Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

Gavin flämtade till då björnen satte fart. Hans hår flög upp bakom honom och han kände hur hjärtat bankade hårdare i bröstet. Trotts detta kunde han inte sluta ögonen utan jämte honom flöt skogen ihop till en svart dimma tills de stannade. Likt Awendela satte Gavin av. Det hade varit en förunderlig natt, en natt Gavin aldrig skulle glömma. Han kunde inte riktigt förstå att det endast gått en natt.
”Tack”, sade Gavin och menade inte bara för att hon hjälpt honom till staketet.
Han vände sig om utan att säga något mer, utan att invänta ett svar. Sedan tvekade han.
”Kommer jag få träffa dig igen?” frågade han Awendela och vände sig emot henne åter igen.

'' Det bestämmer ödet'' Precis efter Awendela sagt det så hörde hon obekanta steg omkring och kunde känna en aura som var främmande. En aura som kändes likadant som den när Gavin och hans flock varit vid stängslet.
Från ingenstans så sköts det ut ett nät som fångade Awendela. För en kort stund så blev hon förvirrad men sedan så såg hon mot Gavin med smala ögon. '' Du lurade mig!'' snäste hon fram. Hennes lurvige vän såg mot henne innan han satte av i fart för att berätta för hennes flock vad som hänt.
Hur kunde Gavins flock fånga henne efter att hon hjälpt Gavin! En från Gavins flock gick fram till honom. '' Bra jobbat Gavin. Nu har vi äntligen fångat en av vildarna'' Arbetskamraten till Gavin klappade honom på axeln innan han började gå mot bilarna som var gömda bakom stängslet.

Gavin kände hur hans mun bildade ett stort O av förundran. Allt hände snabbt men han var tränad till att reagera snabbt. Awendela skrek åt honom och i nästa stund var Miles där och de andra.
”Vad håller ni på med?” frågade han men istället för att svara gav någon honom en klapp på axeln. En bil kördes fram och de drog in honom i den.
”Du måste till sjukhuset, vem vet vad för sjukdomar de där för med sig.”
Gavin försökte inte stoppa dem, han visste att även om han kände detta var fel så fanns det inget han kunde göra. Istället lät han sig föras bort, istället lämnade han Awendela till de andra och han visste hur de behandlade djur. Djur va farliga och de såg vildarna som djur för hur kunde de annars överleva där ute bland djuren?

En ovanligt djup och farlig morrning lämnade Awendalas strupe. En morrning som sträckte sig ut i skogen där den kunde höras av alla dens invånare.
Hon tog tag om gallret som hon höll henne fånga och försökte att böja dem men till svar fick hon istället en stött som for igenom hela hennes kropp och fick henne att släppa taget. Men envis och stark som hon var så tänkte hon inte ramla ner till golvet i första taget.
En vild blick såg mot Gavin och den var helt rasande men blicken gled snabbt över till de andra ''odjuren''. Med en snabb rörelse tog hon fram en större kniv som hon hade gömt. Kniven for genom luften och träffade en av bilarnas bensintank så att det började rinna bensin ner på marken.
Mycket mer än det hann hon inte förens en stor pil träffade henne vid halsen. Med ett ryck drog hon ut den men då började allt svartna för hennes ögon och med en duns fall hon ner på metall golvet.

Gavin kände tryckvågen då en av bilarna bakom dem helt plötsligt sprängdes. Några av killarna skrek till utav adrenalinkicken medan Gavin satt där tyst och förundrad. Vad hade precis hänt?
”Gavin, så kul att se dig igen”, sade Miles en av hans polare och slog honom över ryggen.
Hans ansikte pryddes av ett enormt leende varav bakom man kunde se hans tänder och alla luckorna där de fattades, säkerligen efter något slagsmål.
”Så berätta, hur fick du vildingen att inte döda dig? Det verkar ändå alltid ha varit deras uppdrag då de befinner sig nära vår gräns.”
Gavin besvarade inte frågan utan satt stilla, tyst i sina egna funderingar medan jeepen förde dem över fälten och dess arbetare emot stadens murar.

