PRS Selma...|AlexZz

"Sa jag något fel?" Frågar hon aningens förvirrat. Nu när hon tänker efter så hade hon precis öppnat upp sig för någon som egentligen är en total främling. Är hon galen? Hon kände sig bara... ugh, hon antar att hon känner sig trygg med med honom. Trygg med en främling, fast... hans historia och nu när hon berättat sin så finns det ju likheter. Men, alltså, det kan ju inte vara så... eller? Han... är han pojken? Eller har ett av de där slagen stört hennes huvud eller något. Liksom förvirrat henne? Fast då borde hon troligen ha märkt det sedan innan.

"Du sade inget fel... Bara... Jag nämnde aldrig mitt svärd. Förlåt, det flög mest ur mig. Jag blandade ihop dig med henne", säger jag och sväljer, försöker dölja rodnaden som uppenbarar sig på mina kinder.

"Är de verkligen ssssssså trögtänkta?" En tvillingorm igen, varför pratar de helt plötsligt? Det är inte som han hon kan svara dem nu. Dessutom vet de väl att det bara är hon som hör dem.
"Sssser ut sssså..." Svarar den andra och de båda skrattar.
"Tysta, ni har ingen rätt att lägga er i." Kenchi?! Åh, varför, varför, varför måste de förvirra henne? Trögtänkta? Inte rätt att lägga sig i? Dessutom kommer hon räknas som galen om hon svarar dem.
"Hurså?" Ifrågasätter hon liksom, hon skulle inte ha gjort det om de inte börjat snacka. Så Kenchi kanske har en poäng ändå.

"... Du liknar henne på väldigt många sätt och påminner om henne. Du hjälper mig till och med att minnas henne bättre. Hon hade likadant hår som dig, ögon och era ansiktsdrag liknar", svarar jag ärligt. Sedan börjar jag undra. Möjligheterna finns ju att det är samma flicka. Att de är samma person vill säga. Det skulle även förklara en hel del, till exempel varför jag vill beskydda henne.
"Pojken då, hur kände du honom? Hur träffade du honom? Vad hände? Oj... det där var fler än en fråga..." Jag rodnar kraftigare.

Gör hon? De... ju mer hon tänker på det, desto troligare blir det. Hon litar inte på främlingar, därför är hon så reserverad som hon är runt dem. Även i den här situationen hade hon inte varit såhär trevlig, eller något sådant alls egentligen. Hon hade hellre suttit borta i "sitt" hörn och inte ens försökt.
"Det var min bror, Max, som började prata med honom, jag gömde mig mest bakom honom till en början, tror jag. Sedan skulle Max iväg och jag tror vi lekte någonting. Jag vet inte vad som hände med pojken, men jag träffade honom inte igen efter det. Max försökte slå i mig att det var en feberdröm." Försöker hon förklara, även om det går sådär halvdant. "Om vi fortfarande ska bry oss om dem så är det runt fjorton kvar för oss båda." Fortsätter hon, eftersom hon undermedvetet hållit räkningen på dem. När hon väl ser att han rodnar dyker en halvdan minnesbild upp av pojken. Men den, som många andra är suddig och hon kan inte riktigt se alla detaljer. Fast han verkar rodna, på grund av någonting.

"Fjorton säger du... Hm... Var ni lika gamla?" Jag måste få reda på om det är hon... Det finns en fråga som kan avslöja allt. Vågar jag ställa den? Vill jag ställa den? Vill jag veta svaret? JA! För om det verkligen är Celine som är flickan så är jag säker på en sak: Jag dödade inte henne då i blodbadet. Det är en fråga jag aldrig har ställt mig själv, även om jag undrat över den så många gånger.
"De här... männen... Var de soldater från en stor armé som kom förbi?" frågar jag och har beslutat mig. Om hon svarar att det var det så är det hon och om inte... ja, då är jag en idiot som har öppnat mig för en främling.

"Ja, det var vi." Svarar Celine och börjar liksom undra, hon tror verkligen att ormarna håller på och krälar runt i hennes minnesbank just nu när minnen liksom pusslar ihop sig eller dyker upp. En del detaljer ersätts med något annat som verkar rätt. Eller så är det hennes egen förtjänst, det kan det ju vara också. Celine erkänner sig tveksam på armégrejen. Mest för att hon inte själv visste vad som räknades som en armé då, nu vet hon det. Fast nu när hon liksom tvingas komma ihåg så skulle hon nog påstå att det varit en armé. "Ja, jag skulle nog säga att det var det." Fortsätter hon rätt säker på sina ord för en gångs skull. Hon försöker komma komma på något att fråga, något som hon bara sagt till honom. "Jag vet att det här låter jättefånigt, men gav flickan dig en bukett med vildblomster någon gång?" Hon har ett minne av att hon gett pojken det någon gång, det hade varit prästkragar, maskrosor och till och med bara vanligt gräs däri. Hon hade försökt muntra upp honom eller liknande om hon minns rätt. Men hon behöver inte göra det.

"... Jag tror det", säger jag och börjar le. "Jag tror faktiskt jag var så elak att jag tog lite av gräset i buketten och kastade det på henne", skrattar jag när jag minns. "Hon hade verkligen varit snäll och försökt muntra upp mig, och det var jag inte van vid så jag kastade gräset på henne på skoj för att lätta upp stämningen. Dock så minns jag inte om hon blev arg på grund av gräset eller skrattade. Men jag minns att jag sade att jag verkligen uppskattade blommorna." Jag ler. Jag tror inte jag har ett enda riktigt bra minne förutom de med henne. Att vara tredje barnet gills inte när man är kunglig - åtminstone inte i vår. I alla fall tills man blir kronprins, då blir man viktig.

"Jag minns det, jag tror jag blev arg. Men när han sa att han uppskattade det kunde jag inte fortsätta att vara arg på honom." Svarar Celine och ler åt minnet, ärligt talat, det var ett sjukt bra minne. Speciellt eftersom det var under en tid av icke-överbeskyddande Max som gjorde att hon faktiskt kunde agera som hon ville, prata om vad hon ville. Hon kunde prata om allt med pojken, det borde vara Dominick. Om han inte på något sätt lyckas fejka allt det där, så pojken har väl äntligen ett namn liksom. Kanske.

Jag lägger huvudet på sned och granskar henne. "Celine..." Jag smakar på namnet, väntar på att fler luckor ska fyllas i men namnet i sig påverkar inget. Det är hon som påverkar, inte namnet.
Jag tror inte jag skulle kunna vara gladare just nu, med tanke på vår situation. Och hon sade "jag" vilket måste betyda att det är hon. Annars så har jag lurat mig själv - som så många gånger innan. Det är helt otroligt vad folk låtsas om de får veta att jag är kronprinsen och saknar en av mina borttappade vänner. Men ingen har varit hon ännu.
Fast jag kommer ändå inte kunna berätta om blodbadet. Men nu vet jag att jag står i tacksamhetsskuld till hennes bror. Han tog bort henne därifrån den dagen, även om han nästa försökte proppa i henne med lögner.