(Snape/Draco) Sagan om en fantasi

Har du tiden så tvingar jag dig till att skriva mer, mwoahhaha! Nejmen, det äger!

grymt bra!

Awsome och jättebra och bara bäst!!! Älskar det!! *feeling tjatig but just saying the truth*
Heja, fantasin!!!
Skriv gärna meeer ♥ 8}

Ahhhhh, jättebra!!! xD Du skriver så himla fint!! ♥
Jag fick verkligen den där pinsamma känslan själv som Draco troligtvis hade när han berätta för Pansy vad han ville göra med Snape! Gaaaah, du förmedlar känslorna så bra! Rakt in i mitt hjärta!!
Keep the good work on!!

Trodde inte jag skulle gilla snaco (älskar namnet snaco!) men nu gör jag det... HUR BLEV DET SÅ EGENTLIGEN?
Jätte bra iallafall.

Du är verkligen jätteduktig! Vill så gärna att Draco och Snape ska bli superkära!

16. En famn för mig

"Snape!", ropade Pansy och sprang in i Snapes rum.
Snape tittade upp från tidningen han läste, och suckade lågt.
"Professor Snape.", rättade han. "Och det skulle vara trevligt om du knackade innan du rusade in.", fortsatte han.
"Skitsamma. Kom. Fort. Skynda. Draco!", sa hon snabbt och stirrade på honom.
Snape höjde frågande på ögonbrynen.
"Vad är det med Draco?", frågade han och vek ihop tidningen.
"Har du inte märkt det?", skrek hon. "Du förstör honom. Fattar du inte varför han inte velat lämna sitt rum? För att du skiter fullständigt i honom!"
Han kollade undrande på henne.
"Du kanske har glömt det men jag riskerade faktiskt mitt liv för honom.", sa han.
"Ja, och det gick ju väldigt bra.", muttrade Pansy.
Snape reste sig hastigt upp från stolen och riktade sin stav mot henne, så hon ryggade tillbaks.
"Kom inte och säg att jag inte bryr mig om honom!"
Var det inte något liknande som Lucius hade sagt? Och nu gjorde han exakt samma sak som han. Knuffade undan Draco.
"Vart är han då?", frågade han tyst och sänkte staven.
"I rosenbuskarna.", snyftade Pansy.
Snape kollade undrande på henne.
"I vadå?"
"I rosenbuskarna.", upprepade hon.

"Draco..", mumlade Snape och satte sig ned bredvid honom.
Draco torkade envist bort tårarna och stirrade ned i marken. Gå. Försvinn. Dra åt helvete. Stanna kvar. Håll om mig. Låt mig vara. Kyss mig.
Snape verkade vara lika förvirrad som han, för han flyttade sig närmare Draco, sedan satte han sig lite längre bort, sen satt han bredvid honom igen. Han höjde handen för att smeka Dracos kind, men han lät den falla ned mot marken igen.
Pansy suckade bakom dom.
"Kom igen nu, prata, hångla, kyss varann. Gör nånting!"
Draco kunde inte låta bli att skratta åt sin föredetta flickvän.
"Kan du inte låta oss vara ifred nu?", frågade Snape.
Hon himlade med ögonen, men gick. Draco kollade efter henne, han vågade inte möta Snapes blick. Han orkade inte.
"Hur mår du?", frågade Snape försiktigt.
"Bra.", svarade Draco kort.
"Säkert?"
"Gillar inte du mig?", frågade Draco plötsligt, utan att bry sig om hans fråga.
"Det är klart jag gör.", sa Snape.
"Så varför vill du inte vara med mig?"
Snape suckade. Förstod inte pojken nånting eller?
"Det är inte det att jag inte vill. Men.."
"Men?"
"Det skulle bli så komplicerat."
Draco lutade sig mot hans axel och tog hans hand i sin. Det var inte en sån värst bekväm ställning där på marken, men han brydde sig inte. Snape kysste honom på huvudet och Draco ryckte till.
"Vad hände med komplicerat?", mumlade han.
"Det är fortfarande komplicerat. Men mina läppar saknar dig.", svarade Snape tyst.
Draco kunde inte låta bli att le. Det kändes helt overkligt att han bara för några minuter sedan haft en ångestattack och tänkt på att ta livet av sig.
"Då får vi väl göra något åt det.", log han.
~
Ehm. Kanske inte sådär jättebra OCH JAG GÅR ALLDELES FÖR FORT FRAM men jag är inte van att skriva långa berättelser osv. Det här var näst sista delen. Såå ah. Nästa kommer alltså bli sista. MEN GRÅT INTE MINA KÄRA VÄNNER. För jag funderar på att göra en epilog också. C:

Awesome. (just poppin up.)

♥