Awendela vaknade till när bilarna kommit in i staden. Hon fick blinka några gånger innan hon kunde se klart. Hon satt fortfarande i buren men var inuti en bil.
En djup morrning lämnade henne då hon sakta men säkert kom upp på fötterna igen.
De olikfärgade ögonen såg sig omkring men såg inget annat än grå metall. Det luktade konstigt här...Inte alls som Moder Naturs skogar.
Vilden rynkade på näsan och varenda muskel var spänd i hennes kropp. Plötsligt stannade bilen till vid ett forskningscenter och öppnade dörrarna där bak till bilen som Awendela befann sig i.
Hennes ögon blev plötsligt lika stora som tefat och hon såg en aningen förvirrad ut då hon inte kände igen något,inte ens luften kände hon igen.
En känsla sade henne att det här inte skulle sluta bra. '' Krig '' morrade hon dovt fram.

Djupt inne i skogen hörde vrål,vrål från vildar som nu fått information om vad som hänt och dem var verkligen inte glada.

Bilen stannade för att sedan tystna. Miles hade vid detta laget gett upp med att få Gavin att tala och istället börjat berätta för en av de andra killarna med vapen om kvinnan som följt med honom till sängen. Gavin förstod inte Miles. Själv talade han aldrig om kvinnorna som följt honom hem, det kändes respektlöst. Miles verkade behandla dem som trasor som slängdes bort efter en dag, som om de annars bara samlade bakterier och spred sjukdomar.
Gavin öppnade dörren, himmeln var mycket klarar där borta. Rök smög sig upp ifrån industrierna som gjorde deras el och alla de andra som tillverkade vapen, bilar och allt annat de behövde.
”Översten vill tala med dig, Gavin.”
De var tillbaka på basen. Många yngre killar tog värvning till armen för att få ett bättre liv men många sållades bort redan i början, de som inte visade sig ha någon kapacitet medan de andra pojkar snabbt var tvungna att växa upp till män.
Gavin vinkade åt soldaten som talat till honom. Han hade förväntat sig den orden, egentligen var de så förutsäg bara. Allt och alla.

Ett par soldater lyfte ur buren från bilen och bar den ett bra tag innan dem ställde ner den i ett rum som var fyllt med utrustningar för att göra experiment och undersöka underliga saker så som vildar.
Awendela snurrade rundor i buren och såg sig omkring med en vild förvirrad blick. Vad tänkte odjuren göra med henne?
Plötsligt så tog hon tag om en av soldaternas krage och lyfter upp honom. '' Ni anar inte om vad ni gjort... Ett krig kommer snart'' sade hon med en väldigt allvarlig röst innan hon mer eller mindre kastade iväg soldaten för att inte få en stöt eller något annat igen.

Han vandrade sakta över asfalten. Han kängor verkade nästan eka emot den även om det fanns tusentals andra ljud som dränkte ljuden ifrån honom. Trotts det kunde han inte koncentrera sig på något annat. Han var en aning nervös över vad som skulle komma. Visst hade han träffat översten förut men aldrig såhär.
Han gick in genom dörren till byggnaden där kontoren fanns. Deras bas hörde inte till några direkta fina kvarter utan det fanns endast vad som behövdes och inget utöver. Inga dekorationer, inga buskar eller blommor. Gavin kunde inte hjälpa att sakna dofterna ifrån skogen även om han bara befunnit sig där en kort stund.
”Kom in”, hördes en röst inifrån dörren efter han knackat och Gavin gjorde som han blev tillsagd.

En man och en kvinna som bar vita labbrockar gick fram till Awendela men höll ett visst avstånd. '' Så det här är vilden? Så fascinerande '' sade kvinnan som studerade Awendela från topp till tå.
Mannen tog fram en stor spruta som var fylld med sövningsmedel. '' Vi ska inte skada dig. Bara undersöka dig'' Han närmade sig sakta Awendela som inte släppte blicken från honom. Precis när han tog sin hand mellan gallren så tog sparkade hon bort sprutan som stack henne men inget kom in i henne.
Snabbare än en katt så tog hon tag om mannens hand och bröt av den. Ett högt vrål lämnade hans hals.