Where magic lives. (privat)

”Vad vill du göra?” frågade Amia ännu en gång i en knappt hörbar viskning.
Hon stod nu tätt bakom honom och blickade ut genom samma öppning som Anan.

Anan funderade snabbt, vad ville han egentligen? Skulle han kunna döda två av de han varit i strid och tränat ihop med? Om han var tvungen till det skulle han nog det...
Efter några misslyckade försök så gav mannen upp och lät Orin vara.
Anan suckade till. "Jag måste få honom ur vår väg". Ljudlöst fick han fram en kniv ur bältet och reste sig sakta.
Sedan, lika snabbt som en huggande kobra hade han hoppat fram och stuckit kniven i Orins hjärta.

Amia såg honom handla. Innan någon av dem hann reagera så låg en av främlingarna döda. Den andra hade snabbt sitt vapen i hand, riktade det mot Anan. Amia såg vad som höll på att hända men hon skulle inte hinna fram i tid. Männen, främlingarna var snabbare än något annat hon någonsin sett förut.
”Se upp”, var det enda hon fick fram till Anan.

Anan såg i ögonvrån den andra mannen och drog upp sitt svärd ur skidan. Han hörde Amias varning och tog ett snabbt steg åt sidan, precis innan mannen flög ut mot honom med sitt svärd i handen.
Anan hade tur, nu när mannen var upptagen med att svänga runt och höja sitt svärd igen så kunde han göra slut på honom, vilket han gjorde med ett tungt hugg.
Nu låg båda männen nere på marken med blod rinnande från sig.
"Kusten är klar nu" sa han till Amia och satte svärdet i skidan igen och torkade bort blod från såret.

Amia lämnade säkerheten i hyddan. Hon spanade upp och nedför den lilla vägen.
”Kom igen”, sade hon och började gå uppför den djupare in i stadens hjärta fortfarande med hämnd i sina tankar.

Innan Anan följde efter så satte han sig på huk vid männen och slöt deras ögon. "Finn frid" mumlade han och reste sig sedan och gick efter Amia.
"Du är nog den underligaste kvinna jag träffat". Han menade det då han knappt träffade så många kvinnor ens, det fanns inte alltför många av dem i deras läger.

Amia log åt hans ord men saktade inte ned utan fortsatte i samma takt. Så hördes ett skrik som fick det att isa i Amias ådror. Hon stannade upp. Lystrade till det för att kasta en blick på Anan. Hon höjde ett frågande ögonbryn, vad skulle de göra?

Anan stelnade till då han hörde skriket, ett hjärtskärande skrik av fasa och smärta som verkade komma ifrån en kvinna. Han ville knappt veta vad som hände med den människan...
"Den här vägen" sa han tyst till Amia och började gå åt det hållet skriket kommit ifrån. Och det dröjde inte länge fören två män syntes, och en kvinna, de verkade försöka slita av hennes kläder....Bredvid dem på marken låg en död man.

Amia äcklades vad hon såg. Medan den ena främlingen höll kvinnan drog den andra sönder hennes klänning. De verkad ha roligt åt hennes försök att få dem sluta.
”Sluta genast upp vad ni håller på med!” Amias röst var klar, hög och för ett ögonblick verkade de båda främlingarna stanna upp för en stund.
Mannen vid kvinnans fötter verkade ha fått sitt skallbenspräckt. En sörja rann ifrån hans huvud.

Anan förstod inte vad som var nöjet i att tortera kvinnor så, att ta dem mot deras vilja fanns det väl ingen heder i?
"Släpp kvinnan" beodrade Anan männen som bara misstroget såg på honom och inte släppte kvinnan. "Skyll er själva" suckade han till och drog upp två av de fem återstående knivarna han hade.
Han siktade i någon sekund och kastade sedan iväg dem. Den enda träffade rakt i mannens ena bröstkorg, och den andra i den andra mannens huvud. Båda föll ihop.
Långsamt gick Anan fram mot kvinnan som verkade nästan mer rädd än innan och kröp bakåt då han närmade sig.