Prs mellan Wolfie och Jessica

Adeles ord påminde tydligen såret för det började bulta otäckt. Jag skruvade kvickt upp locket till pillerna och slängde i mig ett par stycken. Smärtan dämpades och jag satte mig ostadigt ned på sängen som gnisslade till av vår gemensamma tyngd. Jag log blygt åt henne.

Adele log tillbaka. Hon skulle precis säga något när steg hördes och hennes mor klev in i hennes rum. Adeles mor liknade Adele själv mycket till utseendet, hon var en kort liten kvinna med blek hy och hade en gång i tiden haft vackert rött hår som dock var mer gråaktigt nu. "Vill ni ha något att äta?" frågade hon mjukt och log mot de båda.

Jag hejdade mig när en kvinna, också mycket lik sin dotter, steg in och frågade om vi ville äta. Jag log matt åt henne. "Om det inte vore något problem, så skulle det sitta bra nu", svarade jag. En stund senare lade jag till ett uppriktigt "Tack".

"Såklart det inte är några problem, sitt kvar här så hämtar jag upp lite mat till er". Kvinnan försvann ner igen.
Adele nickade åt sin mors frågan. Lite mat var nog bra nu, hon hade inte ätit eller druckit något sen teet hemma hos Ethan dagen förre.
En liten stund senare kom hennes mor upp med en bricka fylld med lite mat som några smörgåsar och några äpplen. "Om ni vill ha mer så säg bara till" sa hon och log mot de igen och försvann ännu en gång.

Min mun bokstavligt talat dröp av dregel. All den här maten till bara oss två? Och sedan mer om vi ville? Det här var ju otroligt. Jag avundades Adele med sina snälla föräldrar och rika hushåll. Jag stoppade i mig än det ena än det andra tills jag var så mätt att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.

Adele åt mer lugnt men även hon var trött när maten var slut. Hon slängde en blick mot Ethan och log lite. "Du kanske ska gå och vila?" föreslog hon och lyfte bort brickan till ett litet skrivbord hon hade.
Hon skulle nog själv vila mer också...

"Ja...", svarade jag med en gäspning och gick in till mitt tillfälliga rum med släpande steg. Väl inne slet jag av mig mina kläder och lade mig ned. Tack vare maten och läkarbesöket hade jag totalt glömt bort att öppna fönstret...

Vargen slog upp sina gula ögon. Den vädrade i luften och morrade. Den kände igen lukten från honan. Men här fanns ingen väg ut till natten. Bara en öppning. Vargen for med raggen rest ut genom den öppna dörren och ut i korridoren. Den krafsade prövande på en dörr innan den rusade ned för trapporna.

Adele släppte ut sitt hår och borstade igenom det och klädde av sig innan hon kröp innanför täcket och somnande. Men plötsligt störde ett ljud i natten hennes sömn, krafsade det på hennes dörr?
Hon klev upp och drog filten omkring sig och öppnade sin dörr. Hon såg inget. Försiktigt gick hon bort till Ethans dörr och kikade in, var det möjligtvis han som låtit? Men han var inte ens där inne som hon kunde se. "Ethan?" prövade hon viskande.
Men plötsligt hördes en kvinnas skräckslagna rop nerifrån. Adeles mor hade sett vargen då hon inte gått och lagt sig än och stod nu förskräckt och förstelnad.
"Mor!". Adele for som en virvel ner nedför trappan och håret som hängde fritt såg ut som en eld som brann från hennes huvud. Hon stelnade till då hon kommit ner och såg vad hennes mor skrikit för. Vargen...
Vargen hade kommit in...den skulle säkert döda henne nu. Hon kunde inte hindra sig själv att baka bakåt av rädsla samtidigt som greppet om filten runt henne hårdnade.

Vargen stod gränsle över honans mor och morrade över hennes huvud. Den var minst dubbelt så stor som henne och nådde henne nästan till bröstet. Den tog ingen notis om honan bakom den. Den hade bara ögonen fixerade på moderns bara hals. Med ett hotfullt morrande öppnade den sina käftar och slöt dem omkring hennes nacke. Med ett obarmhärtigt skakande knäckte vargen hennes nacke som om den varit en kvist och slickade nöjt i sig blodet. Sedan tog den sin flykt nerför källartrappan och stannade där nere.

Till sin stora förvåning verkade inte vargen bry sig om Adele. Men hon blev inte mindre förskräckt. "Mor!" ropade hon då hon hörde det knäckande ljudet. Hon sprang fram då vargen flytt. "Mor!" sa hon igen och satte sig på knä och försökte få liv i hennes otroligt stilla förälder. Men hon rörde sig inte.
Adele började gråta, hon brukade inte göra det ofta men nu kunde hon inte hejda sig. Hon förstod vad som hänt, vargen hade dödat hennes mor...
Tom och hennes morbror som hört skriken kom nu rusande ner och båda stannade upp då då såg modern ligga på golvet, död. "Rose..." mumlade Tom förkrossat och sjönk ner på knä bredvid sin dotter. Han kramade om henne hårt och han grät också.
"Vargen dödade henne..." snyftade Adele.