Krig mellan släktena PRS

"Okej bra! Det kommer du inte att ångra!" Hon slog förtjust ihop händerna och satte raskt igång med att förklara.

Alvania stod och lyssnade utan att fatta så mycket

"Så du var en av oss, är en av oss tills den där mannen där" hon pekade anklagade på mannen som fortfarande var medvetslös "tills han förde bort dig och sedan så hörde vi inte av dig på flera månader."

Alvania såg på tjejen skulle hon tro på dom? Nja tveksamt på den fronten

"Lyssna på mig, jag ljuger inte, jag lovar. Vad är det som gör att du inte tror mig?"

- förlåt men vem är du? frågade Alvania

Hon suckade och vände sig om när en ensam tår trängde sig förbi hennes omsorgsfullt uppsatta skyddsmurar.
Hennes bästa vän mindes henne inte.

Alvania började gå mot utgången
" Förlåt mig men jag vill hem nu sa hon. Hon hade blivi trött på bli förvirrad

Irina ställde sig genast framför henne. "Nehej du, inte en chans." Hennes spydighet var som bortblåst, Irina var lika ledsen som hon själv.
"Jag är ledsen men vi måste fixa ditt minne, gör inget motstånd så är du snäll, vi vill inte göra dig illa."

Alvani bakade hon försökte tänka ut en utväg härifrån hon lyckades ta sig förbi Iina och sprang ut genom dörren. Nu måste hon bara hitta ut ur vad hon kallade Rymdskepp.