PRS (Matizze)

Viktoria var tillslut tvungen att ge upp, det fanns inga pengar där, eller tecken på dem. Hon vände sin blick mot Devon. "Ja" sa hon bara kort och sänkte sedan blicken för att kunna fundera. De pengarna hade egentligen inte varit så viktiga, men de hade varit bra att ha. Och hon som själv var tjuv hade aldrig blivit bestulen förut! Hon hade trott att lådan såg för gammal ut att någon ens ville titta i den. Och hon hade ju haft tyg över sina tillhörigheter...
"Lite pengar jag lyckats stjäla är borta..". Hon gick förbi honom ut i gränden. Hon fick nog stjäla mer...

--------------------

Nathan drog undan sin hals. "Hey! Ta det lite lugnt! De där är farliga vet du". Han fick åter sitt flin i slutet av meningen. Men han gav med sig. Han fick upp sin egna anteckningsbok och en stämpel och ögnade igenom sidorna och stämplade. Tillslut var den tråkigaste delen av jobbet klart.

Devon stod lugnt kvar och väntade på att hans misstress skulle inse att det inte fanns något kvar. Om han hade varit intresserad skulle han säkert ha studerat scenen noga, förundrats över människans hoppfullhet eller något. Men nej, Devon var helt och fullt ointresserad av någonting sådant. Människor var dumma. De var ingenting annat än mat och de enda andra känslor än hunger som mat lockade fram hos honom var förakt och någon form av svagt medlidande. Dumma mat...
Någonting i hans misstress ordval fångar Devons uppmärksamhet. Lyckats stjäla? Misslyckades hon ofta eller? Om så var fallet skulle Devon snart säkert tvingas till ytterligare ett otrevligt jobb. Devon suckade, förhoppningsvis skulle ficktjuveri bli intressantare och mer underhållande än att leka transportmedel... Med det i tankarna följde Devon efter sin misstress då hon började gå igen.

------

Jo, Lutscher visste faktiskt att Dödsvapen var farliga, och om hans sågblad var dödligt var hans Dödsvapen minst tio gånger dödligare. Det fanns ingenting som det inte kunde skära, något som fick Lutscher att känna sig både oövervinnerlig och sårbar. Ett Dödsvapen var precis lika neutral som Reapern som använde det. Om inte mer. Med andra ord skulle Dödsvapnet inte bry sin ifall det var Lutschers benpipor eller någon annans. Men en liten suck samlade han in den sista själen och satte omsorgsfullt den sista stämpeln på plats i anteckningsboken innan han slog igen den och lade ner den i sin bröstficka. De båda sågbladen, varav det ena egentligen var ett Dödsvapen, försvann med ett gemensamt 'chunk'.
"Det avslutar första biten", sade han till sin kollega och höll en kraftig hand över ögonen för att se Moss i den nedåtgående solen som ironiskt nog var röd den också. Efter allt det här blodet skulle Lutscher behöva färgterapi.

Viktoria märkte inte fören nu att det nästan började bli mörkt. Sablar. Det var då folk, eller rättare sagt, hederligt folk, började bege sig in. Och de som var kvar stötte hon helst inte ihop med...Hon hade alltid dragit sig tillbaka till sin gränd vid den här tiden.
"Gå och gör vad du känner för, jag kallar om jag behöver dig" sa hon plötsligt. Om hon skulle försöka stjäla något mer nu behövde hon vara ensam. Det var så mycket att se upp med ändå...
Viktoria var såklart tvungen att se till att den hon höll på att stjäla ifrån inte såg, sedan är det också bra om folk runt om kring inte heller märker något.

----------------------

Nathan petade upp sina runda glasögon igen och slog ihop sin bok. "Äntligen klart". Han nickade sedan. "Dags att röra på sig igen". Han såg till att hans katana var ordentligt instoppad i dess skida innan han vände sig mot solnedgången. Allt såg ut som blod nästan i gränden nu. Tänk när människorna skulle komma och se det här...Så förskräckta de nog skulle bli.

(Känns lite som jag inte har full koll på reapers, så ursäkta på förhand om jag skriver något felaktigt, rätta mig då om du kan)

[Självklart. Om jag ska vara ärlig har jag inte så bra koll själv, men eftersom du har sett animen och jag läser mangan antar jag att vi får ta och rätta varandra och improvisera resten XD
Jag insåg förresten just att de borde ha märkt att det hela var en demons verk med tanke på att Cinematic Record bland annat visar offrets sista ögonblick... Whoopsie... Improvisation mode Activate!]

"Som milady önskar", sade Devon med ett litet leende och en djup bugning. Äntligen, tillfället som han hade letat efter. Att det befann sig en annan sorts övernaturliga väsen i London i just detta ögonblick hade nämligen inte gått Devon förbi, även om känslan var svag. Det här var ett utmärkt, och kanske det enda, tillfälle att ta reda på mer samtidigt som han utforskade Londons gator och kvarter. Två flugor i en smäll! Utan att skänka sin misstress en sista blick försvann Devon från gränden utan minsta spår efter sig.

