Rose and Scorpius -No matter what (SV)

^ Åh vi väntar :} ♥

Väldigt kort kapitel tyvärr Jag måste varna för att kapitlen kan börja komma med nån veckas mellanrum, men hoppas det är ok ♥

23. Scorpius blev iskall inombords. Det kändes som om en järnhand kramade åt hans hjärta så hårt att det nästan slutade slå. Rose stod där och kysste James, och alla Scorpius redan svaga förhoppningar att komma nära henne igen krossades med ett slag. Han hade rusat efter henne ut ur stora salen för att prata med henne, men nu var allt bara så jävla försent. Det kändes som en evighet innan han lyckades slita blicken från Rose och James, och springa därifrån.
Aldrig, i hela sitt liv, hade han känt sig såhär hopplös och ensam. Och aldrig hade han varit argare på sig själv. Om han bara kunde vrida tillbaka tiden några timmar, göra så att han och Rose fortfarande var tillsammans.
Nu har du fått som du ville Scorpius. Rose har gått vidare, och du kan fortsätta med ditt vanliga liv. Det var precis såhär du planerade; sa en hånfull röst i Scorpius huvud.
"Håll käften!" mumlade han, medan han gick genom de stora portarna och ut på skolområdet. En hel del elever var ute och åkte skridskor på sjön, eller kastade snöbollar. Scorpius styrde stegen mot ett stort träd, en bit bort från den stojande och skrattande elevhopen.
Han lutade sig mot den tjocka stammen och blundade. Ena halvan av honom ville rusa tillbaka och slita bort James från Rose. Be tusen gånger om ursäkt och vädja till henne att ta tillbaka honom.
Den andra halvan var som ett svart hål av hopplöshet.
Och fastän han mycket hellre ville lyssna på den första halvan, tog den svarta hopplösheten över honom allt mer. Fanns det ens nån mening kvar med livet nu?
Den tanken skrämde honom enormt

Jättebra, stackars både Scorp och Rose :C

Jättebra! Nu blir allt jättekomplicerat... Tycker så synd om båda!

Tack :3 aa, nu blir det jobbigt... Tycker mest synd om Scorp faktiskt, han har ju liksom ingen kvar!

jättebra!

Åh, du är duktig!

Tack!

Åh, jättebra!! *ny läsare*

24. Dagarna gick och vintern började långsamt övergå till vår. Men inte för Rose. Hon kände sig fortfarande frostig inombords. Fast hon hade blivit väldigt bra på att dölja det. James verkade inte märka att hon inte var lika ivrig som han när de kysstes, eller att hon ibland fick en frånvarande blick när de satt och pratade. Rose hade slutat titta efter Scorpius hela tiden, vilket egentligen inte var så svårt eftersom han inte dök upp på lektionerna längre. Detta oroade henne i början, men efter ett tag tänkte hon mindre på det. Och hon hade inte gråtit sen den där hemska januarikvällen då... Nej, hon klarade fortfarande inte av att tänka på det.
Visst, hon tyckte om James, det var inte det, men det kunde aldrig bli samma sak.

En sak som brukade få Rose att glömma alla problem var Quidditch. Men inte den här gången. För för varje dag kom matchen mot Slytherin ett steg närmare. Det var knappt en vecka kvar nu, och Rose hade funderat av och an på hur hon skulle göra. Spela sjuk? Låtsas ha strafftjänst? Eller skulle hon vara med på matchen?
Scorpius hade ju lyst med sin frånvaro de senaste veckorna, så Rose det var ju möjligt att han inte kom till matchen heller. Men vågade hon ta risken? Hon ville spela men ändå...

Efter ett träningspass på torsdagen dröjde sig Rose kvar i omklädningsrummet efter de andra? James ville vänta på henne, men Rose sa till honom att hon behövde diskutera något med lagkaptenen Kelly, vilket var sant.

"Jo, Kelly, angående matchen på tisdag..." sa Rose tveksamt. Kelly tittade upp från en bunt ritning som ingående beskrev Wronskis fint.
"Ja, det kommer säkert gå jättebra. Jag har aldrig sett ett mer udda lag än de som Slytherin har pusslat ihop. De båda slagmännen är verkligen inga atleter, snarare som två klumpiga troll. "
"Jaså. Men..."
"Och vaktaren sen, Andrew Keeting! Jag såg honom på en träning. Räddade inte ett enda mål," fortsatte Kelly.
"Jaja, men alltså," försökte Rose, som började bli lite irriterad på att bli avbruten hela tiden.
"Sökaren verkar ok, den där Scorpius Malfoy. Fast han är en riktigt uppblåst snobb har jag hört. Men förlåt Rose, vad var det du tänkte säga?"
"Nej det var inget," mumlade Rose och vände hastigt bort ansiktet. "Jag måste gå." Och hon skyndade ut ur omklädningsrummet och lämnade en förvånad Kelly efter sig.