Ett plus ett är lika med fyra

Zuko höjde ett ögonbryn.
"Jag är inte direkt den broderliga typen" sa han och tänkte på Azura som han låst in efter att hon blivit galen. Han syster som alltid hade varit hans fars favorit. Zuko såg på Aravis och puttade på henne.
"Att hålla känslor inne kan vara skadligt, jag säger inte att du behöver reagera som jag gör, men elden gör mitt temperament värre. Men släpp ut känslorna" sa han.

Aravis såg på honom, "Sa inte att min bror var den broderliga typen heller, sa att du påminde om honom." sa hon bara och ryckte på axlarna, och skakade på huvudet. Att visa känslor var inget hon gjorde, eller för få. Att hon kramat om honom var något ovanligt och hon skulle inte gjort det om fler var här. Att visa svaga känslor gjorde hon aldrig som att gråta. Men skratta kunde hon mest för att dölja någon annan känsla. "Jag får ut det mesta i strid, Alla känslor så jag klarar mig." sa hon undvikande.

(Svarar på Robin Hood rollt när jag får dator ;P)

(wii gör det )

Zuko skrattade lite.
"Ja då kanske vi är lika. Du liknar i alla fall inte min syster vilket är väldigt bra" sa han och log svagt. Han undrade hur Azura hade det i fängelset.
"Det är sant, strider är bra på det sättet. Men man måste kunna hålla sig lugn i stridenshetta" sa han och skrattade sedan. Han mindes hur svårt han själva hade haft det att hålla sig lugn när han stred.

Hon log lite och skratta sedan, "Vad bra då, är hon så hemsk?" flinade hon och drog handen genom håret en vana som hon hade fått då hon inte fick ha det uppsatt för sin far. Hon fick inte ens ha vapen för dessa hade hon stulit med sig, inte ens sina kläder fick hon välja. "Jag måste iallafall skaffa andra kläder." sa hon med avsmak åt sina kläder. "Jo, jag vet. Men jag är inget bra på det." flinade hon lätt eftersom hon ansågs mycket farlig i strid och ingen ville komma henne nära.

"Hon är mardrömmen själv, eller hon var tills jag låste in henne" sa han och ryckte på axlarna. Zuko tänkte på sin familj vilket var allt annat än normalt.
"Ja du lär nog frysa i dem" sa Zuko och tittade på hennes kläder och ryckte sedan på axlarna. "Övning, min farbror fick mig att öva i flera timmar. Det funkar för det mesta" sa han och log svagt.

"Ja, det lär jag nog även om jag har en levande brasa med mig sa hon lätt och såg på honom. Han var som en levande brasa, som att alltid ha värme med sig. "Kanske det, det går men jag brukar inte. Det blir inte lika kul då, eller rent utsagt så skulle folk tro att jag tappat stinget och att jag bara var en vanlig kvinna som skulle passa i köket." sa hon dystert, men hon saknade sitt folk. För hennes far och Hans gelikar var hon inget annat än en porslinsdocka som man bara skulle visa upp.

"Levande brasa? Tror du det är allt jag kan?" frågade han nästan lite sårat. att behärska firebendning var det svåraste som fanns. Det var den bendingen som kunde skada än själv och andra. Zuko hade kämpat länge för att behärska den och sedan för att behärska blixten.
"Det vet jag inte om de hade, i min värld är det lika vanligt att kvinnor slåss som att män slåss" sa Zuko och log svagt.

Hon såg på honom och ryckte på axlarna, "Inte vet jag? Har aldrig hört talas om det. Vi har inget sådant i min värld." sa hon och såg frågande på honom det var inte hennes mening att såra honom.
"Inte i min undantagen är jag och drottning Lucy möjligtvis Susan men hon beblandar sig inte med sådant även om hon är en skicklig bågskytt." sa hon och såg på honom och sedan ut, det såg ut som att det skulle avta till morgonen.

"Jag förstår det, men det kan vara farligt att döma någon på förhand. Man vet aldrig vad den personen kan!" sa Zuko allvarligt, han var egentligen inte typen som föreläste men i vissa fall kände han sig tvungen, så som nu när hon verkade tro att han var en levande brasa.
"Jag förstår, jag har aldrig förstått varför kvinnor inte skall få slåss. Jag känner en del kvinnor som är bättre på det än vad många män är!" sa han enkelt.

Hon vände tvärt huvudet från honom, hennes ögon mörknande och hon knöt händerna. Hon hatade när folk sa åt henne särskilt när hon inte hade gjort något fel. Hon hade inte antagit något det var bara något hon sagt. Hon visste inte ens vad det var, hur skulle hon kunna veta det? Men istället för att skrika som hon i vanliga fall skulle ha gjort så lät hon det vara och ställde sig upp, "Jag ser över området." sa hon och gick ut i natten och regnet.