------

"Skulle inte tro det", fnös Lutscher åt sin lata kollega. "Tittade du över huvud taget på inspelningarna?! Det här kommer att kräva minst fyra rapporter till överordnanden." Demoner var alltid dåliga nyheter, och demoner med kontrakt var ännu värre. Hungriga demoner var aldrig att leka med och om den hungriga demonen ständigt befann sig i människovärlden... Det var som dukat för katastrof, och vilka var det som alltid var tvungna att städa upp efter dessa katastrofer? Jo, inte fasen var det demonerna själva. Den här gången hade de haft tur och själarna hade funnits kvar, men vad fanns det som sade att de skulle ha samma tur nästa gång?
"Jävla ohyra", muttrade Lutscher lågt för sig själv och knöt nävarna så hårt att de vitnade innan pliktkänslan fann honom igen. "Vi måste vidare", insåg han och vände sig till Moss. "Det finns tre själar till i skogen utanför London." ...vilket innebar att de var tvungna att promenera genom åtminstone halva London. Inte för att Lutscher hade någonting emot motion, men motion och frisk luft var hans standard.

(Jupp xD Jag kollade igenom något wiki uppslag också om reapers, men eftersom min engelska inte är den bästa blev man inte så mycket klokare.
Oj...det har du rätt i xD En demon och en unge, fin kombination)

Viktoria andades ut då Devon försvann. Det kändes skönt att vara ensam igen, det kändes normalt. Så normalt det kunde bli då när man hade sålt sin själ för hämnd.
Hon började röra på sig igen och när hon kom utanför gränden blev hennes gång försiktigare och tystare. Så att hon inte skulle märkas så lätt. Egentligen, vem skulle lägga märke till en tyst flicka som var lika smutsig och grå som marken? Oftast inte så många.
Hon fick syn på någon som kunde bli ett lämpligt "offer". En knubbig, gammal dam som inte hade en alltför blygsam klädsel. Hon var nog inte den rikaste, men pengar syntes det att hon hade.

------------

Nathan tänkte efter. Han hade inte tittat så noga då han istället varit mer intresserade av liken, och skadorna de hade. "Jo....det var en...flicka med va på alla?". Han mindes en flicka, men det var inte hon som dödat dem i alla fall. Men då kom han plötsligt ihåg vem som gjort det.
"Åh". Han förstod nu, och han gillade det inte. Demoner tyckte han inte om alls, de bara ställde till det för dem...Gjorde en del jobb ännu tråkigare. Det enda som var intressant med dem var att människor kunde sluta kontrakt med dem.
"Tre till? Jisses, det var mycket för en dag". Han började gå.

[Alltså, jag läste på lite själv och bortsett från regelbiten var det egentligen ingenting som man kan ha nytta av... Med andra ord finns det mycket plats för egna idéer XD]

"Hmph!" Lutscher fnös irriterat. "Det är därför det här var ett gruppuppdrag." Han förstod egentligen inte varför han hade tilldelats en kollega, och var inte särskilt glad över det heller. Lutscher jobbade ensam, det var något som han var väldigt stolt över. Hans sociala kompetens och starka personlighet klarade inte av grupparbeten så varför skulle han ens försöka när det ändå inte behövdes?
"Håll ögonen öppna", uppmanade Lutscher sin kollega och gav denne en sträng blick. Ljudet från hans kängor tycktes med ens bli ännu mer regelbundet än förut då de sattes ner på kullerstenstrottoaren med exakt lika mycket mellanrum varje gång. "Räkna det som att vi för närvarande befinner oss på en demons territorium och handla därefter."

------

Devon passerade Thames i vad som, enligt hans mening, var ett ganska lugnt tempo. Han hade ingen brådska direkt och det var onödigt att lägga ner mer energi än nödvändigt. Den smutsiga och högst förorenade floden på hans vänstra sida hade förresten sin egen charm, precis som allt annat här, och han hade märkt att han verkade vara på väg precis mot det andra övernaturliga som just nu rörde sig i London. Detta övernaturliga verkade även vara på väg precis mot Devon.
Han undrade om han borde vänta, leta upp någon plats att gömma sig på och betrakta det hela på håll för att få sig en klar uppfattning om vad det rörde sig om men lät sedan bli. Han skulle antagligen bli upptäckt i alla fall och det var knappast god ton att spionera på folk. Det gav helt enkelt fel vibrationer som kunde leda till en hel del otrevliga fördomar.

(Hm...Det är bra att man kan ha egna idéer i alla fall)

För Nathans del var det dock ganska förståeligt att han fått en kollega. Han skulle nog kunna klara av det själv, om han bara var en aning mer koncentrerad på sitt jobb och inte bara satt och latade sig.
Han nickade sedan sakta och satte händerna i sin bruna rocks fickor och såg sig omkring. "Sabla demoner" muttrade han till.

----------------

Viktoria såg sig noggrant om, det fanns inte många andra där, det var den där damen, och så var det ett par som gick åt andra hållet. De skulle nog inte se henne....Långsamt och tyst började hon gå mot damen, nästan tryckt mot väggen för att smälta in.
Och strax var hon framme..Hon stoppade försiktigt och kvickt ner sin hand i damens ficka och letade efter en plånbok.

