Viktigt Bortglömda[SV]

BRA!!! BÄTTRE!!!! BÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Wow awsome!

AWWW, THANKYOUU FOR YOUR AWESOMENESS ♥
Akta dig! Snart har du inga tummar kvar på dina fingrar ^__^

TAAACK ♥

Det kommer mer imorgon!

Amanda, behöver jag ens säga något om hur bra detta är eller?! :O♥

Katri, behöver jag ens säga något om hur glad jag blir för din kommentar? ♥
_____
(TACK igen för alla glädjespridande kommentarer ♥)

Okej, här kommer nästa kapitel. Själv känner jag att det blev sjukt rörigt, konstigt och osammanhängande. Jaja, ni får stå ut:
---

7 augusti 2021, Soluppgång

Isa

Det där överlägsna flinet i hennes ansikte. Som om hon är bättre än oss andra. Vi är alla lika förvirrade och ovetande. Den knäppa rådjursflickan på bänken är inte ett dugg bättre.
Något svart letar sig ut och börjar fosa genom mig. Hat.
"Du vet ingenting om mig!" Skriker jag. Det är sant. Hon vet ingenting alls. Jag känner henne inte. Hon kan omöjligt veta hur svårt jag haft det under alla dess år, efter att mamma störtade ner i djupet. Som ett flygplan. Hela tiden sjunker hon djupare ner. Planet når aldrig botten. Det blir bara värre och värre.
Jag tittar plötsligt upp. Rosa och orangea slingor letar sig upp på den mörkt ljusblåa himlen. Någonstans bakom träden börjar solen sin färd upp mot toppen av himlavalvet.
"Han vet vad vi alla har för gåva", säger rådjursflickan tankspritt. "Han säger att vi måste förbereda oss. Vi måste veta."
Jag ska precis till att fräsa något till svar då jag känner en lätt beröring på min axel. Jag vänder på huvudet och ser att Ellie lagt sin hand där. Tjejen jag av en tillfällighet träffade för första gången igår. Hennes ansiktsuttryck säger att jag inte ska göra något dumt. På något sätt lugnar det mig.
"Kan du ta allt från början?" Frågar den förväntansfulla rödtotten. "Säger han något om min syster Cara?"
Bakom mig känner jag hur Ellie stelnar till, men hon tar inte bort handen.
"Okej", säger rådjursflickan och tar ett djupt samlande andetag. Jag står alldeles stilla. "Det började med att vi inte fick våra brev till en skola, som heter... vad heter den Mr. Dumbledore? Jaa, javisst ja, Hogwarts."
I ögonvrån ser jag hur den blyga tjejen nyfiket går närmare. Jag får en känsla av att hon hört det här många gånger förut.
Rådjursflickan fortsätter berätta:
"Alla trollkunniga får brevet från skolan när de fyllt elva. Alla utan vi." Ingen avbryter henne. "Mr. Dumbledore säger att vi är speciella. Eftersom att vi aldrig fick gå den magiska utbildningen. Våra magiska krafter utvecklades på andra sätt."
"Hur då?" Avbryter den blyga med ostadig röst. Hon hostar till. "Hur kan vi ha 'magiska krafter'?"
"Vi är inte 'mugglare", svarar rådjursflickan.
Den blyga nickar förstående.
"Fortsätt nu", manar rödtotten otåligt på.
"I trollkarlsvärlden har man stora planer för oss. Mr. Dumbledore säger att det vi drömde i natt snart kan bli verklighet. Om vi inte gör något för att förhindra 'ondskan'," säger hon osäkert och tittar sedan på punkten i tomma luften. "Jag förstår inte, Mr. Dumbledore. Kan du förklara igen om 'ondskan'."
Alla är tysta en lång stund, rådjursflickan också, men hon nickar frånvarande med hämna mellanrum. Tillslut säger hon att hon förstår och fortsätter:
"'Ondskan' urpsrungspunkt är Voldemort. Det var han vi såg i natt (Vi ryser av obehag).
Han dog för många år sedan under 'Striden på Hogwarts'. Trollkarlar och häxor tror att han är död för gått, men de har... fel. Under alla dessa år har han försökt komma tillbaka. Det är först nu han har börjat göra framsteg."
Alla reagerar olika. Den blyga ser rent ut sagt lycklig ut medan rödtotten är helt förstörd. Ellie ser skeptiskt på rådjursflickan. Som om hon väntade på att hon skulle utbrista: "Vet ni vad? Jag bara skojade!"
Men det gör hon inte.
Jag vet inte vad jag känner. I mitt huvud ekar rådjursflickans retsama röst: Innerst inne vet du att det jag säger är sant. Det är ju trots allt din gåva.
Och plötsligt vet jag att hon talar sanning. En obekant känsla omfamnar mig. Allt det hon sagt är sant. Hur gärna jag än vill förneka det, så vet jag nu. Det är sanning i dess högsta grad.

SUPERDUPERBÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ASSÅ... *kan inte prata för att det är så AWESOME*
DU ÄR SÅ BRA ATT MAN DÖR... MYCKET, MYCKET, MYCKET BÄTTRE ÄN MÅNGA BÖCKER JAG LÄST.
GAAAAAH.. ASSÅ GE MIG MER NUUU<♥333333

Tack snälla du! ♥

Awww! Jag blir så sjukt glad. Tack så jätte, jätte mycket!

Det kommer mer imorgon, tror jag (om jag hinner!) ♥

ÅH, jag kommer inte kunna läsa dååå DDD88

Okej, här kommer nästa del C:
Om du läser det här, berätta det gärna. Det finns ingenting som stärker mig mer än kommentarer från läsare.
Då skriver jag mycket snabbare

---
7 augusti 2021, soluppgång

Freya

”Berätta för dem om de krafter som de själva utvecklat”, säger Dumbledore. Han ser nästan identisk ut med versionen vi alla såg i drömmen. Men nu är han liksom otydligare, genomskinlig. Ett spöke. Precis som Tea.
”Okej”, lyder hon och nickar. Hon tittar mellan de andra. ”Vill ni veta vad ni har för 'kraft'?”
”Jag vill”, säger den ilskna blondinen oväntat lugnt. Hon som slog mig i ansiktet utan att tveka.
”Jag med”, säger Ellie.
”Och jag”, säger den bleka rödtotten med sorgsen röst.
Den blyga flickan nickar instämmande.
”Okej”, säger jag. Dumbledore hjälper mig att memorera allt genom att viska något när jag behöver hjälp.
”Isabella?” Jag tittar mig omkring tills blondinen tveksamt räcker upp handen. ”Du har förmågan att se om någon talar sanning.” Hon rör inte en min.
”Wera?”, fortsätter jag. Rödtotten härmar Isabellas gest med handen. ”Telekinesi. Alltså kan du lyfta saker med tankekraft.” Det är en ofattbart häftig kraft. Wera ler svagt.
”Amy?” Den blyga flickan lyfter handen. ”Du kan bli osynlig.” Hennes ansikte spricker upp i ett leende.
”Och Ellie”, säger jag och nickar mot henne. ”Du kan till viss del styra de fyra elementen.” Hon höjer på ögonbrynen. I hennes ögon kan jag se att hon inte är övertygad.
”Men du då?” Frågar Isabella likgiltigt. ”Vad kan du göra?”
”Det är nog ganska uppenbart”, svarar jag. ”Jag kan se spöken.”
”Jag känner mig inte särskilt säker på det här”, säger Ellie ärligt. ”Vi är inga häxor.”
”Rådjuret talar sanning”, intygar Isabella oväntat.
”Jag heter Freya!”
”Bara för att hon säger att du kan se när någon tala sanning”, säger Ellie till Isabella. ”Betyder inte att det är sant.”
”Men det är ju sant!” Säger Isabella högt.
”Säger han något om min syster?” Frågar Wera mig försiktigt medan de fortsätter tjafsa i bakgrunden.
”Jag kan fråga”, svarar jag och vänder mig till Dumbledore:
”Mr. Dumbledore, vet du något om Weras syster?”
Han är tyst en lång stund.
”Nej”, svarar han tillslut. ”Tyvärr. Men säg till flickan att jag är ledsen, och jag ska hålla ögonen öppna.”
Jag ser in i hennes hoppfulla gröna ögon. I ett ögonblick överväger jag att ljuga, men jag skakar bara på huvudet.
Hoppet sjunker som en sten. Hon liksom sjunker ihop.
”Okej”, mumlar hon sorgset.
”Men han lovade att säga till om han fick reda på något mer.”
”Bra”, svarar hon tyst.
”Freya.” Jag får ögonkontakt med Dumbledore. De blå ögonen betraktar mig allvarligt bakom de halvmånsformade glasögonen. ”Jag kan inte stanna längre. Det finns en sak till jag har att säga.”
Jag lyssnar.
”Jag kommer inte kunna vara här och se till er hela tiden. Därför har jag fixat någon som kan det...”
Han tystnar.
”Vem?” frågar jag.
”En husalf.”
Jag höjer på ögonbrynen. ”En hus vadå?”
Men Dumbledore är redan försvunnen.