där killen verkligen inte mänsklig.
När männen gick förbi henne slog den närmaste kostymnissen näven mot gallret och hon hoppade förskräckt bakåt och åkte in i kontorsstolen med en ljudlig smäll.
På golvet var det nästa hon hörde smärtsamma och höga skrik från rummet bredvid och hon kröp bort mot väggen tills hon kunde pressa örat mot den. Skriken blev slutligen färre och lägre och snart hörde hon ingenting alls. Då ändrade hon sittposition och lutade pannan mot väggen istället och tryckte handflatorna mot den nakna barriären. Ett sug i magen fick en röst att väckas till liv inom henne. En röst som sade åt att henne att vila upp sig, ladda om batterierna. Regeringen vill oss inget gott, svarade hon rösten bittert. Och jag är definitivt inget djur i bur, även om personen i rummet bredvid skulle kunna kallas det. Hon koncentrerade sig på ämnena i väggen när hon slöt ögonen. Betongväggen blev het under hennes fingrar när ett besvärat leende lekte i högra mungipan. En enkel spricka, kunde hon inte skapa det längre? Rösten kanske hade rätt, hon kanske behövde lite sömn. Men trots tanken lämnade hon inte väggen utan fortsatte att koncentrera sig på att försöka få någon reaktion.

(Hoppas det blev bra, haha. Visste inte riktigt vilket ord jag skulle göra i fet stil, så hoppade över det i den här texten. Oh god)

( Kan inte allas celler lika bredvid varandra? c: )
Några minuter senare så kom en äldre man med ett strängt ansikte ut in i rummet där Adrian satt.
'' Adrian Morse?'' frågade den äldre mannen och såg mot honom med en ogillande blick. '' Kanske det,kanske inte'' svarade Adrian och mannen som förhörde honom blev inte för glad för det svaret. '' Vi vet vad du är och vad du har gjort'' sade mannen med en mörk röst.Adrian höjde sitt ena ögonbryn. '' Jasså?''
Agenten lade fram en bild på mannen Adrian dödat för några år sedan och sedan bilder på vad som hänt idag. ''......''
I några minuter så tystnade han innan han såg mot agenten igen. '' Och vad ska ni göra åt det? ''
Ett kusligt leende dök upp på mannens läppar. '' Det ska ni snart få se på unge herrn''
En lätt fnysning lämnade honom. '' Tro inte att ni kan hålla inne mig länge till'' Mannens leende blev lite bredare när han hörde vad han sade. '' Oh,unge man. Jag skulle nog inte vara så framfusig. Du förstår att vi kan döda dig när vi vill''
Adrian sade inget men en mystisk glimt dök upp i hans blick och hans läppar log ett snett leende. Plötsligt så kom en mer muskulös och yngre man in i rummet för att föra bort Adrian till hans cell.
När den mer muskulöse mannen förde Adrian mot hans cell så visslade Adrian på en låt som många fångar i fängelset som han suttit inne i innan brukade vissla på.

(Ninniku31, jo det tycker jag )

När han väl kom till sans igen så fann han sig liggandes på rygg på det ytterst obekväma golvet och stirrandes upp i taket. Eftersom att han inte vågade röra på sig med risk för att skiftandet skulle triggas igång så gjorde han sig själv en kompromiss. Han gled med handen utmed golvet. Handen gled obehindrat över golvet som ägde en klar avsaknad av bucklor eller dylikt och när han förde handen till ögonen var den helt ren. Inte ett damkorn hade fastnat på den även om det var svårt att avgöra eftersom att hela han var jordig och med skrapsår och blåmärken över hela kroppen. Han kunde känna det utan att röra på sig det minsta lilla. Hela kroppen värkte.
Tillslut blev han trött på att bara ligga där i väntan på att smärtan skulle komma. Han hade redan utforskat taket som precis som allting annat var vitt, sterilt och perfekt utan en enda skavank någonstans. Han rullade försiktigt runt på magen och hävde sig upp på armbågarna för att sedan luta sig mot väggen i sittande ställning.
Det första han lade märke till var en kraftigt byggd skål i lera vars innehåll var okänt från den vinkeln han satt i och ett lerkrus fullt med vad som såg ut att vara vatten. Med ens blev han akut medveten om hur törstig han var, hans mun kändes som sandpapper och gud vad han var hungrig, han hade ju hoppat över middagen igår. Då hade han stormat ut eftersom att han mor... Hans föräldrar skulle bli jätte oroliga. Inte först kanske, det skulle ta minst tre dagar till de började oroa sig på riktigt men hur länge hade han varit avtuppad? Han hade ingen klocka på sig men natt var det inte, det sade hans kattsinnen honom.
Han satte sig på huk och ställde sig prövande upp. Ingenting hände så han tog ett prövande steg framåt mot skålen och kruset men genast började en värk i maggropen växa och han damp prompt ner på metallbädden som befann sig precis bredvid honom. En stickande känsla spred sig ut i fingertopparna och hans hud började skifta i paddgrönt. Han tog ett djupt andetag. Detta kanske var relativt nytt för honom men det styrde inte över honom. Det var hans kropp och han bestämde.

Hon slog upp ögonen och blinkade sig tafatt omkring. I en högst obekväm ställning hade hon förvånansvärt nog somnat och ryggen värkte på samma sätt som om någon hade trampat på den ett flertal gånger. Hon hävdade sig upp och tittade sig omkring. Sängen var fortfarande orörd då hon vägrat sova i den men hon kunde säkert säga att någon varit här inne. Någon hade placerat en bricka med mat bredvid hennes fötter och hon tittade skeptiskt ner i skålen som var fylld med någon vattnig och färglös soppa. Synen av deras försök till omsorg gjorde henne rasande och hon spände musklerna. Förutom föremålen som dunkade av ämnen inne i rummet kände hon fortfarande av personen vägg i vägg med henne och en person som troligtvis anlänt under hennes tupplur.
Aria skakade distraherat på huvudet, försökte rensa sina sinnen men återgick snart till att iaktta skålen surt igen. Soppinnehållet åkte över golvet när hon fick skålen att explodera medan skärvorna från skålen träffade väggen hon lutat sig mot. Att träna på att få sprängda saker att undvika henne hade nog varit en bra idé trots allt. Hon begravde ansiktet i händerna och suckade tungt. Det hon behövde var en flyktplan, en plan B.