Så det krävdes alltså en demon för att få hans kollega att hajja till och skärpa sig? Lutscher antog att han skulle bli tvungen att tacka den här demonen som nu åtminstone förhindrat ett av de dödsfall som skulle kunna ha skett ikväll. Trots lättnaden kunde Lutscher dock inte jaga bort en olustig känsla av att något var fel. Han hade aldrig träffat på en demon ansikte mot ansikte förut, kunde det ha något med det att göra? Eller hade det någonting med händelsen som han nyss setts utspelas i de nu uppsamlade själarnas sista minne?
Eller, tänkte Lutscher missnöjt, så var det där här förbaskade stanken som fördunklade hans sinnen. Den hade inte direkt blivit svagare då floden kommit närmare, och när han nu gick bara några fot från den blev stanken nästan outhärdlig. Ugh, han hade hört historier om Londons ökända stank, men Lutscher hade aldrig känt något liknande. Det var som om en potta och en salpetersodling fått ett barn. Lutscher förstod inte hur man kunde kalla något sådant för en flod.

------

Devon såg dem komma gående längs flodkanten. Det var två stycken och det var absolut ingen tvekan om vad de var - kläderna avslöjade dem direkt och han insåg att hans chanser att passera obemärkt just hade sjunkit med flera procent. Han hade för närvarande ingenting emot dessa två Reapers, men han var osäker på om de skulle känna likadant. Å andra sidan kunde mötet bli intressant på ett sätt som det aldrig skulle kunna bli under hans misstress order.
Devon visste att Reapers hade sina egna medel för att samla in och få reda på information om själar, och han undrade med ett elakt flin hur de hade reagerat vid åsynen av något som inte kunde vara något annat än en demon. Devon sänkte huvudet för att vara riktigt säker på att hans lysande röda ögon var helt dolda och gjorde sig redo på att tränga sig emellan de båda dödsgudarna.

Nathan rynkade smått på nästan. Det stank förfärligt, värre än det mesta han känt. Visserligen hade de varit på några hemska ställen, men inte mycket slog stanken från floden. Vad var det i den? Avföring? Hans rynka blev större och han koncentrerade sig på att andas mer genom munnen än näsan.
Nathan gick sedan på, han märkte knappt mannen framför dem, fören han var precis framför dem.
Han stelnade lätt till, den där mannen...Han påminde om demonen på minnena även om Nathan inte såg ansiktet helt...
"Lutcher" väste han till och knuffade lätt till sin kollega på armen då de passerat mannen.

-----------------------

Viktoria lyckades dra upp en brun plånbok ur damens ficka. Och på tyngden gissade hon glatt att den inte var alltför tom. Och hon var glad ändå, för ingen verkade märka något....
Hon vände sig om, och synen hon såg fick henne att tappa plånboken och backa bakåt. Det var paret, mannen och kvinnan. De hade smugit upp på henne..."Ha, perfekt" log mannen till.
Viktoria vände sig snabbt om igen, bara för att se att damen hade vänt sig om henne och också hade ett nöjt hånflin i ansiktet.
Plötsligt tog mannen tag i henne och la en hand över hennes mun så hon inte kunde säga något. "Det här var enklare än jag trodde" sa mannen.
Viktoria fattade ingenting, hon kände inte de här personerna! Hon hade aldrig sett dem förut!

[Whut the... Svarade inte jag på det här? Ledsen för det här, det verkar som att mitt inlägg inte kom fram... D:]

Devon kunde knappt tro vad som höll på att hända. Han höll just på att passera två stycken Reapers i en misstänkt fart som var aningen snabbare än vanlig gångtakt, och de reagerade inte. Vad värre var - han gick mittemellan dem. Om det inte hade varit för att Devon sällan sov och aldrig så djupt att han drömde skulle han ha varit säker på att det här inte var verkligt.
Något som dock gjorde hela upplevelsen lite verkligare var att den ena an de två männen sedan tilltalade den andra, som om han just hade märkt något. Devon bestämde sig för att ta sig härifrån innan de insåg vem han var, han skulle inte tjäna någonting på att hamna i ett slagsmål till döden med två stycken Reapers. Inte om hans misstress inte beordrade det i alla fall. Hans misstress skulle kunna kalla på honom när som helst, och det skulle knappast uppskattas om han då var för upptagen för att kunna återvända till hennes sida.

--------

"Lutscher!" Lutscher kände hur Moss knuffade till honom och kunde inte låta bli att irriteras över saknaden av respekt. Om Lutscher inte hade lagt märke till samma sak som måste ha fått Moss att reagera skulle han ha tagit upp det hela till diskussion.
"Vad väntar du på?!" fräste han till sin kollega precis innan han själv rusade så att han kunde blockera det som var klart misstänkt för att vara demon med ena benet och en del av höften, fullt medveten om att en sådan gest knappast skulle stoppa ens en människa en längre tid.